onsdag, januari 25, 2012

Saknad: En bit barndom

Den är borta!
Som en blixt från klar himmel kommer insikten till mig: Ännu en bit av min personliga historia har ödelagts av grävskopor och andra skoningslösa maskiner – och människorna (läs makthavarna) bakom maskinerna och besluten, förstås. Jag har inte gått åt det här hållet på några dagar, ingenting sett. Men räden är genomförd.
Vår lekplats är jämnad med marken.

Borta är gungorna, borta är det spännande klätterträdet som också hade en liten grotta inne i stammen, borta är den lilla lekstugan, borta är gunghästarna, borta är sandlådorna, borta är basketplanen som vissa vintrar kunde tjäna som skridskobana. Ja, till och med pensionärernas lilla tillhåll, boulebanan, har försvunnit. Syrenbuskarna är uppryckta, häckväxterna likaså. Äppelträdet, det förvildade men vackra, står kvar fast med rötterna delvis blottlagda. Antagligen bara en tidsfråga innan det trillar omkull.

Det var här vi tillbringade så många stunder när ungarna var små, vi som bor i området. Flitiga besökare var vi föräldrar men framför allt förstås våra ungar. Sedan kom barn från ett närbeläget dagis och från en skola i ett intilliggande hus. Andra var på utflykt och tog en paus här, provade ”våra” gungor, åt matsäck sittande på ”våra” träbänkar vid de grovt tillyxade borden. Gängliga pojkar spelade boll på en asfalterad yta, andra visade konster på cykel.

Här lades grunden till varaktiga vänskapsrelationer, som när Sonen bekantade sig med en annan liten pojke och försökte låna dennes bil. Grabben lade sin hand hindrande över leksaken och sa med bestämd röst: Den är jas! Men snart blev de såta vänner. De är fortfarande, mer än tjugo år senare, kompisar. Mammor blev väninnor, pappor gick ut och tog en öl när ungarna somnat, folk började umgås familjevis.

Här utspelade sig också andra dramer: barn som ramlade och slog sig och fick åka till doktorn, barn som kaskadkräktes utan förvarning, andra som sabbade sandtårtor, några som slogs, några som tiggde bullar när de egna tagit slut. Ibland blev det riktiga knytkalas kring de där träborden, kul stämning, härligt solsken, glatt humör på alla fronter.

I dag finns alltså ingenting synligt som stöd för de där minnena.
Det känns lite sorgligt när ännu en bit barndom är borta.
Men det är klart att de där ungarna som jag ser framför mig som hade det varit i går, de är ju också borta. Står på egna ben och är utflugna på unga, starka vingar.
Så då är väl allt i sin ordning. Nya föräldrar, nya småttingar får inta en ny lekplats, göra den till sin. Fast något riktigt äkta klätterträd med grotta i stammen, det blir det inget.


Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

Tankevågor sa...

Vad fint du beskriver det! Var är det någonstans?

Jag minns mina barndoms lekplatser som bestod av en röjd skogsdunge till fotbollsplan och klippor och havsvikar varenda gång jag kommer tillbaka till den lilla ön i Nynäshamn som nu är bebyggd av tjusiga villor. Vi hade inte ens asfalt på den lilla vägen jag bodde vid. Vilket var jättebra när det regnade för då kunde man göra långa vattenkanaler i gruset på vägen.

Oj vad ditt inlägg satte igång minnen här! :-)

Gunilla sa...

Sånt där sliter tag i en - jag upptäckte själv för ett tag sedan att "min" högstadieskola jämnats med marken. Den var helt nybyggd när jag började där 1967 och nu har den tjänat ut. Det fick mig att känna mig gammal, men jag tröstar mig med att den kanske var allvarligt sjuk...

♥ mormor Hannele på Hisingen sa...

i min barndoms Finland verkar allt vara som det alltid har varit; jag till och med hittade samma busschaufför, som körde mej till skolan!!

Anonym sa...

Snyft!
Visst var det bättre förr :o)

Du skriver väldigt fint om en liten bit historia och vänskapsögonblick.

Kulsprutan