torsdag, oktober 15, 2009

Så gick det för Nalle Lufs

Det har varit björnjakt.
Björnstammen i Sverige har växt, så i år skulle jägarna få skjuta 243 djur, av de 3200 björnar man tror finns.
Men en hona som har ungar får inte dödas.

Trots förbudet har flera björnhonor fällts – elva stycken tror man att det handlar om. Vilket betyder att minst elva björnungar nu är moderlösa och bara har minimal chans att överleva. Vi som aldrig sett livsfarliga bestar i vitögat utan bara tittat på Skansen-björnar, vi vet hur hjärteknipande de där små gullungarna är när de kommer tumlande. Alltså är det lätt att tycka synd om dem, som nu förlorat sin trygghet och står alldeles ensamma i den stora djupa skogen. Inte ens bär ur mors lilla Olles korg kan de räkna med som kosttillskott.

Men det finns en björnunge som överlevde, mot alla odds. Hans mamma föll också död ner för en jägares kula. Och den lilla björnen tappade fotfästet i tillvaron, men gav sig ut på vandring. Det var så han träffade Lotta, som bodde hos sin mormor i en svensk småstad. Lotta döpte sin nyfunne vän till Nalle Lufs och tog med honom hem, och mormor tyckte Nalle var söt och rar, så han fick flytta in.

Nalle Lufs utsattes förstås för en kulturkrock, även om ordet inte var uppfunnet då: han hade ju varken tandborste eller nattskjorta (men ”Tandskjorta och nattborste kan man väl alltid få låna?” som han sa) och han ägnade en hel del tid åt att leta efter resten av älgen, vars huvud satt på mormors vägg. När han gick ut på upptäcktsfärd i sin nya hemmiljö tyckte han att polisen som mitt i gatan stod verkade ha kul, så då började Nalle Lufs att ”diriligera trafilifiken”.

Å som jag älskade Nalle Lufs! Det var Gösta Knutsson, mer känd som mannen som skapade Pelle Svanslös, som skrev boken. Den tycks ha ramlat ur hyllorna för barnlitteratur i bokhandeln, men den finns säkert på bibliotek. Jag önskar Nalle Lufs en renässans, det är han värd! Härlig högläsning!

Och när nu björnjakten är slut för i år kan man bara sända några medkännande tankar till hans nutida moderlösa efterträdare.
Man kan absolut säga om en björnhona att hon är inte bara ett stort och stundtals farligt djur, hon är mamma också. Precis som vilken reklamtandsköterska som helst.
Det skulle Nalle Lufs ha skrivit under på. Liksom Lotta och hennes mormor.
Och jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om årets björnjakt i DN.

4 kommentarer:

Helena von Hofsten sa...

Ja, Nalle Lufs - den har jag i bokhyllan. Och jag minns när Gösta Knutsson läste ur sin bok på berättarkvarten, kvart över åtta varje morgon. Därefter, för de lite större barnen; Klapp och klang, med Ivan Renliden. De mörka vintermorgnarna, snön, den varma chokladen i köket. Jodå.

Hannele sa...

och min kompis heter Rosa, ändå äter jag köttbullar

Vad ska jag säga, björnstammen utan naturliga fiender är för stor, sen finns det idioter som tar saken i egna händer.

Anonym sa...

Jag älskade också Gösta Knutssons Nalle L - hoppas bara de 11 (?) moderlösa hittar mat och omsorg som han gjorde. Fast hur vet man att björnen man siktar på är en hona med ungar? Om man nu jagar alls.

Lenas syster

malou sa...

Nalle Lufs, och Nalle Lufs och Skrutten står i bokhyllan bredvid Nalle Puh - och bredvid Nalles Poesi. Jag läser om dom ibland.