Honom glömmer vi inte! inte hans tjejjer heller ...

Han blev Robban med oss allihop.
Robert Karl Oskar Broberg hette han, ibland också kallad Zero, men en nolla var han sannerligen inte. Nej, Robban var ett geni i ord och toner, en framstående bildkonstnär dessutom, en "riktig lirare".

Jag kände honom inte, även om vi träffats i jobbet. Men jag tillhörde – tillhör – självklart fanklubben. Har flera av hans album, det med tjejlåtarna är ju oförglömligt för kombinationen av humor och musikalisk lekfullhet. Och fler av hans "tjejjer" fick liksom evigt liv av den där plattan: Carola, Maria Therese. Själv kommer han heller inte att bli bortglömd i brådrasket.

Apropå tjejer, som Robban alldeles uppenbart gillade, så är han mig veterligen den ende som på allvar använt sig av raggningsrepliken: Och var har du varit i hela mitt liv?
Om den funkade? Joooo då. Hon som fick frågan, en jättetrevlig kvinna, blev naturligtvis förälskad och var glad länge, även om det inte varade för evigt.

Robban blev bara 75. Tur ändå att han hann få Karamelodiktstipendiet, den av Povel Ramel instiftade hyllningen till, som det står i statuterna, "en förnyare av det svenska språket och/eller för framstående gärningar på musikens område". Få har förtjänat det priset bättre än Robert Karl Oskar Broberg.

Povel delade personligen ut priset då, 1989, och motiveringen han skrivit löd:
”För att han i decennier lyckats bana en ensamväg genom underhållningsdjungeln vid sidan av gängse röjare, ofta ett par takter före – och för att han, styrd av skärpt iakttagelseförmåga, lyhörd musikalitet och burlesk humor, framgångsrikt designat och solobefolkat sin alldeles personliga manege.”
Japp. Just så. Povel och Robban. Själsbröder.

Copyright Klimakteriehäxan