torsdag, juli 30, 2015

Du borde skämmas, Klara Gulla!

Hur kunde hon?
Varför fanns ingen i närheten som kunde tala henne till rätta?
Hade hon inga egna känslor i kroppen?

Klara Fina Gulleborg Jansdotter var bara arton år när hon, med föräldrarnas medgivande, lämnade barndomshemmet och for till stan för att tjäna ihop pengar till familjens boende. Pengarna kom, på utsatt tid, men flickan kom inte. Inte ens ett personligt meddelande hade hon skickat med.

Foto SVT
Det tog femton år innan hon återvände. Då var det för sent. Och inte en enda gång på alla dessa långa år hörde hon av sig till mamma och pappa: inte ett vykort, inte ett brev, inte en hälsning.
Hur kunde hon? Hade hon inte ens vett att skämmas?

Nej, det verkar inte så. Och jag känner hur otroligt illa jag tycker om henne. Inte för att hon möjligen ägnade sig åt arbete som inte var att betrakta som alldeles hedervärt. Men det är faktiskt avskyvärt att inte ge sina föräldrar en gnutta kärlek tillbaka, efter alla deras uppoffringar, allt de gjort för henne.

Klara Gullas nonchalans eller grymhet driver fadern in i galenskapen medan modern bara hjälplöst kan se på. Och då tycker jag ännu sämre om flickan från Skrolycka som uppför sig så ofantligt uselt.
Att hon sedan tycks få förlåtelse till sist tycker jag inte alls är rättvist: hon bör skämmas och ångra sig livet ut, om ni frågar mig. Man gör bara inte så!

Ni har fattat att jag återstiftat bekantskapen med Selma Lagerlöfs mästerliga roman "Kejsarn av Portugallien", denna gång som hörbok uppläst av Stig Torstensson. Han gör texten all rättvisa, talar ju äkta värmländska och får oss att känna för Kejsar Jan. Att barnlösa Selma kunde skildra hur intensivt kärleken till ett barn kan drabba en är bara en liten del av hennes mästerskap.

Första gången jag läste historien var jag själv bara barnet och förstod inte hur någon kunde häckla flickan för att hon fått fina kläder i den där staden. Nästa gång jag läste den förstod jag att Klara Gullas karriär inte var spikrak. Och när romanen filmatiserades för tv av Lars Molin, med en lysande Ingvar Hirdwall i huvudrollen, grep den alla starkt. Mig också, förstås.

Det är först nu, i bilen, där Stig Torstensson och Kejsarn håller oss sällskap, som jag känner hur illa jag tycker om Klara Fina Gulleborg, hon som fick namn av solen och i arton år var sina föräldrars glädje. Att jag själv nu är förälder kanske spelar roll för min reaktion i dag.

Antagligen var det aldrig Selmas avsikt att väcka den där avskyn. Själv vårdade hon ömt relationen till sin far även om den inte var problemfri.
Men jag skulle önska att författarinnan kunde skriva om slutet på sin bok. Klara Gulla borde verkligen skämmas.

Copyright Klimakteriehäxan

Tv-versionen från 1992 av boken, i tre delar om en timme var, kan ses på SVT:s Öppet arkiv. Med Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos, Cecilia Ljung, Per Oscarsson och Rolf Lassgård m fl. Regi Lars Molin.

4 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

rörande berättelse, Selma kan!

tant Hannele sa...

P.S.
Det där med duktiga författare... vi får vara glada över att deckarförfattare inte behöver döda innan de skriver.

Klimakteriehäxan sa...

Selma skriver som ingen annan. Du har väl läst hennes memoarer? Tre delar, jättebra!

Musikanta sa...

Jag skäms för att erkänna att jag inte har läst den boken. Det blir arkivet i biblioteket nästa gång jag kommer dit. Jag ska läsa boken innan jag ser filmen. Tack för länken!
Ingrid