Nästan som en medalj

Det finns något som nästan alla vill ha. Behovet uppstår när man har gjort något bra, blivit en bättre människa, gjort en insats för världens fortbestånd, för kommande generationers hälsa och allmänna välbefinnande.

Vad är då naturligare än en önskan att denna heroiska ansträngning ska bli sedd, kanske inte leda direkt till en medalj eller ens ett tack, men ändå en klapp på axeln, en uppmuntrande nick, ett extra litet leende, ett vänligt ord?
På fackspråk kallas det bekräftelse, det där som vi vill ha.

Och tänka sig, i dag har jag fått det!
Min bekräftelse dök upp mitt i nyhetsfloden.
”Konsumtionen av vatten på flaska gick ned med 4 procent i fjol” meddelar radiorösten. Och lägger till att minskningen blev ännu mer påtaglig mot slutet av året – ner 11 procent jämfört med samma period året innan.
Se där! Jag har gjort en insats!

Okej då, jag stod väl inte ensam för hela den försvunna delen av handeln med de där flaskorna, men nog har jag burit hem rätt mycket buteljerat dricksvatten genom åren. Jag har nämligen den förkastliga åsikten att vatten med bubblor är godare än vatten utan, vilket är det man allra helst ska dricka.

Men sedan början av november i fjol har jag inte släpat hem en endaste vattenflaska, för då fick jag en soda streamer i present.
Den är sedan dess i flitig användning, jag är nöjd – och ännu nöjdare nu, när jag fått min klapp på axeln, uppskattning och redovisat resultat.
Jag har gjort en insats. För miljön.
Och fått bekräftelse. Nästan som en medalj.
Tack!

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Konsumentföreningen Stockholm

PS Lägg därtill att jag sett årets första snödroppar! Ännu en belöning!