onsdag, oktober 14, 2009

Värt att vänta på?

I morse när jag gick till bussen var luften full av små vita saker.
Snö.
OK, den låg inte kvar särskilt länge, men den var en tydlig fingervisning om vad vi har att vänta.

Väl ombord, i skydd undan snålblåsten och de kalla flingorna, slöt jag ögonen och drömde mig bort. Förflyttade mig till Medelhavets närhet. Såg för min inre syn en olivlund, de knotiga stammarna, de blågrågröna bladen, de omogna frukterna, näten på marken som bara väntar på att oliverna ska ramla av. Kände värmen, solstrålarna, kom ihåg den där landsköldpaddan som uppenbarligen bodde under ett grekiskt olivträd vi kom för nära en gång.

Sköldpaddan var fulgullig, jag lyfte upp den för att ungarna skulle få en närmare titt – och en mer erfaren sköldpaddeexpert slog larm: höll jag djuret med baken mot mig fick jag acceptera att det sände en bajsstråle rakt in i min mage, en klockren försvarsmekanism. Jag tog varningen ad notam och satte snabbt ner den förmodat bajsnödiga sötnosen, som raskt tog sin tillflykt in under närmsta grenklyka.

I området runt Medelhavet har olivodlingen varit en viktig näring ända sedan gudinnan Pallas Athena (enligt traditionen) introducerade trädet. Numera är olivoljan, den jungfruliga och kallpressade, lika vanlig i våra svenska kök som hemkärnat smör eller åtminstone Milda margarin var en gång. Varje kock med självaktning har sin favoritleverantör, vi hör ständiga predikningar om de nyttiga fetterna den innehåller, det är inte alls ovanligt att bjuda på olivoljeprovning, i samma stil som när man testar vin eller whisky.

Alltså är ju steget till tanken på att starta en egen olivlund inte långt. Då skulle det ju inte bara bli nyttigt, det skulle ju bli närproducerat också …
Dessa funderingar har utlösts av att jag fått delad vårdnad om ett olivträd. Det är ungefär en meter högt, stammen är spinkig, bladen någorlunda gröna – än så länge. Men hur ska det gå? Hur ska man lyckas få det att överleva? Olivträd i en svensk vinter, när luften ideligen kommer att fyllas av det där vita? Klart det måste stå inomhus, det gör det redan, men hur kan man få det att trivas?

Olivlundar måste växa länge innan de lämnar någon skörd.
Så om övervintringen lyckas är det bara att vänta. Med lite tur kan man plocka de första frukterna efter fem år, men först vid femtio års ålder är olivträdet moget och man kan räkna med att det ger rejäl skörd ända upp till 150-årsdagen.
Som sagt: det är bara att vänta.

Tills vidare blir det fortsatt import som gäller.
Och jag är inte alldeles övertygad om att mina egna oliver är värda att vänta på ...
I den där riktiga olivlunden jag nyss drömde mig bort till är det skördetid så här års.

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

Bruno Beige sa...

Hej
Jsg gillar ditt sätt att skriva. Du rör mig från de första snöflingorna till en sköldpadda i en olivlund och vidare till olivolja och ett litet olivträd i Sverige. Dessutom får du in grekisk mytologi,lite ekologi om närodlat samt lite fakta om olivträdets produktiva period. Detta i ett komprimerat blogginlägg. Snyggt jobbat och värt respekt!

Bloggblad sa...

Håller med Bruno - vilka resor man får göra här!

Jag som alltid blir ledsen när somaren tar slut, jag tycker det är rätt skönt när vi väl passerat det övergångsstadiet och verkligen ÄR i den kalla årstiden.

Fast nu har jag knappt tid att känna efter - njuter som bara den av att saker och ting flyter... det går bara så himla fort.

Hanneles paradis sa...

Hihi, så stora planer har inte jag :)
Linné började ju med silkesodlingar och mullbärsträd, jag äter faktiskt egna mullbär i mitt paradis.

Klimakteriehäxan sa...

Bruno - tack för vackra ord, jag rodnar så blygt jag förmår ...
Bloggblad - jag är så glad att du hänger med på mina "resor"!
Hannele - när det saker som ska odlas och skördas som ska tas är det ingen tvekan om vem av oss två som leder!!! Så har du nåt kanonknep för olivträd är det välkommet!

Hannele sa...

Så länge någon ockuperar mitt (?) garage med kajaker, surfingbräder, segel och annat bråte, blir det inga oliver :)

Anonym sa...

Dill (riktig)och pepparrot och lingon samt blåbär förblir svårodlade här runt Medelhavet. Det är klart att det är kul att experimentera, men man kanske ska låta naturen ha sin gång. Och inte hoppas på för mycket.
Fast för all del, lycka till med skörden :)

Kulsprutan