fredag, juli 21, 2017

Min kompis, du är (som) en ros!

I fjol såg den här rosen ganska lessen ut. Visst, den hade lite blommor men också ohyra, och när den fick sin spaljé blev den bara marginellt gladare.
Men i år! Jag har plockat bort tunga rosenklasar för att den inte ska brytas sönder och inser att här skulle behövas ytterligare en spaljé för min vän att klättra på. Inte har jag sett några bladlöss heller.

Jo då, jag vet att andra har mycket större rosenbuskar. Fast det här är MIN. Och jobbet jag lägger ner på rabatter är i princip noll, balkongkrukorna räcker.
En orsak till förbättringen torde i alla fall vara att jag utsträckt min godhet, som består i att vattna med tillskott av växtgödning, även till den här kompisen.

Det visar sig också att de där kvistarna jag klippt bort står sig en vecka som snittblommor. Så då kan jag glädjas åt prakten både i Barndomslandet och i en vas på soffbordet i stan! För även rosens skönhet är som bekant av övergående natur och fröjden något kortare än man kunde önska.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

Vonkis sa...

Det är lite förunderligt med stoltheten vi kan känna över våra växter men det är en härlig känsla när det en tar hand om växer och frodas, även om någon annan lyckats ännu bättre.

Hannele på Hisingen sa...

fantastiskt rossommar på vårt berg!

fyrabarnsmor sa...

har lyckats med barnen med! ❤️

Emma, Sol som sol? sa...

Vackert!!!