torsdag, januari 30, 2014

Koira och Donny – vänner att minnas

Jag älskade verkligen Donny. Det var sann kärlek, och som jag uppfattade det var den besvarad.
Den lurviga pälsen, de snälla ögonen, den våta nosen, de mjuka tassarna – allt var älskansvärt. Men i ärlighetens namn ska sägas, att gensvaret på mina känslor kanske i någon mån berodde på godbitarna jag gärna hämtade i kylskåpet. De försvann blixtsnabbt, följda av ännu en svansviftning. 

Donny var naturligtvis en hund, grannens gråa gårdvar som aldrig gav sig ut på olovliga vägar. Mellan våra hus fanns en stig och den hölls nog huvudsakligen öppen av hunden som gjorde ständiga turer, hälsade på varje dag, gärna flera gånger, alltid lika vänligt sinnad. 

På den tiden hette hundar just sådant: Donny, King, Rex, Fido, Karo, Buster, Boy.
Men det har hänt något med namntrenden också i husdjursnischen. I dag träffar jag jyckar som lystrar till Pelle, Sixten, Lisa och Sonja. Kanske plockar man upp namn i släkten, en kär moster eller en mysig farfar får ”leva vidare” i en strävhårig tax (Sara) eller en kungspudel (Ivan). 

Själv drömde jag som barn förstås om en alldeles egen hund. Kanske en Westie (West Highland White Terrier) eller rent av en Sankt Bernhard?! I det senare fallet hade vovven redan döpts i min fantasi: Leopold King Size skulle den heta. Men i dagligt tal gällde Loppan. Och för min inre syn såg jag omvärldens förvåning när jag ropade på Loppan och den jättestora hunden lydigt skulle komma springande.   

Men det allra bästa hundnamnet jag vet är Koira. Det är finska och betyder hund. Koira var en underbar pointer, en ljuvlig hund med stor personlighet och den fyrbenta varelse som stått mig allra närmast. Vi umgicks flitigt trots att hon inte var min. Tyvärr dog hon i en olycka. Ingen jycke har sedan dess kunnat ta hennes plats i mitt hjärta.  

Fast när jag ser hundägare umgås med det som brukar kallas människans bästa vän kan jag känna ett stänk av avund. Och undrar samtidigt om valet av namn säger något om intensiteten i relationen.
Priset tog en kvinna med sin Grand Danois på 76:ans buss en dag. Det var rusningstid, folk trängdes, en och annan blängde på jycken som ockuperade ungefär samma utrymme som tre stående passagerare.

Matte insåg att hunden inte kunde få ligga ner utan åtminstone måste sätta sig upp. Hon böjer sig fram och säger, mycket bestämt:
-Sitt, Barbro!
Hörde jag rätt? Jag blev tvungen att fråga.
Jo, jag satt bredvid den granna Barbro. Jag är fortfarande häpen.

Copyright Klimakteriehäxan

8 kommentarer:

Musikanta sa...

Haha, Barbro har jag aldrig hört! Men det är ju ett namn som ännu inte kommit igen liksom Berit, Kerstin eller Agneta. Mina skolkamrater hette så många av dem. Vi tyckte då att Lina, Lisa och Josefina var hemska namn.
Det var kanske därför min älskade Bassethund fick heta Lina - det var ju inga av mina jämnåriga eller yngre som hette så i alla fall.
Lina fick ett nytt och gott hem på landet hos min kusin efter min skilsmässa och flytt till en lägenhet mitt i stan. Hon levde där i allsköns välmåga många år efteråt. Men visst kan jag sakna att inte ha en hund att gå ut på promenad med ibland nu när vi bor på landet. Inte att åka buss med dock.
Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Nä Musikanta, Barbro var verkligen lite chockartat att möta som hund ... Klart man saknar vovvar som funnits och betytt något!

tant Hannele sa...

vi hade en byracka några år, mest katter

Hannele sa...

vi tanter är delade i två grupper; de som pratar hundar och de som pratar barnbarn :)

En Lassie skulle man ju ha som barn!

Klimakteriehäxan sa...

Hannele - tills man får de där barnbarnen får kanske hundarna duga?
:-D
Fast jag tycker inte det blir så särskilt mycket hundsnack ändå. Men på Facebook är det kanske lika gott om vovvar på bild som bebisar? De är hur som helst många!

Anonym sa...

Syrran, Pärlan, Amber, Monnie efter älskad moster, Mouche efter boutique på tvärgatan till fina gatan i huvudstaden och nu sist i raden Bella och Bibi är bara några av vovvnamnen hos oss.
Barbro var ovanligt och kul. Förstår att du blev förvånad :)

Kulsprutan

Birgitta Jacobsson sa...

Visst är det härligt med hundar och jag förstår om du tänkte en extra gång när hon sa Barbro. Vi har haft en hund en gång som hette Tessan en Shabrador (vet inte om det stavas så) schäfer och labrador blandning, det var en enmanshund hon åt inte om jag var borta och lite osocial var hon men väldigt omtyckt av oss naturligtvis. Ha en bra kväll. Kram Gittan.

Anonym sa...

Hej hej! Även jag hade förmånen att åka buss med magnifika Barbro idag, denna gång var det 55:ans buss!
Helena