torsdag, januari 26, 2012

Tidsenligt

Dagarna de bara går och går. Det känns som om tiden bara rusar fram. Ibland tror jag att vi försöker låtsas att tid är en tänjbar företeelse, vi frestas att bli tidsoptimister lite till mans: nog hinner jag väl det där, också? Och lite till? Men det ryms ju faktiskt bara sextio minuter på en timme, bara sju dagar på en vecka – även om vi nu råkar få en extra dag i år, eftersom det är skottår.

Faktum är att tiden låter sig inte ruckas. Den är i högsta grad möjlig att beräkna, varje urverk mäter den tämligen exakt. Det är bara vi som försöker förtränga det.
Men tid kan vara spännande också. Många kämpar ständigt mot den, en del hinner verkligen mycket mer än andra, utnyttjar den på bästa sätt.

När skaffar man sig begrepp om tiden?
Inte vet jag. Men en gång för många år sedan hade jag varit på en resa och hemförde present till Sonen. Han kan ha varit fyra eller fem, kanske. Gåvan jag hade köpt när jag var borta var ett litet stoppur i färgglad plast. Han kastade sig hungrigt över det, tryckte i gång, stannade, nollställde, tryckte på startknappen igen, stannade, började om. Fascinationen gick inte att ta miste på.

Det blev helt enkelt så att grabben blev fixerad, tog inte ett steg utan sitt stoppur, som ständigt knallade vidare. Så utropade den lille tidsentusiasten plötsligt:
-Mamma, mamma, nu har det gått 37 sekunder!
-Jaha, har det?!
-Mamma, mamma, nu har det gått 48 sekunder!
-Jaha, jag fattar – men 48 sekunder sen vad då?
-Sen jag började ta tid!

Onekligen ett synnerligen pragmatiskt sätt att förhålla sig till den där bristvaran. Jag tänker på det ibland, när schemats ramar är snäva. Man bör sätta stopp, trycka på den där knappen som säjer att nu, nu är det slut, för nu har tiden gått, den där som du hade att disponera. Bara man kommer ihåg när man startade uppräkningen. Och kommer i tid.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Min mamma påstod alltid att tiden gick fortare och fortare ju äldre man blir. Och vartefter jag själv också blir äldre måste jag ge henne rätt. Även om det alltid går sextio lika långa sekunder på en minut.

    SvaraRadera
  2. Haha... ler igenkännande åt sonens entusiast. Alltså... eget igenkännande; jag går inte en meter utan min stegräknare!

    Jag minns tydligt när min fysiklärare i realskolan förklarade att ett år var längre för oss än för honom. Det fattade jag inte alls. Men nu fattar jag...
    Numera tar allt längre tid för mig, alltså ställtiden... när jag väl gör nåt så går det undan, men förr hann jag t.ex. in till Norrköping och gå på stan om jag hade ledig förmiddag - nu hinner jag bara äta frukost och läsa tidningen.

    SvaraRadera
  3. Anonym3:03 em

    Gu´ vilken mullig relation sonen hade till Tiden. Superpresent!
    Jag tycker att den attityden skulle anammas av många fler. Mig själv inkluderad, som inte var med när Tålamodet utdelades.

    Min mormor brukade säja: nu är det jul igen och vi barnbarn fattade inte vad hon menade. Då.

    Komma i tid ska man förstås försöka att göra - eller så snabbt som möjligt meddela anledningen till att man är fördröjd.

    Trevligt veckoslut!

    Våghalsiga Vera

    SvaraRadera
  4. jag lever lite annorlunda nu, tiden,
    har lärt mej se här och nu

    SvaraRadera