Bekvämt, rymligt och följsamt

Ni har säkert stött på fenomenet: ett älsklingsplagg som hängt ett tag i garderoben visar sig ha krympt på ett högst dramatiskt sätt när det på nytt kommer av klädhängaren för att sättas på kroppen.
Varje gång blir man lika förvånad – hur går det till? Ska det verkligen behöva bli så här?

I morse hände det igen. Hade lite bråttom, bussar väntar ju ytterst sällan på passagerare som tänkt åka men som inte kommit till hållplatsen. Klänningen jag hoppade i har allt sedan den köptes varit en bekväm, rymlig sak, i mjukt följsamt tyg. Men visst, nu hade den hängt oanvänd rätt länge.

Redan på bussen kände jag att den inte var så särskilt bekväm längre. Väl framme på jobbet höll känslan i sig. Det stramade, den kröp upp i halsen, nästan så att det kliade. Jag drog och drog för att få den inte särskilt generösa urringningen på plats, men inte hjälpte det. Tyget smög fortfarande upp mot struphuvudet, ärmarna satt också lite korvigt vid närmare eftertanke.

Vid lunchbordet försökte jag se oberörd ut, men händerna gick nästan automatiskt upp till halsringningen, försökte vidga den. Resultatlöst. För all del, jag höll inte på att bli strypt, men det är verkligen obehagligt att ha saker som stramar, som hotar att snörpa av andningsvägarna, som gör det svårt att svälja, som skaver på huden.
Ännu en gång slet jag i min klänning, drog ringningen rakt ut i luften för några extra djupa syrepåfyllningar.

Det var då jag såg det. Problemet. Och dess omedelbara lösning.
Jag hade satt klänningen bakochfram.
Så kan det gå när man satsar på kläder av typen bekväm, rymlig sak, i mjukt följsamt tyg.

Copyright Klimakteriehäxan