Om risken att tippa över

Just nu är ovanligt många tjejer i min omgivning gravida – höggradigt gravida. De ståtar med mage som lever sitt eget liv, som alltid kommer först, som riskerar att knuffa till och omkull både det ena och det andra.

Det är inte svårt alls att dra sig till minns de där sista veckorna när stegen blev allt tyngre och den stora, fasta kulan som innehöll en nästan färdig liten människa lade sig bredvid en i sängen när det var dags att försöka sova, trots sparkar, hicka och annat spännande som pågick därinne i det mörkaste av livsrum. Visst var det lite komplicerat stundtals, men höll man sig frisk hade det också sin absoluta charm.

Och visst kan man undra hur det kommer sig att en höggravid kvinna aldrig tappar balansen och står på näsan, så framtung som hon uppenbarligen är? Men det händer ju inte!
Nu finns det forskning i ämnet, forskning som just blivit prisbelönt. För när årets IG-Nobel-priser delades ut på Harvard häromkvällen gick fysikpriset till tre amerikaner som ägnat sin tid åt att kartlägga hur människokroppen klarar av denna stora och ojämnt fördelade belastning.

Jag har skrivit om IG-Nobelpriset förr, i dag ägnar sig DN:s vetenskapsreporter också åt ämnet, som faktiskt är så gott som outtömligt – tänk så många saker vi tar för självklara, fast mekanismerna bakom är hur komplicerade som helst! Och grundtanken med IG-Nobel-priserna är visst att vi ska få skratta lite, men när vi skrattat klart ska vi också ha fått oss en tankeställare.
Här hittar du listan över årets samtliga pristagare, med länkar till deras respektive arbeten.

Nu undrar jag bara om den där amerikanska forskartrion skulle kunna bygga på sin analys av barnaföderskornas magar med en titt på äldre damers ständigt tilltagande bystmått. När uppnår vi gränsen för att tippa över? Risken finns, hotet är ständigt närvarande och ökar i takt med att vi tvingas köpa allt större behå …

Copyright Klimakteriehäxan