Lyckligt lottade

Syrenerna är på väg att komma ikapp häggen. Tulpanerna sjunger på sista versen. De flesta av magnolians stora kronblad ligger på marken. Bellisen, den förädlade varianten av tusensköna, gör gräsmattorna vitprickiga med större prickar än lillasyster. Insekterna surrar mellan äppelblommorna. Solstolarna är framme, badkläderna också. På fötterna Foppa-tofflor. Runt fötterna vattenkanna, kratta, spade, sekatör, gödning, matjordssäckar, fröpåsar.

Det är de lyckligt lottades högtidsperiod. Just nu är allt på den hett eftertraktade kolonilotten i startblocken. Snart finns plockfärdig rabarber, de första pyttesmå potatisarna (ekologiska, självklart), dillen och persiljan. 

Få människor kan se så energifyllda ut som en kolonist i ett av Stockholms (faktiskt ganska många) koloniområden. Här kan höghusfolket få markkontakt, lägenhetsmänniskorna känna odlingsglädje, trångbodda få frisk luft - gärna blandad med ångorna från utegrillen.

Köerna till de där lotterna är långa, mångåriga. Husen som byggts på tomterna är väldigt olika, både till storlek, utseende och ”finhetsgrad”. Och om det brukar heta att man i villasamhällen har stenkoll på grannens trädgård, som inte får dra trakten i vanrykte, är det nog bara en andeviskning mot hur noggrant det är i koloniområdet. Ordning och reda, det är ett måste!

Hela vintern har de finkammat trädgårdslitteraturen efter nya tips, nya hybrider, tåligare sorter. På trädgårdsmässan kan de tillbringa inte en, utan flera dagar. En ny hacka eller ett par smarta odlingsvantar kan framkalla utrop av lycka. På något vis är det som om trädgårdens begränsade storlek gör allt så mycket roligare, så mycket värdefullare, så mycket bättre än om man hade flera fotbollsplaner att bruka.

Vi andra, vi som hellre beundrar resultatet när andra har slitit sig svettiga och ryggömma med buskar och rabatter än gör jobbet själva, vi kan bara titta, lukta, njuta. Då är vi lyckligt lottade ändå, utan kolonilott!

Copyright Klimakteriehäxan