fredag, januari 01, 2010

Den dansös jag aldrig blev ...

Det var dansös jag skulle ha blivit. En prima ballerina, svävande fram över golvet på tåspetsarna, i moln av skir tyll, lyft högt upp mot himlen av en stilig mans starka armar, medan musiken strömmade över både oss och publiken, som skulle försättas i andlös beundran och hänförelse, avlöst av dånande ovationer.

Så blev det inte, av många olika skäl. Jag bodde ju på vischan, där balett inte existerade och ingen dansundervisning hölls över huvud taget. Var dessutom en klumpig unge, som ingen skulle ha kommit på tanken att försöka få upp på tå och bli kvar där. Det är inte heller förhastat att misstänka, att jag saknade all sorts begåvning för en framtid i baletten, möjligen med undantag för en insats i Pistvakts dansscener eller en schottis i en pilsnerfilm.

Men fascinationen för dans, den finns där, kanske som ett exempel på det där ouppnåeliga som inte upphör att locka. När det är ”Let´s dance” i tv är jag en trogen tittare, jag kan fastna när sportdanstävlingar sänds, jag tycker argentinsk tango är en konstart som alldeles för få känner till, jag går gärna (men alltför sällan) på balettföreställning, jag har till och med sett bitar av ”So you think you can dance”! Inuti mig tar jag de eleganta stegen, hoppar i rätt millisekund, rör armar och händer som vore jag en av fåglarna i Svansjön, är helt enkelt ett under av kombinerad rytm och grace som förtrollar åskådarna ...

I dag fick jag en fantastisk dos av dans med sådana som verkligen vet hur man gör: i den direktsända och synnerligen traditionsbundna nyårskonserten från Wien är det alltid balett. Den här gången till valsen ”Morgenblätter” av Johann Strauss. Numret var inspelat i Wiens konsthistoriska museum, och bättre scen får man leta efter – i kombination med fenomenal koreografi och bildproduktion. Lägg därtill de fantastiska klänningarna, alla rosa men i olika modeller, designade av Valentino! Var och en en drömkreation!

Där satt jag i soffan och dansade, fast det inte syntes. ”Min” klänning hade stora rosor liksom löst utanpå kjolen, under vilken tyllagren böljade. Wow!
Visst har jag läst om blödande tår och värkande ben, om slavdrivare till koreografer, om timmar av hårt disciplinerad träning, om påtvingad svält och allsköns elände där bakom balettscenen.
Men den som lyckas kan ju ändå få sväva fram över golvet på tåspetsarna, i moln av skir tyll, lyftas högt upp mot himlen av en stilig mans starka armar, medan musiken strömmar och publiken försätts i andlös beundran och hänförelse, avlöst av dånande ovationer.
Och som grädde på moset få bära en rosa dröm av Valentino …

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

Bloggblad sa...

När jag gick i första klass, skrev jag i en uppsats att jag skulle bli "danstös" när jag blev stor.

Men... inte tusan vet jag vart den karriär tog vägen... Älskar ändå att dansa, hellre själv med en god dansör än att titta på när andra gör det.

Bloggblad sa...

p.s. Det var förstås himla syndigt att dansa när jag var barn, så det var det första jag lärde mig när vi började leva ett "vanligt" liv...

Nina sa...

Ända sedan jag var en mycket liten flicksnärta har jag velat vara bakgrundsdansare. Alltså dansa bakom en sångartist. Men det satte Far stopp för, syndigt! Ja, han var och är gammaldags.

Att jag är en vallonprinsessa, det har jag vetat hela livet... och definitivt sedan jag hittade mina vallonsläktingar.

God fortsättning på det nya året!

Anonym sa...

Du och prinsessan Diana då, som båda hade "fel" kroppkaka för att bli proffsdansöser. Men drömma kostar ju inget och vem skulle inte vilja kläda sig i en Valentinodesajnad skapelse?
Själv skulle jag behöva en sumobrottare som partner för att bli lyft i luften f t men det kanske bättrar på sig om man lägger av med julmaten....

Kulsprutan

♥ mormor Hannele sa...

jag blev inte isprinsessa

Hockeyspelare i stället...

♥ Hannele sa...

*

Men vi dansade i natt med min prins :)

Vonkis sa...

Älskar också dans på TV, förutom just tävlingsdans, eftersom jag inte riktigt kan reglerna. Följer slaviskt sytycd, tänk så många fantastiska dansare det finns. Och tänk att dommarna kan vara så ärliga men ändå inte idol-brutala.

Sara sa...

Vilken fin beskrivning! Dans kan verkligen vara magnifikt.. magiskt.. Själv sysslar jag bara med det i kursform och workshops.. Drömmen att bli ballerina har för länge sedan gått i kras. Men visst är det fantastiskt att se dem tyngdlöst sväva över golvet!

Ett glädjefyllt nytt år önskar jag dig!

Klimakteriehäxan sa...

Kära dansöskollegor!!! Vilken tur att vi, som Hannele, kanske kan dansa med våra egna prinsar, även om de inte orkar lyfta oss så värst högt över marken.
Men den där fantastiska kontrollen över den egna kroppen, musklerna, som proffsen har, den kommer jag att beundra för evigt.
Jag skulle gärna som Nina vara en sån där i bakgrunden också, en som bara "brister ut" i dans när det passar sig!