Vägen till träningen

Jag är på väg till träning.
Eller rättare sagt: jag borde ha gått och tränat nu.
Men det är märkvärdigt så svårt det är att komma iväg – och hur lätt det är att finna andra saker att göra, saker som får tiden att gå, ibland så fort att den där stunden som skulle ägnas åt kroppen och eventuella existerande muskler krymper till intet.

I perioder av mitt liv har jag varit rätt flitig motionerare, med gympa, promenader, yoga, joggning, step up, pilates, gummiband, afrodans. Ja jag har faktiskt provat på mängder av olika träningsformer, tyvärr utan att lyckas bli beroende av en enda av dem, även om det är olika kul att röra på sig i olika discipliner. Spinning, till exempel, tycker jag är så tråkigt att jag med största lätthet överlåter cyklarna till andra, som inte ens verkar få ont i ändan.

Nu har det varit dåligt ställt med motionen ganska länge. Alldeles för länge, helt enkelt. Nog för att jag pratat om det, suckat, beklagat mig för att tiden inte räcker till (inte till det OCKSÅ!) och försökt skylla på allt och alla medan senorna knutit sig och musklerna förvandlat sig till fett. Så lär jag känna en ny människa, en livsbejakande man som hör mig muttra om många kalorier över en lunchtallrik.

Själv är han ett strålande exempel på vad som kan hända med en kropp om dess innehavare bestämmer sig för att ta kommandot över hela härligheten. Alltså har han en gång för alla gjort sig av med sin övervikt. Inte nog med det, han är numera professionell tränare och gympaledare, i supertrim, naturligtvis.

Han tittar kritiskt på min kropp – kritiskt, men inte elakt! – och kommer så med ett av de generösaste erbjudanden jag någonsin fått.
-Jag kan bli din personlige tränare! Du får ett schema av mig, jag ser precis vad du behöver!
Om uttrycket ”an offer you can´t resist” aldrig förr har passat in till hundra procent så gjorde det det den här gången. Jag har fått en PT - så coolt!

Vi går iväg till gymmet, jag börjar svettas redan när jag knyter skosnörena, väl medveten om vad som komma skall. Svettigt blir det, men det var ju också tanken.
Jag får en svart anteckningsbok med mina övningar schematiskt beskrivna, och så ska jag noggrant skriva upp varje träningspass och helst också successivt öka på dosen av olika rörelser och påfrestningar. Det finns ingen quick fix, det vet jag.

Naturligtvis går jag ut hårt och energiskt. Orkar fler sit ups efter bara en vecka, kan göra rak planka i en halv minut utan att avlida tvärt. En ny date med min PT ger mig nya övningar – han har nu råkat se mig i en lite tajt tröja, utan den där förlåtande koftan ovanpå, den som suddar ut konturerna lite hyggligt ni vet …

Så blev det jul. Rak planka låter sig ogärna kombineras med julskinka. Armhävningar ersätts av strykning av de där dukarna med tomtar och domherrar. Skidmaskinen tar mig inte till Ica, det fick bli bilen i stället. Och så vidare.

Så blir det nyår. Nytt decennium, nya föresatser, nya löften. Nu SKA jag.
Snart har januari gått. Men nu, nu SKA jag.
Det dåliga samvetet ger själen skavsår, jag går omvägar kring badrumsvågen, jag svettas vid blotta tanken på ett motionspass.
Men nu. Nu SKA jag.
Om inte vägen till träningen vore så fan-tas-tiskt låååång ... så skulle jag redan vara i trim nu ...

Copyright Klimakteriehäxan