måndag, mars 22, 2010

I sagornas värld

Det är lätt att konstatera, att böcker är något som väldigt många bloggare bryr sig om. Bokintresset kan väckas tidigt i livet – något som åtminstone jag är övertygad om ger väldigt värdefull grund att stå på längre fram i åren.
Och visst började det för de flesta av oss i sagornas värld?
Fyra stafettfrågor i detta ämne har jag hittat på nätet och kände lust att svara på.

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?

Min mamma brukade berätta om en liten flicka (var hon prinsessa rent av?) som levde med naturen och inte hade många ägodelar. Så när det var dags att sova plockade hon fram en fjunig larv som rullade ihop sig och blev hennes huvudkudde.
Jag som egentligen alltid tyckt att larver är lite äckliga var mycket fascinerad av den detaljen.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?

Får jag välja en bok att läsa ur blir det gärna ”Sagan om det röda äpplet” av Jan Lööf – går bra i de flesta åldrar och som vuxen tröttnar man inte heller. Om jag ska berätta utan textstöd blir det nog en klassiker, som "Rödluvan", "Hans och Greta" eller "Prinsessan på ärten". Vi ska inte tappa bort de gamla godingarna! Tack bröderna Grimm, tack HC Andersen!

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?


Tja, vilken ska man ta? Askungen kanske är en bra förebild? Effektiv när det gäller att städa, djurvän, lojal och gnällfri – och med en prins på lut. Fast det där med glasskon, det låter jobbigt. Tänk såna skavsår! Får helt enkelt bli en barfota Askunge.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?

När Sonen var liten behövdes det inte sällan variation och förnyelse i berättelserepertoaren. Ibland blev det svårt. En gång fick jag hjälp som varade länge, av SE-banken, hör och häpna. Till jul ett år i mitten på 80-talet hade banken en affisch som jag störtgillade. Gick helt enkelt in på ett kontor och undrade om jag kunde få en. Visst fick jag det!
Köpte ram och satte upp den ovanför barnets säng.

Och så en kväll när det kom krav på en ny saga pekade jag på den ensamma lilla vita hunden och sa, att den hette Purvo. Namnet kom bara och sedan uppfann jag en förklaring: just den här vovven älskade, till skillnad från de flesta andra hundar, att äta purjolök, så egentligen borde den ha hetat Purjo - men där uppstod ett hörfel och namnet blev som det blev.

Purvos äventyr i snön och den mörka vinternatten kunde varieras i oändlighet, men slutet skulle alltid vara det samma: han kom hem igen, in i ljus och värme, och fick då en rejäl portion purjolök.
Om den var kokt, stekt, förvälld eller rå?
Se DET förmälde inte historien!
Men Purvo lever kvar, även om han inte längre är aktiv som sagofigur. Nu sitter han ovanför min säng.
Vem sa att långlivad konst måste vara dyr och i original?

Copyright Klimakteriehäxan


Tre andra bloggare har jag sett svara på samma frågor:
Stationsvakt, Kulturbloggen och Kuoksiken.
Bilden på Purvo - av okänd upphovsman - är beskuren.

6 kommentarer:

Bloggblad sa...

Det var en härlig idé med Purvo! Har du skrivit ner dem?

Tänk, jag minns inte en enda saga från när jag var barn. Det enda vi ville höra var när pappa berättade om sin barndom. Han var inte för inte en god predikant... Vi VAR där, i Smålandsskogarna! Kanske är det därför jag känner mig lite lätt småländsk?

Gunilla sa...

Jag tar gärna över stafettpinnen! :)

Londongirl sa...

Vad trevligt att läsa om dina hundsagor om Purvo! Jag älskar att berätta och läsa sagor. Det ingår ju också i mitt jobb. Nu har jag ju ett litet barnbarn som jag brukar både läsa och hitta på sagor för också.

....borde nog ta upp den här stafettpinnen jag med. Vi får se.

Klimakteriehäxan sa...

Nej, Purvo finns inte i skriftlig form. Det var den muntliga traditionen som gällde ...
Ska kolla hos Gunilla och Londongirl om det blir uppföljning!

Gunilla sa...

Välkommen in på en titt!

milla sa...

Älskar att berätta och hittade hit via Gunilla. Kommer ett inlägg under dagen.Milla