måndag, juni 21, 2010

Stopp för svenska deckare

Det räcker nu. Räcker och blir över.
Jag tänker inte läsa en enda svensk deckare till på bra länge. Trots att det är sommar, den årstid när ”alla” slukar kriminalhistorier i en strid ström. Visst brukar jag höra till det gänget. Men riktar från och med nu blickarna åt annat håll. Jag har fått nog.

Vad är det då jag fått nog av? Jo det kan jag minsann räkna upp: jag står inte ut med ett enda lik till som håller en inre monolog efter döden, i kursiv stil. Inre monologer borde förbjudas. Jag kräks på boken som har så många parallella historier att ingen riktigt går ihop på slutet. De där tredje och fjärde sidospåren borde ha strukits redan i skrivarlyan. Har fått nog av alla poliser med relationsproblem, brist på kärlek, för mycket sprit. Olyckliga kriminalkommissarier borde bannlysas, även de som ibland excellerar i fantastisk matlagning. Orkar inte fösas runt i ännu en svensk superidyll av skärgårdsmodell där folk mördas till höger och vänster med allt grymmare metoder, medan solnedgångarna är förföriskt vackra och sommarblomstren prunkar kring landets mysigaste kåkar. Vill inte ha ännu en dos av övernaturliga skeenden som verkar kunna ursäkta och förklara allt – när nu inte författaren kan få till en final för egen (skriv)maskin. Fattas bara att det i allmän idétorka visar sig att en ofantligt dramatisk händelsekedja faktiskt bara var en dröm, en ond dröm visserligen, men ändå.

Återstår bara frågan vad jag nu ska ta i stället. Det råder förvisso ingen brist på olästa böcker i min närhet. Och skulle, mot förmodan, mitt behov av krim ändå vakna kan det stillas med Joseph Wambaugh, som minsann själv varit polis och vet hur det livet kan te sig, på riktigt.

Nyss läste jag ut ”Veronika bestämmer sig för att dö” av Paulo Coelho, en brasilianare som ”alla andra” verkar ha läst, utom jag då. Och anledningen till att det blev av nu är lika somrig som vanan att läsa deckare: så här års köper jag nästan automatiskt alla tidningar som bjuder på en pocketbok, utan att ta extra betalt. Coelho var en sådan. Jag håller utkik efter fler. Hoppas det bjuds annat än svenska mord!

Copyright Klimakteriehäxan

10 kommentarer:

  1. Har du läst Chaim Potoks böcker?
    undrar
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Nej - och det låter inte som svensk krim, så det kanske är nåt att ta tag i?

    SvaraRadera
  3. Oj så bra du uttrycker det jag känt sedan julböckerna. Det står ända upp i halsen.
    Jag har tagit min tillflykt till historiska romaner tjocka och bra på semestern.

    SvaraRadera
  4. Jag skrattar när jag läser! Redan innan jag började bloggade, satt jag och tränade på att skriva kåserier, och jag minns att jag spydde min galla över totalt utbrända (numera oftast kvinnliga) utredare som "drar giriga bloss" på ciggen, spyr av utmattning, och sen utreder ett litet mord med den äran. Utan att nånsin äta frukost.

    Har du tänkt på att det allt oftare handlar om barnamord? Förr var det ett mord... nu ska det helst vara flera stycken.

    Inre post mortem-dialoger har jag inte ens tänkt på, däremot störs jag av att förf. alltid måste berätta hur huvudpersonen ser ut. De står alltid framför en spegel och tänker att "jag har blå ögon...etc". Precis som jag gör varje morgon (fast gröna): kort hår, dubbelhaka, skäggstrån... Känns så trovärdigt på nåt sätt. Not.

    Sen jag började studera romanskrivarkonsten på närmare håll, har jag blivit fruktansvärt kritisk, och när jag då och då träffar på en bok där inget stör mig, då blir jag så lycklig.

    SvaraRadera
  5. Åsa Larsson är väl bra..

    SvaraRadera
  6. Paulo Coelho är också finl läst några, på loppis hittar jag nästan nya pocket för en tia.

    SvaraRadera
  7. Svenska deckare har jag aldrig riktigt fastnat för. Just nu ä jag inne i en biografiperiod.

    SvaraRadera
  8. Jag har nog inte läst en deckare sen jag lämnade gymnasiet, eller hann jag ens in där?

    Jag började lyssna på "Älskade Poona" när den gick som radioföljetong för några år sen. Men när jag insåg att det var en deckare slutade jag tvärt.

    SvaraRadera
  9. Anonym12:33 em

    Vi har kanske blivit bortskämda av Larsons milleniumserie?

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  10. Kulsprutan - Jag törs inte riktigt fundera på Millennium - tänk om inte ens den var så bra som jag faktiskt tyckte när jag plöjde alla tre böckerna ...
    Cecilia - Om Älskade Poona kan jag säga, att den likställer jag inte med en deckare. Å så är den ju norsk, inte svensk! :-D
    Gripande var den, helt enkelt. Och sorglig.
    Åsa Larsson har jag gillat, där ger jag Hannele rätt.
    Vonkis - t o m jag har klämt några biografier, det gjorde jag aldrig förr!
    Bloggblad - visst är det så att för varje bra bok man läser blir man mer och mer beundrande för hur folk får ihop det, egentligen!?
    Lasse - tack, du förstod precis!!!

    SvaraRadera