Om konsekvens

Alla vet att det är svårt men eftersträvansvärt att vara konsekvent.
Många vill gärna undvika att ta konsekvenserna av sitt handlande.
Andra agerar utan att ägna följderna en tanke – det brukar kallas att vara konsekvensneutral.
Jag tror att jag upptäckt en gen till konsekvensneutraliteten. Den finns framför allt, kanske rent av enbart, hos män.

Män – och här generaliserar jag, för jag tror det gäller nästan 99 procent av alla individer av hankön – har ett beteende som är märkvärdigt konsekvent. Samtidigt undviker de noggrant att ta konsekvenserna av det där beteendet. Det är helt enkelt fullständigt konsekvensneutralt.

För att bevisa min tes serverar jag något att dricka till ett sällskap som bänkat sig runt ett soffbord. På bordet står, väldigt tjejigt och till ingen egentlig nytta, det medges, förmodligen en vas med blommor och någon ljusstake. Blomvasen står på en duk, en handbroderad liten pärla i pyttesmå korsstygn och fyrtio olika färgtoner. Någon, kanske jag själv, har lagt ner stor möda och många timmar för att få till det där mönstret, fålla kanten, pressa bort varenda liten skrynkla. Vem som helst som har minsta kännedom om handarbete faller i trans över dukstackarn.

Ack nej. ”Vem som helst” är inte man. Män ser inte en duk. De ser ett ovanligt stort glas- eller flaskunderlägg. Att det ligger sådana på bordet, bredvid duken, ser de däremot inte alls. Så snart de vill plocka i sig lite ur skålen med nötter eller salta pinnar sätter de ifrån sig sitt glas, eller rent av hela flaskan.
Var då?

Man skulle kunna tänka sig att glaset hamnar på en tom fläck på bordets lackade träyta. Eller rent av på en coaster, även om det är lika troligt som att vinna en miljon på en skraplott.
Men glaset hamnar på den där lilla broderade skatten, säkert som amen i kyrkan. Mannen kan till och med sträcka sig lite extra för att nå ända in över den nogsamt hålsömmade linnetygskanten med sitt glas, på vars utsida några droppar färgad vätska sakta är på väg nedöver.

Vad gör då värdinnan/damen med duken? Hon lider. Hon skär tänder, biter ihop, stirrar på de där dropparna som just ska släppa taget och landa mitt i korsstygnsrabatten. Det är så gott som ogörligt att på ett elegant sätt ta gästens glas och snabbt förpassa det till därför avsedd plats: på underlägget, eller för all del direkt på bordet. Och gör hon ändå det står nästa glas strax på ett annat hörn av duken, ditställt av en annan manlig gäst …

Hur det kan komma sig att en karl inte inser att det är busenkelt att torka av en träyta – men betydligt mer komplicerat att tvätta och stryka en textil (och kanske dessutom en som fläckats av rödvin!) kommer jag aldrig att begripa. Skulle han ställa det på tidningens sportbilaga eller katalogen från Clas Ohlson? Inte. Fast på vilken duk som helst går det bra!

Men det som sker, det sker. Ideligen och konsekvent. Och konsekvenserna av detta får någon annan ta.
Det måste ju handla om konsekvensneutralitet. Genetiskt betingad. Och könsbunden.

Copyright Klimakteriehäxan