måndag, mars 28, 2016

En het, skälvande och skräckfylld påsk

Det blev en stillsam påskhelg. Gott så.
Fast jag minns andra när det gått betydligt livligare till.
Ta till exempel den där gången när vi, ett gäng svenskar, samlades för påskfirande i ett hyrt hus vid havet i Costa Rica.

Det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi hade pool, vi köpte nyplockad mogen mango på marknaden, vi hade Janssons frestelse och solen sken. Luften var varm, riktigt varm. Ett av husets rum hade luftkonditionering. Vem skulle sova där? Åtminstone jag hade gärna gjort det, jag älskar svala nätter. Men det beslutades i demokratisk ordning att den familj som hade minsta barnet skulle ha den bekvämligheten. Singeltjejer som jag var chanslösa.

Vi hällde ut oss i solstolar vid poolkanten, smuttade på något med is i glasen och saknade vare sig flygande kärringar eller tyska harar. Då bjöds vi på en rejäl överraskning. Marken började skaka, poolen sprack och upp vid dess kant kom den iguana som vi hade fått veta bodde därunder. Det var helt enkelt jordbävning.

Nu höll inte skalvet på särskilt länge, även om man kan uppfatta de där skakningarna som mycket mer långdragna än de är. Skadorna blev inte omfattande heller, huset höll så vitt vi kunde se. Lite värre effekt hade rörelserna i jordskorpan på bebyggelse i andra delar av landet, men ändå inte riktigt allvarligt.

Man kunde pusta ut, iguanan försvann ut i trädgården, vattennivån i poolen sjönk bara lite. Efterskalven var knappt märkbara. Snart blev det tropiskt kolmörker och så småningom läggdags. Jag skulle sova på en madrass på golvet i vardagsrummet. Vilket var en omöjlighet. Svetten lackade ur öppna porer, luften stod stilla, någon hördes snarka. Till slut gav jag upp och gick ut.

Under två palmer fanns en hängmatta. Jag bestämde mig. Hämtade ett lakan, virade in mig i det mot eventuella mygg och intog liggläge. Lyckades somna. Bara för att väckas av mitt eget skräckfilmsvrål, så fullt av fasa att hela Costa Rica borda ha hört det.
Något hade landat mitt på min mage och stirrade på mig med stora blanka ögon. Ett vilddjur! Kanske ett livsfarligt?

När mitt illvrål tog slut hann jag uppfatta att den nyss landade varelsen var en katt, och det är tveksamt vem av oss som egentligen blev mest skrämd: den eller jag. Förmodligen brukade katten sova i den där hängmattan och förstod inte alls hur den kunde vara upptagen.

Katten flydde, jag var klarvaken och kunde bara invänta gryningen. Mina vänner kom upp till frukost, sträckte på sina utvilade lemmar, log "gomorron" och hoppades att jag också sovit gott.
Själv var jag väldigt trött.
Och blev extra irriterad när det visade sig att barnfamiljen inte ens satt på luftkonditioneringen.

Inte rätt katt, förstås. Men den här, som jag mötte förra veckan, ville också konkurrera om min liggplats ... 
Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

lavendia sa...

Roligt med minnen, av olika sorter. Stackars både dig och katten. / Britt

tant Hannele sa...

Läskigt med skakningar... i somras small det rejält här på Hisingen med, i hela Göteborg - knappt 3 i den logaritmisk Richterskalan, skakade under fötterna.

Susjos sa...

Det där var en historia som du sent glömmer, mamma mia!!!

Musikanta sa...

Roligt att läsa din berättelse även om den var skakande...
Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Ja jag kan inte låta bli att undra om kattstackarn fick skrämselskador för livet ...