fredag, april 17, 2009

Att leva sin dröm

Det går raskt uppåt för den nyss fullständigt okända – och enligt brittiska tidningsuppgifter hittills okyssta – Susan Boyle.
Ni vet, 47-åringen som slog knockout på jury och publik i lördags kväll, när talangjakten ”Britain´s Got Talent” sändes i ITV.
Jag gjorde precis som många andra, lade ut länken till Youtube-klippet med henne ur programmet här på bloggen. Det kan man se om!

In kommer hon, i en sällsynt missklädsam klänning, lika hopplöst beige som bärarinnan själv, till synes helt utan make up, håret lite hur som helst, ögonbryn stora nog att räcka till en hel damkör. Bara skorna var lite åt det häftigare hållet.
Alla, teve-tittare precis som experter och publik i studion, suckar. Skruvar på sig. Utbyter generade blickar. Vad har den där tanten här att göra? Syns ju på långt håll att här finns inget material för att bygga en stjärna av!

Och så händer det. Den fula ankungen blir en svan. När hon öppnar munnen ställs alla fördomar på huvudet. Rösten bär, den har klang, den är säker, den är fulländad. Reaktionerna blir därefter. Glömd är frisyren (eller bristen på en), ovidkommande är den trista klänningen, ögonbrynen understryker kraften i de högsta tonerna. Jublet är öronbedövande, publiken står upp och skriker, stampar, juryn reser sig och applåderar också. Omdömena när lugnet återvänt är överväldigande, hennes karriär har just satt fart.

Hittills har det där klippet spelats upp ungefär 20 miljoner gånger. Flera andra versioner har också lockat till miljontals klick. Susan har bjudits in till flera tv-shower, inte minst har Oprah Winfrey hört av sig. Simon Cowell, en i programseriens jury, lär ha erbjudit henne att göra ett album på raken. Hon tippas vinna hela tävlingen.

Jag jublar också, åtminstone inombords. Upplever triumfens ögonblick, delar Susans glädje. Vilken seger! Vilken känsla!
Plötsligt inser jag hur det hänger ihop. Varför vi, som inte ens kan se brittisk teve, engagerar oss så djupt. Varför vi hyllar Susan Boyle så reservationslöst, applåderar tills handflatorna brinner – trots att föremålet som utlöst reaktionen inte har en aning.

För visst är det ett sådant där ögonblick vi drömt om lite till mans? Åtminstone jag!
Tänk att en dag, fullständigt oväntat, bara kliva ut på en scen och trollbinda en jättepublik med en sång. Ingen tror ju att jag kan sjunga! I alla fall inte SÅ!
Ett alternativ är att jag plötsligt hör ljuv musik och brister ut i dans, glider graciöst ut på ett blankt golv, och när jag gjort några inledande turer står Karl Dyall där och för mig runt i perfekta steg och timing medan omgivningen bara stirrar.

Möjligen skulle jag kunna nöja mig med att en dag komma in i kontorslandskapet på jobbet, gallskrika ”hej” så att min entré inte undgår någon – och så tar jag sats, gör avstamp och flyger i en kraftfull flickflack salto mellan skrivborden och avslutar med ett perfekt skruvat hopp över tre datorer och lika många stolar.

Nu handlar det där för min del förstås bara om dagdrömmar, drömmar som jag väl egentligen borde hålla ordentligt tyst om, eftersom de ligger evigheter från verkligheten.
Men Susan lever sin dröm.
Härligt!

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

Monica sa...

Kontrasterna är totala. Och så juryn som himlar med ögonen och sedan står med brallorna nere och bara rakt av erkänner sin nyss cyniska inställning. Fullständigt underbart!

Marskatten sa...

Jag nöjer mig med att leva mig in i Susan dröm och hoppas innerligt hon går hela vägen ända fram till mål.
Jag satt där, en bland alla andra tvivlare vid åsynen av hennes uppenbarelse och skämdes så fruktansvärt efteråt, lika mycket som övrig publik förhoppninsvis gjorde, pga ytliga bedömningar som vi alla gjorde av hennes fysiska uppenbarelse, med det minst sagt töntiga intryck hon gjorde.
Vi måste skämmas!
Därför är det så underbart att uppleva denna storm av kärlek och respekt som nu strömmar mot Susan. Hon är verkligen värd all uppmärksamhet.

Anonym sa...

Hon har inte bara en fantastisk röst. Hon är en fena på slängkyssar också :o)

Våghalsiga Vera

Anonym sa...

Men jösses människa - KAN du göra en flick flack salto????????

Klimakteriehäxan sa...

Nä, anonym, inte alls. Har aldrig ens varit i närheten av. Då hade jag ju inte behövt drömma, utan bara slå till! :-))

mossfolk sa...

Det där klippet är underbart! Tala om att vi är bra på fördomar och att döma efter ytan...
Hojta före din flick flack salto, så lovar jag att komma resandes med filmkamera och föreviga det snyggt skruvade hoppet ;)