Grundforskning om flytkraft och skönhet

Tulpanens dag inföll i veckan som gått. Jag missade den självklart inte, även om jag inte kampanjade här på bloggen. Men tulpaner hade jag hemma. Börjar ju faktiskt köpa dem till jul och sedan finns det inget hittills känt sätt att hejda mig. Jag bara MÅSTE ha tulpaner inom synhåll så här års!

Från butiken bär vi dom i knoppiga knippen, vi skär av stjälkarna och låter bunten stå i kallt vatten i minst en timme för att "vänja" den vid sin nya miljö. Sedan sprider blomstren lycka och glädje i ungefär en vecka, ibland faktiskt längre.

Och det är med tulpaner som med vissa andra lyckosamma skönheter: de åldras med grace. Faktum är att de kanske är som allra vackrast timmarna innan kronbladen obönhörligt lösgör sig och singlar ner och lägger sig runt vasen där de nyss var en fröjd att skåda.

De där gamla tulpanbladen, de har nu öppnat mina ögon för en landvinning som rimligen inom kort kommer att belönas med Nobelpriset i fysik. Jag har kunnat konstatera, att ingenting flyter som ett gammalt tulpanblad. Bygg båtar av dem, flytvästar, livflottar, simringar! Lägg in dem osynligt i bikinibrallor och badmössor! Det kommer att bli superbra!

Nu undrar ni möjligen hur det har gått till när jag gjort detta vetenskapliga genombrott, rena grundforskningen faktiskt.
Jo, jag har begått ett misstag – och upprepat det flera gånger. Det är ju ofta så stora upptäckter sker: oplanerat, av en slump. Tänk bara på det bortglömda provröret som på sätt och vis gav oss penicillinet!

Mitt misstag består i att jag utan att ägna det en tanke slängt de där första nerramlade tulpanbladen i toaletten. I tron, förstås, att de ska försvinna nästa gång jag spolar.
Men se, det är precis vad som inte händer. Spolning efter spolning passerar det lilla krumma bladet, som glatt guppar vidare på vattenytan.

Jag har försökt få bort det med hjälp av metervis med toapapper, hopknölat till rejäla buntar. Utan framgång. Jag har "tomspolat" flera gånger. Men icke. Där ligger den där vid det här laget inte röda utan bruna bladtungan och retas och den ser faktiskt ut som något annat som skulle ha kunnat haft en mer rättmätig plats i en toalett, men vi talar fortfarande om resterna av en nyss så förtjusande blomma.

Det slutar med att jag med toaborstens hjälp får fiska upp det där bladet och gå med det till sophinken, där det borde ha hamnat från första början. Och ur den påsen tar sig inget från växtriket upp för egen maskin, det kan jag lova.

Men med tanke på denna flytförmåga, som jag härmed anser bevisad genom upprepade tester i mitt laboratorium (jo, vi brukar kalla det badrum men ...) menar jag alltså att jag hittat ett nytt råmaterial som kan revolutionera varvsindustrin och ta plats i några andra nischer som jag nämnde tidigare.

Vi som tillhör tulpanens vänner, vi ställer gärna upp och har blommorna hemma och njuter av dem i väntan på att rätt torrt tillstånd inträder. Sedan är det bara att hämta den osänkbara råvaran. Ja, och så måste ju jag hämta Nobelpriset, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan