tisdag, januari 26, 2010

Bilen på allas läppar

Min första bil var en Saab.
Den var ålderstigen redan när vi möttes. 500 kronor kostade den. Hade gått ett oräkneligt antal mil, men puttrade på. Fast där tog de positiva sakerna slut.
Den luktade illa, drog mycket bränsle och klädseln var trådsliten, färgen urtrist.

Min Saab var blekblå. Eller kanske ljusblågrå. Faktum är att det var nästan ingen färg alls.
Men vi for runt och det var, naturligtvis, jätteroligt att ha bil ändå – begreppet "klimatsmart” var inte uppfunnet och isen låg oförändrat tjock över både Syd- och Nordpol.

I min omgivning har alltid funnits bilmänniskor, motormän och fartvänner med ytterst specifika krav på fortskaffningsmedel. Om man inte aktar sig kan man hamna i en diskussion om nyttan av aluminiumfälgar – de fanns inte när jag var Saabägare, och jag är lika ointresserad av sådana finesser nu som jag skulle ha varit då. För mig är bilen något att transportera mig och mina prylar i, nöjen försöker jag ordna på annat sätt.

Fast vad bilar har för färg, det tyckte jag då och det tycker jag nu är åtminstone lite intressant. Jag stördes av hur ful den där icke-färgen på Saaben faktiskt var. Övervägde rent av att köpa en burk lack och börja måla, men jag hann aldrig så långt.
För en dag upptäckte jag att något hänt: min lilla bil hade blivit fräknig! Båda framskärmarna hade ett diskret prickmönster, och var det inte fräknar var det kanske akut acne, även om den drabbade inte var i tonåren precis.

Med pekfingret undersökte jag en blemma. Hoppsan! Fingret gick rakt igenom plåten. Kvar var ett hål. Jag testade en gång till, med samma resultat. Sedan vågade jag inte pröva fler gånger. Rosten hade gått till frontalangrepp.
Vid ett annat tillfälle uträttade jag ett ärende medan en hund (som jag tillfälligt hade hand om) fick stanna kvar i baksätet. Jycken hade tråkigt, men hittade en tråd som stack upp ur stoppningen och det hjälpte till att få tiden att gå. När jag kom tillbaka var kupén full i skumgummiflisor och halva baksätet upplöst i intet. Fast lämnar man en hund i en bil en stund får man skylla sig själv.

Det var helt enkelt så, att min lilla bil inte blev varken yngre eller piggare, precis som vilken människa som helst. Men vi var vänner ändå. Så skulle vi fira jul trettiofem mil bort. Klapparna och väskan åkte in i det numera så gott som obefintliga baksätet. Dan före dan drog vi iväg från kungliga huvudstaden, med siktet inställt på gran och skinkmacka. Efter ungefär tio mil saktade vi in. Ja, inte jag, men Saaben. Hur jag än gasade gick det allt långsammare. Till slut kröp vi fram längs vägrenen. Kom till en mack.

Jag gick in och försökte se söt och kvinnligt hjälplös ut. Det lyckades förstås inte. Killen på macken ruskade beklagande på huvudet, visste tydligen inte mer än jag om livet under en motorhuv. Men han tipsade mig om en verkstad, och att jag tog mig dit var snarast ett under.

Verkstadskillen ställde diagnosen snabbt. Det som var fel var dessutom omöjligt att reparera.
Jag frågade vad jag blev skyldig – man vet ju vad verkstäder kostar.
-Dödsdomar tar jag inget för, sa mannen.
-Om du håller jämn fart, det kan gå i tjugo kanske, och räknar med att den drar några liter på milen kan du ta dej en bit till, sa han uppmuntrande.
Men inte ända till den väntande julgranen, det var uppenbart.

Det började snöa och blev snart helmörkt. Och mellan plogvallar i den becksvarta vinterkvällen blev vi till sist stående. Bara att tillkalla bärgning medelst telefon i en kåk inte alltför långt från vägen.
När dan före dan redan blivit julafton kom vi fram, Saaben och jag, i ordentligt nedkylt skick.
Det var den sista resan.

Sedan dess har jag aldrig haft någon Saab. Fast bilen fick nytt liv, eftersom en av bilfantasterna plockade isär den och sålde bit för bit. För så gammal var den, att det var svårt att hitta reservdelar till jämnåriga åk.
Så på så vis påminner min historia om den nu så aktuella Saab-affären: dödsdomen har avkunnats, men Saab får nytt liv – gång på gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs nytt om Saab-affären i SvD och DN här, här, här och här.

7 kommentarer:

Cicki sa...

Någon Saab har jag aldrig ägt men en hel del andra bilar i ungefär samma skick som din. Och lika kära har de varit. Speciellt min gamla högerstyrda illröda Folka. Den var lagad med elteip och ståltråd på sina ställen och tuffade på som bara den. Det är en viss charm med de där gamla bilarna. I alla fall så länge som de fungerar.

Dessutom tycker jag det är skönt att Saab-affären gått i lås. Det skulle kännas konstigt om Saab eller Volvo försvann som "svenska" bilmärken.

Gunilla sa...

Min sambo har varit Saabägare så länge vi känt varandra (mina barn kallar honom t o m Saabmannen), så därför kör jag Saab de få gånger jag kör bil... Det känns både tryggt och bekvämt, så vi är lite lättade nu när affären är klar(?)

Cecilia N sa...

Jag/vi är inne på vår fjärde saab nu. Det var också det vanligaste märket i familjen när jag växte upp.

96:an hade inga problem med att starta efter att ha stått ouppvärmd över dagen i 30-gradig kyla. (Däremot med att rymma en barnvagn.)

I somras fick vi veta nyttan med att ha plåtfälgar. Vi hade det och körde så olyckligt över en trottoarkant att den blev tillbucklad. Eftersom det var plåtfälg kunde däckverkstan banka till den så den återtog rätt form. Med en aluminiumfälg hade det tydligen inte gått att göra så.

Anonym sa...

Vilken snyftstory! Tur att det var ett lyckligt slut och man får ju glädjas åt att ni i a f hade det mysigt ihop många gånger.
Så ärlig men ack så grym mekanikern var : dödsdom. Jag ryser.

Kulsprutan

Bloggblad sa...

Vilken resa!

Den första bilen är det nåt extra med. Men din var bra mycket billigare, vår första folkvagnsbubbla kostade 3000:- 1974Den hette Axel Kardan och när maken sålde den på en bilfirma svarade vi inte telefonen på länge efteråt... den startade inte utan att man sprang igång den.

Det var nog tur på den tiden att trafiken inte var så hård...

Klimakteriehäxan sa...

Min Saab hette också något men skam till sägandes kan jag inte komma på vad!!!

Anonym sa...

Vår familjefolka hette ´Eberspächer´ - den som minns 1950/60 talet förstår varför) och värmde upp sig på tidinställd beställning.
Min nuvarande bilvän heter Ato ( kort för Audi 2). Jag förstår att du skäms som inte kommer ihåg din väns namn.

Lenas syster