Stafettväxling

Den 13 januari. Knut har namnsdag. Och julen ska ut.
Så på väg ner i källaren är de, mina tomtar som är så många att jag nästan (men bara nästan) skäms. Då har ändå inte alla fått vara uppe och lufta sig den här julen. Dessutom har jag vunnit en moralisk seger över mig själv: har inte införskaffat en enda ny julpryl i år. Vilket jag annars har (eller möjligen i bästa fall har haft) extremt lätt för.

Stafettpinnen går nu över till den tid som så småningom ska kallas vår. Men själva växlingen sker i snåla isvindar, halka och en hel del snö. Dock märker man att det inte är lika kolmörkt längre, vi är definitivt på väg åt rätt håll!

De här tidiga januaridagarna utgjorde årets verkliga festperiod i Barndomslandet. Alla skulle ha julgransplundring, med lekar, dans kring ett ibland redan barrlöst litet träd, godispåse, tomtebloss. Vi hade "finkläder" och kalaset planerades noggrant, liksom man ivrigt väntade på dem man inviterats till. Ibland var det svårt att undvika krockar. Mammor kunde ses engagerade i livliga förhandlingar om datum och klockslag.

För att manifestera julens slut och nya grönare tiders återkomst har jag ätit årets första semla. Det gäller att det inte blir för många.
Apropå grönare tider så får granen stå kvar några dagar till. Den är fortfarande jättefin, dricker vatten och barrar ytterst behärskat. Jag skjuter därmed plundringen framför mig. Och den blir nog inte förenat med någon fest ... å andra sidan har jag ju redan klämt i mig den där semlan!

Men förresten hör ni – vart tog tomteblossen vägen? Har inte sett ett enda spraka i min närhet på åratal.

Copyright Klimakteriehäxan