söndag, februari 15, 2009

I centrum i dag: jag – och kanske du?

Tänk att i dag har DN ägnat hela sex sidor åt mig! Det är nästan så att man blir generad över all denna uppmärksamhet, över att stå i centrum på det viset.

Men anledningen är naturligtvis att jag bara är ett exempel på en typisk svensk som sakta men säkert närmar sig den där märkliga dagen som börjar med ett stort P – Pensionsdagen. Ja, i själva verket närmar sig ju alla utan undantag den dagen, men avståndet dit krymper snabbare ju äldre man blir, det är också helt klart. Så kanske handlar de där tidningssidorna också om dig?

I DN kan man läsa om en som faktiskt numera öppnar de orange kuverten, man kan få tips om fler sätt att pensionsspara, och man kan få en allmän orientering i ämnet.
Här hos mig kan man klicka på etiketten ”pension” och få lite annan syn på salen – som till exempel i den här texten, i repris från 2007!

ÖVER 18 - OCH PÅ VÄG MOT PENSION

Jag ser det runt omkring mig, hela tiden: alla blir äldre.
Åttaåringen fyller nio, tjugoettåringen tar sin första fylla, trettiotvååringen blir mamma, fyrtioåringen blir tunnhårig, folk håller både femtio- och sextioårskalas. Ingen kommer undan.
Vilket måste betyda att det där åldrandet gäller mig också.

Även om det känns ofattbart, så är man alltså med stormsteg på väg mot ålderdomen.
Hur ska man annars tolka de där kuverten som kommer neddimpande rätt som det är – orangeröda kuvert med mycket siffror och tabeller i.
Pensionsbeskedet. Det ständigt återkommande.

I det längsta öppnade jag över huvud taget inte de där breven. De hamnade i en dammsamlande hög i en hylla och blev med tiden lite blekare gula av solen. Till sist blev de för många, jag sprättade, skulle läsa. Men motståndet var för stort och resultatet blev bara en ny hög, utan färgglada kuvert, men lika dammsamlande och precis lika orörd.

Visst, jag förstår att jag borde intressera mig för innehållet i de där kuverten. Jag vet till och med att folk som är mycket yngre än jag fingranskar siffrorna och planerar, antar jag, sin ekonomi på ålderns höst.
Jag vill inte.
Det är något i kroppen som säger stopp. Vilket jag förmodligen kan komma att få sota för vad det lider, när jag upptäcker något som borde ha upptäckts för mycket länge sedan. Men det kan inte hjälpas.

Varje människa med ekonomisk självbevarelsedrift har självfallet också satt sig in i hur de där pensionsfonderna ska se ut, var pengarna ska placeras i väntan på att det blir dags.
Inte jag.
Nu har jag fått höra att det tydligen fungerat skapligt utan några egna initiativ, men för min del har det aldrig varit tal om något aktivt beslut. Bara icke-beslut.
Bör jag skämmas? Kanske. Men det har jag inte förstånd till.

Just i dagarna har jag fått ännu ett brev i pensionsbranschen.
Alla vi som med raska kliv är på väg mot pensionen – här definierat med att man är över 18 år – erbjuds att teckna ännu en försäkring som ska komplettera den där bassumman som man får enligt tabell i det orangeröda kuvertet.

Tack, men nej tack.
De där 18-åringarna som planerar sina liv kan ägna sig åt sådant.
Jag fixerar skygglapparna och låtsas som om tiden står stilla.
Tids nog hinner jag väl bli pensionär.
Även om jag inte får någon pension.
Eller vad det nu står i de där breven.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Åh vad vi är lika i det här. Jag har ingen ork/lust eller längtan ens att läsa innehållet i de där kuverten.
    Men ibland blir jag faktiskt lite trött på mig själv och undrar om jag inte borde....eller vad tycker du? Ska vi gå en kurs kanske? ;-)

    Äh, jag säger som ungarna på mellanstadiet: Orka!

    SvaraRadera
  2. har inte tänkt så långt, ska fira makens femtioårsdag först..

    SvaraRadera
  3. Mitt kuvert ligger också oöppnat i ett skåp nånstans nere i köket... Kanske dags att öppna det och få lite perspektiv i livet ;). Tack för kommentaren på min blogg!

    SvaraRadera