Tröst för en uppblåst flodhäst

De hänger där och väntar nu, säsongens nya kläder. Tunna skira tyger, kortkorta kjolar, en och annan klänning eller topp försedd med ekologisk ursäkt. Byxor som gärna slutar just där byxor inte bör sluta, eftersom de då på ett effektivt och hopplöst sätt ger vilket ben som helst konstiga proportioner. Tunna axelband, djärva urringningar, espadrillos med lufthål. Och eftersom vi fått lite försmak av sol och värme blir det väldigt frestande att hoppa in i en provhytt och försöka somra till sig lite.

Jag har just gjort det.
Tog med mig en klänning eller tunika, artbestämningen en humörsak, i kravmärkt bomull (man vill ju vara lite korrekt), ett par ljusa jeans och en liten kofta, lämplig mot friskare vårvindar. Samt en t-tröja i tunt vitt.
Men jag kom snart ut igen.

Det är ingen höjdare att beskåda sig själv i spegeln och se någon som påminner om en uppblåst flodhäst, i halvgenomskinlig t-tröja. För även om jag fick plats i den där klänningen och byxorna faktiskt gick att stänga var slutresultatet allt annat än uppmuntrande, så vitt man inte med det menar att någon får syn på en och brister ut i ett gapskratt, förstås.
För att bara nämna en sak skulle man kunna säga att jag gav begreppet muffinsmidja ett ansikte. Ett sorgset ansikte.

Men vad gör man då? Jo, man tröstshoppar ändå.
I mitt fall blev det faktiskt rätt lyckat. Och perfekta storlekar.
Jag köpte ett garanterat rymligt USB-minne, 4Gig för 79 kronor. Dessutom en liter riktigt fina jordgubbar, väldigt få kalorier men många vitaminer, för 15 spänn. Och en cd-bok på rea, bara en hundralapp.
Rätt lagom, alltihop. Och lite tröst för en uppblåst flodhäst. Vår och sommar blir det väl ändå. Hoppas jag.

Copyright Klimakteriehäxan