Ferdinand och jag

Ferdinand har jag alltid gillat. Ni vet den där Disney-tjuren som kan ses varje julafton på eftermiddagen, efter doppet i grytan men före julklappsutdelningen. Missar honom ytterst ogärna fast jag kan alltihop utantill, ruta för ruta, textrad efter textrad.

Jag känner igen mig i honom. Förstår precis hans njutning när han sitter där under korkeken och luktar på blommorna. Vet mycket väl hur det känns att bli stungen i baken, fast jag bara drabbats av getingstick, ingen humleattack.

En vacker dag blir så Ferdinand headhuntad till den stora tjurfäktningen i Madrid, tack vare det där insektsbettet som gör honom alldeles rasande. Han verkar vara en riktig stridstjur, en modig kämpe. Tror de.

Han åker iväg, dragen på vagn, till tjurfäktningsarenan där utmanaren, toreadoren, väntar. Liksom den månghövdade publiken som hoppas på dramatik, blod, spänning – och Ferdinands säkra död. Visst kommer ni ihåg hur Ferdinand försiktigt kikar in genom porten, för att snabbt dra sig tillbaka. Var har han egentligen hamnat? Ingen korkek, inga blommor, ingen mamma Mu!

Just där kände jag igen mig i honom i dag igen. Första gången skulle jag gå tillbaka in på jobbet efter en hel månads frånvaro, semester/hemester, med många blommor att lukta på under min "korkek". Men vad väntade där inne? En tjurfäktare som skulle bli besvärlig att tas med?

Jag kan konstatera att likheterna med Ferdinand inte upphörde där. För jag överlevde ju också. Fast det kommer nog att dröja rätt länge innan jag får sitta under korkeken nästa gång. Men då blommar det kanske på riktigt ...

Copyright Klimakteriehäxan