Vinterpäls

Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Plötsligt visade termometern minus 7. Och det är nästan så att jag tror att ett litet ”äntligen” smög sig över mina läppar, om än knappt hörbart.
För när januarikylan smög sig på kunde jag – äntligen! – få krypa in i min nästan trettio år gamla päls igen.

Vi har levt åtskilda liv, pälsen och jag, i ett antal år. Den har behållit sin storlek medan min har ökat. I fjol gjorde jag slag i saken och fick den ändrad så att jag rymdes i den på nytt. Lycka! För det är som att gå in i ett mjukt och varmt sommarmoln när man trär armarna in i härligheten. En helt ljuvlig känsla.

Som trogna läsare här vet har jag ändå haft lite ångest, pälsångest. För jag är naturligtvis högst medveten om att en snäll människa visserligen kan klä sig i lurviga skinn, men då ska de vara konstgjorda. Men vem skulle bli gladare av att jag slänger mitt härligaste ytterplagg? Ingen, faktiskt, om man tänker efter.

Nog för att jag undrade lite när jag stegade iväg om en sprejflaska väntade runt hörnet, en stor kniv eller en blåslampa, som på ett ögonblick skulle förvandla mig till en enda stor färgfläck, en lurvig trashank eller en brinnande fackla. Men hittills, peppar peppar, har det gått bra.

Fast kommentarerna jag fått har ändå varit överraskande.
-Å, så skönt! sa en kvinna.
-Jag använde min mammas päls tills den föll sönder, man frös ju ALDRIG!
-Nu blir jag avundsjuk, sa en annan som hackade tänker, iklädd yllejacka, på busshållplatsen.
Och en tredje sa ungefär samma sak medan hon kurade ihop sig i en sjal virad många varv runt halsen.

På hemvägen frågade dock en kollega om jag inte var lite väl varmt klädd – temperaturen låg nära nollan igen. Jag var på vippen att ge henne rätt, men ångrade mig. Att gå omkring i det där mjuka och varma sommarmolnet är underbart, om än inte alldeles politiskt korrekt.
Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.

Copyright Klimakteriehäxan

PS ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders” är ett bevingat ord, snudd på. Jag minns hur jag som barn lyssnade på radions frågetävling ”Vi som vet mest” och där fanns en domare, Folke Olhagen hette han bestämt, som i varje program lyckades klämma in just den frasen. Om han hade päls? Se, det fick lyssnarna aldrig veta. Tror jag i alla fall. Men om han hade det var den äkta, DET är jag säker på ...