onsdag, mars 09, 2016

Dagen efter

Då är den avklarad för den här gången, den internationella kvinnodagen. Dagen när flickor, tjejer, damer, tanter, kvinnor i alla format och färger ska lyftas fram på en aldrig tidigare skådad våg av sympati och beundran. Dagen då modebutikerna lockar med specialrabatt och blomsteraffärerna tagit hem extra många rosor. Dagen då våra massmedier slår knut på sig själva för att hitta den bästa ”kvinnovinkeln” att satsa på.

Kvinnodagen har vid det här laget funnits i över 100 år, men under FN:s hatt sedan 1977. Dess syfte är att uppmärksamma bristen på jämställdhet och förbättra kvinnors situation i samhället/världen. För att (det är ju underförstått, men för säkerhets skull!) jämställdheten bör öka och kvinnoförtrycket minska.

Har det fungerat? Naturligtvis har förändringar skett. Men beror det på att man högtidlighållit kvinnodagen? Knappast. Innebörden av kvinnornas egen dag har åtminstone i vår närhet sakta glidit över till ett tillfälle för icke-politiska kärleksbevis, prosaiska ”grattis alla tjejer!”. Medan mycket består oförändrat i andra miljöer, längre bort, där ingen uppmärksammar Dagar med stort D. Flickor könsstympas, gifts bort redan som barn, blir prostituerade för familjeförsörjningens skull eller exporteras som sexslavar. Många hamnar i tungt och farligt arbete som deras kroppar inte tål. Våldtäkt är fortfarande ett vapen som används mot kvinnor. Till exempel.

Här hemma förfasar man sig gärna en dag som denna över bristen på kvinnor i företagens chefsrum. Eller särbehandling av kvinnor i vårdköerna. Att principen lika-lön-för-lika-arbete inte är en självklarhet är obegripligt. Irritation går också att spåra på arbetsmarknaden: flickor är duktiga i skolan och tar så småningom kvalificerade jobb, men då kommer som det verkar per automatik en sänkning av prestige och lön i kvinnodominerade nischer.

Allra vanligast är nog ändå den slentrianmässiga och fullständigt tondöva behandlingen av kaxiga och smarta tjejer som får höra idiotrepliker som ”Hon skulle må bra av lite kuk” eller ”Slappna av lilla gumman, det där begriper du faktiskt inte”. Att "hora" och "fitta" är flitigt använda tilltalsord redan på skolgården är en annan riktigt trist sak.

Den där lilla-gumman-mentaliteten vägrar tydligen försvinna hur många kvinnodagar vi än firar. Även om vi inte rår på könsstymparna eller trafficking-bovarna i fjärran borde vi kunna åstadkomma skillnad här, på vår egen kökstrappa. Men det verkar inte gå särskilt bra. Inte ens i den lilla världen, alltså. Och, handen på hjärtat, det bästa vore ju om vi verkligen kunde strunta i den Internationella kvinnodagen. Om vi kunde slå fast att den passerat sitt bäst-före-datum. Den skulle inte behövas. Fast dit är det tyvärr långt.

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

lavendia sa...

Egentligen är det ju så. Varje dag skulle både män och kvinnor ha det lika bra. / Britt

Klimakteriehäxan sa...

Britt - ja så är det!

em sa...

Det var faktiskt därför jag lät bli att skriva om dagen - dessutom skrev så många andra om den.
Vi får väl säga som Minnie Mouse sa om mors dag: "make every day mothers's day!"
Margaretha

♥ Hanneles bibliotek sa...

bara för att vi får gå i skolan, rösta, välja make själva, ha egna pengar, betyder inte att alla kvinnor får. Tyvärr.

tant Hannele sa...

(mors dag är en trevlig tradition! De som fnyser åt det, har inte tid med sin mor ens den dagen?)

Klimakteriehäxan sa...

På Mors dag brukar jag fira mig själv, lite försiktigt. Att jag faktiskt blev mamma är värt att fira anser jag! (och ibland kommer ungarna ihåg att gratta de också)