onsdag, oktober 31, 2007

BU!

Tro inte att jag glömt att det är Halloween i dag. Bu på er!
Fast så värst mycket att fira tycker jag nog inte att det är. I valet mellan trick eller treat är jag i alla fall fullständigt förberedd och vet vad jag ska svara: treat, tack.
Och vad är då bättre än att bjuda på en Halloween-treat i form av en riktigt ruskig spökhistoria?
Håll i er, här kommer den:
Det var en gång två spöken som möttes för första gången.
Då säger det ena spöket till det andra:
-Vi säger väl bu med detsamma?

Ooops.
Hoppas ni inte blev alldeles vettskrämda!

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlös 2 - Wordless 2


Fler ordlösa onsdagsbilder? Titta här!
More Wordless Wednesday pix? Look here!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 30, 2007

Trasig

Nyss var den så vacker, den rundhyllta vitlöken. Så tog jag ett par klyftor. Borta var symmetrin, den rara knubbigheten, den silkeslena, obrutna ytan.
Kvar fanns bara en trasig lök.
Men smaken har den i alla fall kvar.

Copyright Klimakteriehäxan

TRASIG är alltså denna veckas tisdagstema!

Höstlov

Att höstlöven finns där, det har jag hunnit vänja mig vid. Men höstlovet?!?

Höstlovet har brutit ut omkring oss.
Det kom som en fullständig överraskning.
Annat var det förr i världen, när planerandet pågick för fullt, och ungarna räknade dagarna till vad det kunde tänkas vara som skulle hända.

Men nu, när de små liven är i det allra närmaste vuxna, nu har det där lagt sig i arkivet. Och jag blir jätteförvånad när jag ringer och söker någon på jobbet. Denne någon har semester, för det är ju höstlov, ju! Kurser gör hopp i schemat, noggrant räknade komptimmar tas ut, speciella lov-aktiviteter marknadsförs, ungar följer plötsligt med pappa eller mamma till jobbet, intensiva annonser för höst- och vinterplagg för barn antyder att kan man inte hitta på någon bättre förströelse under några skollediga dagar kan man alltid shoppa.

Vad var det då vi brukade göra de där höstveckorna när fröknarna slapp lärarrummet och vi föräldrar kunde slira lite på frukostrutinerna?
Vi hälsade på mormor. Vi spelade spel och läste mer än vanligt. Tillbringade mer tid i lekparken. Bakade. Det hände att vi åkte Finlandsbåt, där bollhav och buffémiddag bjöd på både förströelse och färdigt käk – och där ungarna fick äta precis så många köttbullar de någonsin kunde klämma i sig, dock med sparad plats för glassen och tårtorna.
En gång hade vi vuxna tur och kunde gå i skift till båtens biograf, såg filmer vi aldrig hunnit iväg på men gärna ville se. Ibland hade tax free ett oemotståndligt erbjudande – godis, till exempel…
Något av det som roade barnen mest var faktiskt att sitta uppkrupen i hyttens trånga fönsterventil, titta på vågorna och låta fantasin göra resten.

Egentligen är det synd att vi inte får ha lite höstlov lite till mans, varje höst. Tid att mysa i skenet av levande ljus, tid att gå på bio, tid att göra sådant som annars alltid får stå tillbaka för alla måsten.
Som att göra en utflykt med Finlandsbåt, till exempel.
Skulle kanske rent av gå att få med sig ungarna.
Fast nu kan ingen av dem få plats i utrymmet vid fönstret, och bollhavet har mist sin charm. Spel gillas bara på datorn.
Kanske kan vi locka med buffén. Eller tax free-butiken?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 29, 2007

Bra show ger många trosor

Jag går inte så ofta på konserter med stora stjärnor.
Antagligen missar jag en massa fina musikupplevelser, men det kräver enorm framförhållning – biljetter ska köpas eoner i förväg – och ganska dyrt är det också. Är väl helt enkelt inte tillräckligt intresserad.

Nu inser jag dessutom, att tjejer som går för att vara med om sina idolers liveframträdanden drabbas av ännu en kostnad.
Det handlar om trosor.

I dagens Aftonblad intervjuas Martin Stenmarck, en av huvudpersonerna i turnén som går under det inte särskilt svårtolkade begreppet Ladies Night.
Han får frågan: Hur många trosor kan ni få uppslängda på scenen under en kväll?
Och svarar: Vissa gånger får vi inga alls, andra gånger kan det röra sig om ett 20-tal. Det är alla möjliga modeller, string, tanga, stora. Hittills har alla varit rena. Eller, jag har ju inte luktat på dem, men man får dem rakt i ansiktet ibland.

Se där en aspekt av konsertlivet som jag aldrig tidigare reflekterat över. En ren trossak.
En riktigt entusiastisk fan har med sig extra konserttrosor i handväskan. Inte för att hon kanske kommer att kissa på sig av pur lycka, utan för att kasta upp lite underkläder till Honom på scenen.

Jovisst, jag har hört talas om att man gjorde så på Elvis tid, men på något vis trodde jag att folk fått bättre vett sedan dess. Till råga på allt har jag inbillat mig att trosorna som Elvis fick uppslängda faktiskt hade skalats av under kjolen medan han vickade på höften till ”Jailhouse Rock” eller smeksjöng ”Are you lonesome tonight”. Kunde se en viss logik i det, trots allt, även om det då var risk för bromsspår i brallorna.

Å andra sidan kan väl trosor funka som betygssättning likaväl som getingar och solstolar.
Ett riktigt bravurnummer inbringar fyra par, ett bra framträdande belönas med två eller möjligen tre. En supershow måste följaktligen få fem.
Men en rad frågor inställer sig i alla fall: är det bättre att kasta stringmodell än boxershorts? Ska det vara bomull eller, finast, slinkigt siden? Vita eller kulörta?

Och så är det det där med pengarna.
Vet killarna hur märkvärdigt dyra ett par pyttesmå underbyxor kan vara?
Inför nästa konsert rekommenderar jag damerna i publiken att hamstra lite Sloggi till extrapris eller gå på fyndjakt i H&M:s realådor.

Samtidigt måste jag konstatera, att här råder en klar könsdiskriminering. Jag var ju och diggade Dolly Parton i Globen (min senaste livekonsert). Såg inte att ett endaste litet kalsongben kom farande upp till henne som tack för mödan. Misstänker att Nanne Grönvall kliver av Börsens scen kväll efter kväll helt utan nyfådda kalsingar, att Sahara Hotnights inte har ett enda par bland sina souvenirer.

Är inte detta helt enkelt ett fall för diskrimineringsombudsmannen?
Eller är det bara en ren trossak?

Copyright Klimakteriehäxan

Visst kan Askungen vara en man!

Det är en Askungesaga, fast Askungen råkar vara man.
Han heter Paul Potts, och för ett år sedan hade ingen hade hört talas om honom.
Idag får man 1 860 000 träffar på Google när man söker på hans namn.
Hans debut-cd, ute i femton länder, gick upp i topp på försäljningslistorna, han har hunnit sjunga i USA, Kanada och Mexico, och i morgon står han för första gången på en svensk scen. Han medverkar i Rosa Bandet-galan i Globen.

Egentligen finns väl inte sådana här sagor längre. Det här är Undantaget.
Paul Potts, 36, sålde telefoner, var skuldsatt upp över öronen och har alltid haft problem med självförtroendet. Mobbades som barn. Sjungit har han gjort jämt, redan som liten var han med i kyrkokören hemma i South Wales.
Jobbade extra, sparade pengar och for till Italien och tog sånglektioner. Men sedan blev han skadad i en trafikolycka, långtidssjukskriven, och tog nästan inte en ton.
Så, efter stor tveksamhet, anmälde han sig till ”Britain´s got talent”, en amatörtävling snarlik ”Idol”.

Hans första uppträdande i våras inför den kritiska tremannajuryn är vid det här laget historia. Jurymedlemmarna suckar synbart, himlar med ögonen, man ser att de bara vill få det överstökat: en överviktig, otränad luns i illasittande kostym tänker sjunga Puccinis ”Nessun Dorma”, ett av operatenorernas största glansnummer.
Men när Paul öppnar munnen förändras bilden.
Har ni inte sett klippet tidigare så gör det här – nästan 11 miljoner gånger har någon redan klickat på samma länk! Jag såg det någon gång tidigt i somras, tappade hakan precis som alla andra, men hade inte förrän nu fått koll på hur det gick sedan.

Historien slutade förstås med att Paul Potts vann hela tävlingen, fick 1,4 miljoner i pris, skrev skivkontrakt värt 14 miljoner och succé är ett praktfullt understatement. Annars hade det ju inte varit någon Askunge-saga...
Fast han har bara tagit tjänstledigt från jobbet som säljare, törs inte riktigt tro på sin egen framgång – trots att han redan från start låter som Pavarotti eller kanske rent av bättre. Kompisarna lär kalla honom Pavarpotti numera.

Till Globen kan jag inte gå i morgon, men det gör säkert massor med andra människor. Och sedan köper de väl cd:n. Den heter ”One chance” – och den chansen tog han.
Törs man gissa att Paul avslutar sitt framträdande i Globen med det här - att sjunga ”Time to say good-bye”?
Önskar nästan att jag vore där. Och då gillar jag ändå inte opera.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 28, 2007

Mormors poesibok

Hilma hette hon.
Hilma Larsson för att vara exakt.
Och 1901 hade hon en poesibok. Jag gissar att hon fick den i present, kanske på födelsedagen, kanske till jul – det blev nog inte särskilt många paket i en enkel jordbrukarfamilj av missionsförbundartyp på någon av högtidsdagarna, men ändå.
Boken har svarta pärmar med ordet ”poesi” i snirklig guldskrift utanpå.

Alla sidor är inte fyllda, men många har skrivit. Nästan alltid är handstilen ytterst prydlig, noggranna staplar, perfekta svängar, det är så att man för sin inre syn kan se tungspetsen i mungipan på den som skrev.
Flera verser känns välbekanta: ”Sist i boken/ skriver token” och ”Jag vill sitta i ditt minne/ på en liten liten pinne” går lätt att härleda till det tidiga 1900-talets aningen förfinade varianter.

Hilma Larsson bytte så småningom efternamn och blev min mormor. En av mina kusiner har lyckats rädda poesiboken till eftervärlden. Vi sitter och bläddrar, tror att morfar kan vara den som bara signerat med ett ”H” som i så fall betyder Herman. Men vad vi verkligen inser, det är hur lite vi vet om den där flickan som fått en poesibok och samlade ihop alla de där rimmade hälsningarna. Nu har hon varit död i över femtio år, det finns faktiskt ingen att fråga.

Mina minnesbilder av henne är heller inte särskilt tydliga. Fast ibland knäppte hon på gitarren och sjöng ”När månen vandrar på fästet blå”. En liten grå gumma med håret hårt åtstramat i en knut i nacken, alltid förkläde på magen och många rynkor runt ögonen.
Men innan de där rynkorna hade hunnit bildas, medan hon fortfarande pysslade med sin poesibok, skrev hon i den.
"Well (väl) du i tid med din läxa bli färdig
Gnugga ur ögat den käre John Blund
Vill du bli nyttig på jorden? O, lär dig
Gripa i flykten var dyrbar sekund!”

Livsvisdom att ta vara på, det måste hon ha känt.
”Ett råd från Hilma till sig själv” står det längst ner.

Kan inte låta bli att undra om hon tyckte att hon lydde sitt eget råd. Nio barnsängar, sju ungar nådde vuxen ålder. Mängder av barnbarn. Ett liv bland vinbärsbuskar, veteåkrar, kor och hästar, slåtter och bibelord. Sorg över rumlande söner och oönskade graviditeter. Nog fick hon lära sig att gnugga sömnen ur ögonen, alltid, den raden råder det ingen tvekan om. Men hur var det med Carpe Diem-temat – tordes hon, kunde hon? Eller drömde hon bara om det 1901?

Hur långt vågar man gå i en tolkning av en liten flätförsedd flickas poesibok?
Ja du mormor, vi är några som undrar.
Och aldrig får vi veta svaret.
Men poesiboken bevarar vi.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 26, 2007

Dags för en Oscar

Vänner med vuxna söner blev farfar och farmor för första gången nyligen. Barnets föräldrar befinner sig i Los Angeles, i Hollywood-trakten närmare bestämt, och jobbar i filmbranschen.
Det blev en son, som raskt fick namnet Oscar, vilket måste betraktas som ganska välfunnet om man betänker omständigheterna. Kanske också en besvärjelse, vem vet.

Oscar var väl inte ens timmen gammal innan farföräldrarna hemma i Sverige fått se honom. Och det stod inte på förrän Oscar var inlagd i mobilerna, hade printats i papperskopia till kylskåpsdörren och förvandlats till bakgrundsbild på datorn, samtidigt som resten av släkten fått en bunt bilder i e-posten, plus en extra videofil där man kunde höra Oscar låta och med egna ögon konstatera, att han också kunde röra på sig.

Visst går det undan i informationsteknikens välsignade tider!
Nu har vi de där små kamerorna som tillåter vem som helst att ta en fullt användbar bild, apparaten gör jobbet, liksom, och är det något som behöver rättas till finns ju alltid Photo Shop. Ett absolut plus är ju självklart också, att de där förevigade ögonblicken som mest visar ögonlocken, de kan man göra sig av med direkt, utan extra kostnad.

Förr i världen togs bilder värda namnet av folk som begrep sig på att hantera en kamera. Det var en utmaning att få fotografierna så som man tänkt sig dem.
Nu behöver man aldrig vänta på att få se resultatet av sina vedermödor med exponeringstider, skärpedjup och speciell belysning. I längden måste det digitala plåtandet dessutom bli mycket billigare – och när ingen framkallning behövs minskar användningen av kemikalier.

Alltså kan i princip vem som helst ta en bild som duger att använda i de flesta sammanhang. Även om fotografer av ”den gamla skolan” envist protesterar och saknar mörkrummets isolering och den svedda doften från torkpressen.
Teknikens under finns helt enkelt i allas händer. Fantastiskt.
Fast då blir det än mer fantastiskt att landets ända till i fjol regerande statsminister tydligen är fullständig dator-analfabet (det framkom i teve i veckan). Men vänta bara tills han får barnbarn, då svänger det nog!

För fotona på Oscar kommer att skickas runt i världen i åratal, varje nytt framsteg kommer att redovisas, dag för dag, tand för tand. Rätt som det är kanske han blir plåtad på Oscars-galans röda matta också. Det går undan, inte bara i fotobranschen utan också när det gäller de små som blir stora!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 25, 2007

Vanlig pasta och därmed basta

Jag är beredd att ge upp.
Kasta in handduken.
Lägga mig platt.
Men jag gör det efter att ha kämpat i den bästa av avsikter, fullständigt övertygad om att ha stått på Det Godas sida.

Det handlar om pasta.
Ingen läskunnig människa med elementära insikter i näringslära och minimalaste intresse för mat har kunnat undgå det: fullkornspasta är bättre än den gamla vanliga. Mer fibrer är bra för kroppen, mättnaden sitter i längre. GI-talet – det glykemiska indexet, så hyllat på senare tid – talar också för fullkorn.

Allra först var det ingen som sa något, antagligen i ren och skär häpnad över att denna vår synnerligen älskade basvara plötsligt inte var sig riktigt lik när den hamnade på tallriken.
Så kom protesterna, ifrågasättandet.
-Tyst och ät, hade jag lust att säga.
Men i stället drog jag min utantilläxa, den om fibrerna och hälsoeffekten.
Det var som att försöka så på hälleberget. Eller hälla vatten på en anka. Eller… ja, ni fattar.

I det längsta har jag hållit stånd. Jag har visserligen blandat och gett, ibland vita penne eller farfalle, ibland de lite brunare. Dottern har så småningom accepterat, fast motvilligt, Sonen har inte vacklat en sekund i sin övertygelse: den gamla sorten är bäst. Maken håller med honom. Och rätt som det är har de kommit i triumf med ett eller annat klipp ur någon tidning: titta här, här skriver de att fullkorn inte är lika gott! (Märk väl, ingen har någonsin gått emot påståendet att fullkornsvarianten är den nyttigare.)

Nu kan man ju tycka, att med allas bästa för sina ögon är det bara att stå på sig, att härda ut.
Så sent som i går köpte jag pasta, ett par paket fullkorn, ett par vanliga. Fullkorn är för övrigt det klart dyrare alternativet.
Jag köpte till och med fullkornsspaghetti, den mest hatade, eftersom hyllan där den vanliga skulle ligga faktiskt var tom.

Men proteststormen som bröt ut när jag packade upp mina matkassar blev nu strået som knäckte åsnans rygg.
Jag struntar hädanefter i att fullkornspasta är nyttigare än vit. Tänker återgå till att bara köpa den gamla sorten, den billigare. Den mindre nyttiga.
Fast först får de banne mig äta upp de fullkornspaket vi har i skafferiet.
Och så blir det fullkornsbröd. Enbart.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 24, 2007

Ordlös Onsdag 1 - Wordless Wednesday 1

Har just hittat bildkedjan Ordlös Onsdag och länkat på mig dit. Tjugofyra bloggare (hittills) lägger varje onsdag ut ett eget fotografi, utan förklarande text.
Det här var mitt första bidrag!

UPPDATERING KL 18.30
Det var Nejma i Marocko som startade den svenska Ordlös Onsdag, efter en amerikansk förlaga – Wordless Wednesday. Hon publicerade sin första bild (jordgubbar, mums!) den 1 juli i år. Sedan har det rullat på.

Och vad som hände i dag, det vet jag inte, men när jag satte upp mig på deltagarlistan i förmiddags blev jag nummer 24.
Sedan small det till och ikväll har vi blivit 38! Dessutom har jag tittat på varteviga ett av fotografierna, här finns både vackert och knepigt, vyer och närbilder.

Det är förstås en bit kvar till ursprungssajtens omfång – 327 bloggare är listade som ”bildleverantörer” dit i dag.
Enligt reglerna för Ordlös Onsdag får man inte avslöja direkt på bloggen vad bilden visar.
Däremot kan man göra det i kommentarsspalten.
Så om du också undrar – där kommer förklaringen att finnas!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 23, 2007

Var tredje kan tänka sig en robot

Aftonbladets nätupplaga har också uppmärksammat teorierna kring framtida äktenskap mellan människa och robot.
Sajten har kryddat sin redovisning med en omröstning bland läsarna.
Frågan lyder: Skulle du kunna tänka dig att byta ut din partner mot en robot?
Döm om min häpnad när det visar sig att ungefär var tredje person svarar ja på den frågan.
Klockan 21 hade ”ja” samlat 32,1 procent, ”nej” 67, 9 procent. Då hade 30855 personer svarat.
Om jag klickat i en av rutorna?
Nej. Skyr alla sorters nätomröstningar som pesten.
Men – för tydlighets skull – hade jag gjort det hade det varit i nej-rutan.

Copyright Klimakteriehäxan

Tager du denna robot till din äkta...

Det finns dagar då man går omkring och känner sig nästan som en robot.
Antagligen kan folk i ens omgivning också uppfatta en så.
Och det finns både kvinnor och män som tycker att de har gift sig med en.
I framtiden kan det där bli verklighet och inte bara en känsla.

För redan år 2050 eller så kan det bli möjligt att faktiskt ingå i en äktenskapsliknande relation med en robot, och då menar jag inte en av kött och blod.
En holländsk forskare vid universitetet i Maastricht, David Levy, som specialiserat sig på konstgjord intelligens, är säker på sin sak. Hela hans doktorsavhandling, nyligen framlagd, ägnas åt hur samlevnad mellan människa och robot kan tänkas te sig.

Att dela sexliv med en robot kan verka knepigt till en början, tror Levy, men så snart någon mer eller mindre känd person framträder i en tidning som Cosmopolitan eller Elle och berättar att de legat med en robot och att det var helt fantastiskt – ja då försvinner motståndet snabbt.
Dessutom menar Dr Levy att tillverkarna hela tiden förfinar sin konst så att robotarna kommer att bli både snyggare och trevligare. Folk kommer helt enkelt att bli förälskade och vilja gifta sig med sina robotpartners.

Redan i fjol förutspådde en robotforskare, Henry Christensen, som grundat European Robotics Research Network, att människor kommer att ha sex med robotar inom fem år. Steget tycks inte vara särskilt långt – vi minns ju ”Underbara uppblåsbara Barbara” som Robban Broberg besjöng, det var redan 1969 faktiskt. Nu kan Barbara förses med ljud och lite vibrationer och bli en ännu mer människoliknande sexleksak.

Dr Levy tror sig dessutom veta, att den amerikanska delstaten Massachusetts blir först ut med att legalisera äktenskap med robotar. Anledningen är, att liberala Massachusetts dels ligger långt framme vad beträffar high tech-forskning, dels har legat i framkant i debatten om enkönade äktenskap.

Att kunna gifta sig med en robot är inte en fråga som handlar om om, utan om när.
Historiskt är det helt i linje med utvecklingen, menar Levy: han pekar på blandrasgiften och homosexuella partnerskap som två redan avklarade steg. Ja, Levy går så långt att han sneglar ända till de gamla grekerna, när skulptören Pygmalion blev kär i sitt eget verk, Galatea, gjord i elfenben.

Det faktum att en robot kan programmeras är förstås ett plus och en hjälp att göra relationen långvarig. Att känna sig själv älskad och uppskattad stärker människans kärlek till en annan – roboten kan förutbestämmas att vara ständigt positiv, beundrande och stöttande. Likheter i intressen och personlighet kan vara två andra begrepp som spelar in – roboten kan finjusteras också i dessa avseenden och bli en idealisk partner.

Ett användningsområde för den människoliknande sexroboten kan också vara att ta in den i sitt gamla äktenskap. För situationer som:
-Nej, älskling, inte ikväll, jag har sån huvudvärk – men du kan väl ta roboten i stället?

Etiskt finns en hel del frågetecken i kanten i alla fall. Kan en pedofil få ägna sig åt en barnrobot och resten av världen låta honom göra det? Kan våld mot robot tolereras? Kan robotar ersätta prostitution? Och vem bestämmer när roboten ska dö?
Sådana frågor är ämnet för David Levy´s nästa avhandling.

En sak som så vitt jag begriper de här robotforskarna inte grubblat över, det är att det bara talas om robotar med kvinnliga drag. Ingenstans ser jag något som tyder på en robot med manliga egenskaper.
Nähä.
Kvinnan går att ersätta med en robot – men inte mannen.
Sug på den, gott folk.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Live Science

Sådant man saknar

Tisdagstema
denna vecka: saknad. Se här en förtjusande liten dam vid 1,5 års ålder. Hon får mig att sakna småbarnsåren, de där med de knubbiga armarna runt min hals, med närhet och värme som visserligen kan finnas kvar, men som med nödvändighet förändras.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 22, 2007

När upptäcktes Den Fula Gubben?

När var det egentligen de upptäcktes, de fula gubbarna?
Pedofilerna, blottarna, barnporrsamlarna?
Jag vet faktiskt inte.
När jag var barn hörde jag aldrig talas om otäcka farbröder som bjöd på godis fast man inte kände dem.
Inte kan jag minnas att någon trevade efter min barnakropp heller.
Men kanske var det bara jag som var blind, som inget begrep, som levde och växte upp i en väldigt skyddad värld? Eller var den fula gubben inte uppfunnen?

I dag oroar vi föräldrar oss hela tiden. Vem pratar våra barn med? Stryker någon okänd runt ungarnas lekplats? Kan mitt lilla änglabarn råka illa ut för att jag inte varit vaksam nog?
Och det är inte utan anledning vi bekymrar oss.

Vi har en lekplats utanför vårt hus och ett närbeläget dagis.
Stor ängslan utbröt när man kom på en man som, på det klassiska viset med lockande löften, försökte få med sig barn därifrån. Turligt nog var personalen vaksam, mannen jagades på flykten – men återvände, tills han faktiskt greps av lagens långa arm.
När ungarna gick i mellanstadiet slog skolan larm: mystisk bil med mystisk man parkerar nära och bjuder på choklad.
Föräldrar följde barnen ända till skolporten trots deras protester, vi talade allvarligt med dem om att ALDRIG.

Dottern har råkat ut för blottare. Just när hon och en kompis svängde som högst i gungställningen kom han, på cykel. Tjejerna sprang, han följde inte efter. Men kom tillbaka en annan gång.
Vi var iväg till polishuset där Dottern fick berätta vad som hänt.
Det var en ”snäll” blottare. Han greps också så småningom och erkände. Såvitt jag förstår har händelsen inte satt några spår, men jag är säker på att hon aldrig kommer att glömma den.

Där talar jag av egen erfarenhet.
För även om vi aldrig blev varnade, även om aldrig faran lurade, även om de fula gubbarna och de snuskiga farbröderna aldrig pekades ut eller ens fick sin existens bekräftad så fanns de.
De måste ju ha funnits jämt. Fast kanske var det så att man medvetet valde att inte tala om dem – det vi inte låtsas om finns inte, den tesen har använts förr.

Naturligtvis fanns de.
En gång – jag hade fortfarande en bra bit kvar till 10-årsdagen – var jag ute och gick i en främmande stad med mamma.
Vi såg oss omkring, allt var nytt. Det var sommar. Det var varmt. Jag tror att vi var i Varberg.

Plötsligt fångades min blick av en rörelse i en gardin. Fönstret låg på andra våningen i ett hus. Jag tittade dit. Då hoppade en naken man fram. Han rörde ena handen snabbt upp och ner, han pekade energiskt på något som liksom stack upp ovanför fönsterbrädan, något som mest liknande en liten pinne. Såvitt jag minns visste jag inte vad det var.
Mamma upptäckte att något fångat mitt intresse och såg åt samma håll. Då försvann mannen blixtsnabbt bakom gardinen igen och inget fanns att se – fast jag tittade dit på nytt, och vips var han där igen, med samma gest.

Vi gick vidare. Jag sa aldrig ett ord om vad jag sett. Har än i dag aldrig nämnt det för min mamma.
Men jag kommer ihåg det lika bra som om det hade varit igår. Ett minne för livet, helt enkelt.
Och nu tror jag bestämt att jag listat ut vad det var för pinnliknande sak han pekade på, den som han ville locka den lilla flickans uppmärksamhet till.
Den fula gubben.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 21, 2007

Fuck the Sopranos 2

Ikväll är det dags att ta farväl av Sopranos. Eller, för att hålla sig till deras normala språkbruk, att be dom dra åt h-e - fuck off.

Så här skriver Markus Wilhelmson i DN:s söndagsbilaga i dag:
"Men hur kan man älska Tony Soprano? En rasist, en mördare, en lögnhals, en homofob, en otrogen make, en psykopat med panikångest.
Är det egentligen inte vi som borde gå i terapi?"

Jag finner den frågan ovanligt lätt att besvara med ett rungande JOVISST, självklart.
Med vänlig hälsning från en som aldrig gillat serien, än mindre älskat Tony Soprano. Och deklarerat det öppet, utan att skämmas!

Tack, men nej tack!

Det är väl ett halvår sedan jag fick min första invit.
Som alla som bjuds till något kände jag mig förstås lite smickrad och tackade ja på direkten.
Men sedan dess har jag kommit på andra och, tror jag i alla fall, bättre tankar. Nu accepterar jag inga inbjudningar till Facebook, vem det än är som vill ha mig med.

Jag har tittat runt. Möjligheterna är oändliga. Här kan man återskapa sin gamla kompiskrets från tonårstiden, här hittar man människor som delar ens hetaste intressen, här kan man hålla omvärlden informerad om när minstingen fått sin första tand eller vilken bar som valts ut som kvällens ”hängställe”.

Och jag fick mig en rejäl tankeställare.
Såg varningssignalerna.
”Här kan du tillbringa all din vakna tid” stod det. ”Detta kan bli ett substitut för vanligt liv” stod det också, i eldskrift. ”Vid datorn tror du att du aldrig är ensam” var ett annat ilsket blinkande meddelande, alla för min inre syn. "Vem behöver ett jobb, det lägger bara hinder i vägen" tyckte jag mig också skymta.

Det finns 46 miljoner registrerade Facebook-användare i världen i dag. Dit har nätverket kommit på bara 3,5 år. Sajten växer med ungefär 200 000 personer i veckan. Svindlande siffror. Över hälften är kvinnor. Hälften loggar in varje dag.

Visst kan man väl säga, att bloggarna också riskerar att hamna i datoranvändarträsket, bli riktigt beroende av att sno ihop texter, kolla besöksstatistik och fiska efter kommentarer. Fast jag har i alla fall fått för mig att Facebook är värre. Farligare. Ännu mer tidskrävande. Ännu mer beroendeframkallande.
Inbjudningarna droppar fortfarande in. Men…
Facebook?
Tack, men nej tack.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Facebook här.

lördag, oktober 20, 2007

Långa skuggor - vackra färger




Tog en lördagspromenad längs Årstaviken i dag.
Jag var långt ifrån ensam.
Det här var en sån där strålande höstdag som man verkligen vill ta vara på: varmt i solen, fantastiska färger, klar luft - och långa skuggor.
Till och med stranden såg lite lockande ut. Fast det var bara fåglarna som badade.

Copyright Klimakteriehäxan

God fé sökes

Det går inte att komma ifrån: ibland önskar man sig lite mer magi i vardagen. Att en god fé ska dyka upp ur tomma intet och göra bra saker åt en, mest för att man själv ska slippa.
Jag skulle så förfärligt gärna vilja att en sådan där varelse valde att dyka upp vid min sida för att ta tag i ett och annat.
Allra helst bör denna min goda fé vara ekonomiskt och ordentligt lagd, så att vi kompletterar varandra.

Jag behöver nämligen en personlig ordningsman.
Jo då, jag sätter in papper jag tror är viktiga i pärmar. Jo då, våra räkningar betalas, ganska punktligt till och med. Nej, jag drar inte över på kontot. Och jag förköper mig inte på kreditkort heller, där finns (tack och lov!) en medfödd spärr.

Men jag slår
däremot ständigt dövörat till när privatekonomiska experter ger goda råd, det gör de inte sällan till och med gratis, i radio, tidningar och teve. Bara att bli uppmärksam och ta till sig budskapet.
Det lyder: se över dina fonder.
Öppna, oavsett ålder, ditt orange kuvert och kolla dina pensionsutsikter.
Titta på dina bankkonton: vad har du för villkor? Hur hög är din ränta? Byt bank!
Se över dina försäkringar. Det är onödigt med dubbla – men se för all del till att inte vara underförsäkrad!

Räckan av bra förslag för en sundare ekonomi kan göras lång, men det där är mer än nog för mig.
Jag har aldrig gjort ett aktivt fondval.
Öppnar aldrig de där kuverten med pensionsbeskeden i. Har följaktligen usel koll på hur mycket pengar jag kan disponera när jag slutat arbeta – där är jag ju inte på länge än, det där hinns väl med, försöker jag slingra mig undan med. Trots att jag vet att redan en 30-åring bör kolla.
Har usel ränta på lönekontot – och jo, nog har jag TÄNKT på att byta bank men…

Nog är jag väl ordentligt försäkrad? Hus och hem och liv och barn och bil? Jo, det tror jag i alla fall. Fast å andra sidan kryper hela tiden ny och dyrare elektronik in i hörnen, så vem vet?
Men min goda fé med ekonomisk trollkraft i sitt spö skulle veta att bunta ihop alla familjens försäkringar och begära en offert från landets samtliga försäkringsbolag. Skulle säkerligen gå att få bättre villkor, till ett lägre pris, om allt låg samlat under en hatt. Vilket också skulle underlätta den dag man behöver åberopa sina försäkringar, fortfarande förstås med fara för att svimma när självrisken kommer på tal, men ändå.

Nu kan man ju konstatera, att eftersom jag har fattat så här pass mycket borde det väl bara vara att sätta igång.
Men icke.
Varifrån kommer motståndet? Jag begriper det inte. Men det blir bara aldrig av.
Det är då den goda fén ska komma susande och göra sitt underverk.
Ett stilla viftande med den magiska trollstaven och allt är ordnat: bankkontona, försäkringarna, pensionen.
Ack och ve, min goda fé, när kommer du?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 19, 2007

Bokfemmepriset - mest om utanförskap

Veckans bokfemma ska bestå av författare som man tycker ska få Bokfemmepriset 2007.

Verkligen ingen enkel uppgift, med alla dess fantastiska böcker som snurrar omkring.
För att underlätta mitt val beslutade jag att bara nu levande författare skulle finnas på min kandidatlista. Inget postumt hyllande för min del, inte den här gången!
Jag hade också kunnat tänka mig att bara ta svenska böcker och deras upphovsmän/kvinnor, men så blev det inte.

Dessutom har jag undvikit böcker jag redan gjort ”reklam” för här på bloggen liksom de författare jag redan – i princip, alltså – upphöjt till Nobelpristagare.
Och mellan mina fem kandidater löper en röd råd, här finns en gemensam nämnare: de berättar andra människors historier inifrån, så som vi där ute aldrig skulle kunna få höra dem annars. Om utanförskap och dess följder. Inte en enda deckare...

Håll till godo: här kommer fem prisvärda kandidater, utan inbördes ordning!

Mark Haddon, Storbritannien. För debutboken ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Night-time). Historiens berättare är en autistisk pojke, som inte ser omvärlden på samma sätt som andra. Och vad var det egentligen som hände med hunden…?

John Updike, USA. För serien som startar med ”Haren springer” (Rabbit, Run). Om en ganska vanlig amerikansk man, Harry Angstrom, som säljer bilar. Genom serien får läsaren följa hans förvandling från en viril karl, först till en medelålders man, sedan till en gamling. Fascinerande, åtminstone ur kvinnlig synvinkel!

Marit Paulsen, Sverige/Norge. För ”Liten Ida” som ger oss som inte upplevt den tiden själva chansen att förstå vidden av det som drabbade de så kallade tyskertöserna i Norge under andra världskriget – de norska kvinnor som förälskade sig i tyska soldater. Marits mamma var en sådan.

Bernhard Schlink, Tyskland. För den lilla tunna romanen ”Högläsaren” (Der Vorleser), om relationen mellan den vuxna kvinnan som inte kan läsa och den unge pojken som läser för henne – och kärlek uppstår.

Viveca Lärn (Sundvall), Sverige. För böckerna om Eddie och hans kompisar. Eddie har astma, en pappa som dricker för mycket och en osynlig mamma samt "hingen hund halls”.
Böcker som varken stor eller liten tröttnar på. Både "läsa själv" och "läsa högt"!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 18, 2007

Tragedi i notisspalten

Det är nio rader i den ena morgontidningen.
Elva i den andra.
Två notiser om en och samma händelse.
Tänk att en tragedi av gigantiska mått kan beskrivas så enkelt, så kortfattat.
En katastrof vars konsekvenser inte går att överblicka, en sorg vars svärta inte går att återge.

En mamma på cykel skjutsar sin 13-årige son.
Kanske har de lite bråttom.
Hon tar Kungsträdgårdsgatan, mitt i centralaste Stockholm. Där finns ingen cykelbana. Men den kortaste sträckan mellan två punkter är en rät linje. Antagligen var just den här gatan den färdväg som var mest lik den räta linjen.

En turistbuss kommer. Antagligen ser chauffören aldrig cykeln (som antagligen ska rakt fram) med dess två passagerare. Han svänger till höger, in på Strömgatan.
Pojken hamnar under bussen. Mamman klarar sig oskadd, också cykeln ser märkligt hel och oskrynklad ut.
Men pojkens liv stod inte att rädda.

Katastrofen är ett faktum.
Kvinnan som nyss var mor till ett levande barn har fått sitt liv slaget i spillror. Antagligen finns fler i familjen. De drabbades också, hårt och obönhörligt.
Chaufförens vardag kommer inte heller någonsin att se likadan ut, inte sedan ett barn klämts till döds under den buss han rattat.

Ännu en alldaglig liten trafikolycka mellan stort fordon och liten cyklist, en nyhet som ryms i notisspalten.
Men en tragedi av gigantiska mått.
Där behövs inte ordet "antagligen".

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 17, 2007

Flaskhals i taket?

Dagens mest tankeväckande citat är hämtat ur partiledardebatten i riksdagen i förmiddags.
-Nu när flaskhalsarna slår i taket...
Sagt av oppositionsledaren Mona Sahlin (s).
Bildligt talat, liksom.
Men hur ser det ut?

Copyright Klimakteriehäxan (och Mona S)

Var så god och sitt!

Ja, om du kan, alltså.
Jo då, jag vet att det är onsdag idag.
Men hann inte med tisdagstemat igår.
Temat denna gång var hinder.
I första ögonblicket låter det jobbigt, negativt och något som verkligen inte inger lustkänslor.
Men så kom jag att tänka på den där stolen i somras, den som man skulle ha havsutsikt från om man slog sig ned.
Var så god och sitt på denna trevliga blå pinnstol. En liten blomma ska väl inte hindra - eller?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 16, 2007

Jag vet vems felet är!

Alltihop är egentligen Per Olof Ahls fel.
Hade inte han 1953 startat klädbutiken som fick namnet Kapp-Ahl hade min situation sett annorlunda ut.

För det var i en Kapp-Ahl-affär jag köpte de där svarta långbyxorna för ungefär ett år sedan. Enkla, släta, i kraftig bomullstrikå, raka ben. Riktigt snygga. Användbara. Ofantligt bekväma. Så till den grad att jag köpte ett par till, precis likadana.
Det borde jag inte ha gjort.
Sedan den dagen har jag i princip bott i de där byxorna, turligt nog kan ju det ena paret tvättas medan det andra sitter kvar på kroppen.

Men det finns en detalj som ställer till det.
Brallorna har resårmidja.
Vilket naturligtvis i hög grad bidrar till hur bekväma de är att ha på sig.
På minussidan dock en allvarlig bieffekt: en midjeresår protesterar inte när kroppshyddan den omsluter växer.

I morse tog jag ett radikalt beslut: jag skulle ha jeans.
Det var ett tag sedan sist, och jag har några par i garderoben, olika blåa toner, denim, manchester, svarta och grå. Levi´s, Armani, Lindex, Wrangler.
Ni har redan gissat vilka byxor jag gick hemifrån i.
Kapp-Ahls svarta med resår i midjan.

De andra gick naturligtvis inte att få igen, inte ens med det urgamla knepet att ligga ner medan blixtlåset stängs med kraft och milt våld.
Och alltihop skyller jag härmed på Per Olof Ahl.
Det hjälper inte att han nu städslat Richard Gere för att med sitt bästa leende säga "You look great!" till kunderna.
Man vill ju så gärna tro honom. Men det är svårt.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 15, 2007

Högskola - eller hågskola

Den 15 oktober – i dag alltså – är sista dagen för ansökningar till universitet och högskolor. Vilket betyder att den som vill förkovra sig i vår måste ha bestämt sig nu.

Jag tittar vädjande åt Sonens håll, vänder sedan blicken mot Dottern.
Nej, ingen ansökan på gång. Sedan kanske, inte nu.
De verkar inte vara ensamma om sin bakåtlutade inställning till högre studier. När den vita mössan väl var i hamn och blivit lagom festsolkig hade de förvisso nått en höjdpunkt i livet, men förhoppningsvis – enligt mitt sätt att se – inte toppen på sin utbildningskurva.

En rundfråga bland deras kompisar visar att många fattat samma icke-beslut: nu vill de tjäna lite egna pengar, kanske resa, köpa de prylar de trånar hetast efter, slappa och umgås med likasinnade. För att så småningom eventuellt veta vartåt man vill ta vägen, plugga, skaffa ett riktigt yrke, bli vuxen på allvar. Och hoppas på ett bra arbete.

På Lunarstorm har man gjort en undersökning. Av 15 000 ungdomar som svarat visar det sig att 65 procent bara planerar sitt liv för det närmaste året. Och förra hösten sökte bara 27.287 till vårens utbildningsplatser på universitet och högskolor. Det var nästan 2.500 färre än året innan.

Skoltrötthet upplevde aldrig jag på den tiden det begav sig. Mot slutet av loven såg jag verkligen fram emot att terminen skulle börja, kamraterna skulle samlas, alltihop skulle bli som vanligt igen.
Jag var antagligen osedvanligt lyckligt lottad, för det verkar som om så gott som ingen känner så numera.
Mina egna barn gjorde det definitivt inte, tvärtom kände de sig närmast befriade när gymnasiet tog slut.

Och det går som bekant inte att göra särskilt mycket åt saken. Det är skillnad på en 4-årings och en 20-årings (lika bestämda) VILL INTE. Möjligen hade en del av studieproblemen kunnat undvikas när det var dags att välja gymnasium, men våra ungar fick bestämma själva. Visst, jag ansåg att åtminstone Sonen valde fel linje. Men hade jag klivit in och tjoat hade det antagligen bara haft negativ effekt. Han fattade ett eget beslut, som vi respekterade.

Nu har vi ändå haft tur: båda har jobb i dag, även om det inte direkt är något för framtiden. Ser en av Sonens vänner som också tog studenten för två och ett halvt år sedan. Han har inte gjort någonting över huvud taget sedan dess. En annan grannkille har bara haft korta påhugg, letar ständigt efter nya uppdrag. Fast en tredje går på KTH och älskar det, trots att han verkligen inte gillade gymnasiet. En fjärde har haft tur på ett annat vis: han har mer eller mindre mutats till att gå på universitetet i Uppsala genom att föräldrarna slog på stort och köpte honom en lägenhet där. Och det lysande undantaget pluggar medicin och kommer att bli doktor på rekordtid.

Enligt Högskoleverket har just han satsat rätt - läkaryrket är ett av fem där man räknar med brist på utbildat folk fram till år 2020. Folk kommer också att behövas i jobb som fritidspedagoger, förskollärare, tandläkare och inom biomedicin.

Men faktum
kvarstår. De allra flesta av ungarnas jämnåriga tar det exceptionellt lugnt med pluggandet.
De vet helt enkelt inte vartåt deras håg står.
Den dag de kan söka till hågskolan i stället för bara högskolan kanske allt ordnar sig till det bättre.
Hoppas kan man ju alltid.

Copyright Klimakteriehäxan

Så väljer unga utbildning - läs här.

söndag, oktober 14, 2007

Innan du säger ja

Upptäcker till min milda förvåning att en notorisk kvinnotjusare i bekantskapskretsen faktiskt gått och blivit gift. Bildbeviset på de lyckliga tu fanns i tidningen i morse.
Det hade vi aldrig trott, även om vi vet att han varit gift tidigare.
Men sedan det äktenskapet upplöstes har damerna varit många, snygga och unga – betydligt yngre än han själv (förstås, höll jag på att lägga till). Oftast har han ändå lämnat dem, med lite blåmärken på själen och en och annan skråma i självförtroendet. Hans eget har varit intakt.

Vad som nu fått honom på nya, andra och möjligen bättre tankar vet jag inte, fast jag har för avsikt att ta reda på det inom en inte alltför avlägsen framtid.
Att gifta sig verkar i alla fall vara populärt igen.
Och att fatta Det Stora Beslutet är ofta inte lätt.

Därför finns det så kallade experter som bistår med råd. En sådan heter Karen Salmansohn, amerikansk författare som skrivit ett 30-tal böcker varav några blivit bästsäljare i rådgivningsbranschen. Hon har ett eget radioprogram, egen website och en egen blogg om relationer.

Naturligtvis vet Karen också precis vad man bör tänka på innan man väljer att legalisera sin förbindelse. Som till exempel:
1. Skönhet bleknar, men dåliga personlighetsdrag tenderar snarare att förstärkas med åren.
2. Om sex inte längre finns med i bilden, skulle du ändå vilja tillbringa stora delar av din tid med den här personen?
3. Säger din tilltänkta make/a att det är för tidigt att permanenta ert förhållande? Tro på det!
4. Minst en egenskap hos din tillkommande ska vara JÄTTE- - som till exempel JÄTTE-smart, JÄTTE-snygg, JÄTTE-rar.
5. Det är ett varningstecken om din partner har ett dubbel-JÄTTE – som till exempel JÄTTE-JÄTTE-rik, JÄTTE-JÄTTE-rolig eller JÄTTE-JÄTTE-sexig.
6. Pratar ditt hjärtas utvalda ofta om sina ex? Varför det då?
7. Visar det sig att de där exen allihop varit knäppa, trista, hopplösa? Vad kan din partner ha gjort för att få dem dithän?

Inte så dumt, tror jag.
Har man tänkt igenom de där sakerna kanske beslutsunderlaget har bättrats på. Och det står klart vad svaret ska bli på ”Tager du denna…”

Dags att tindra ännu mer med ögonen och planera bröllopet – eller bäst att fly medan tid är?
Innan man upprepar det där misstaget som Robyn gjorde till en hit härom året. En av textraderna i refrängen låter så här: ”My new favourite thing to do /is wasting my time with a bum like you”. (Himla bra låt även om man inte uppfattar texten som sin egen!)

Lite intressant vore det kanske att veta hur Karen Salmansohn uppnått sin expertis. Enligt personuppgifterna på hennes hemsida är hon bara 26 år…

Copyright Klimakteriehäxan

PS Att hällristningen på bilden heter Brudparet och finns i Tanums Hede i Bohuslän, det visste ni väl redan?

På favoritlistan!

Upptäckte av en händelse att Klimakteriehäxan kravlat sig upp på favoritlistan på nyligen.se!
Plats 49 av 50, så betydelsen av detta ska inte överdrivas, men ändå…
Det var kul och överraskande – och det är väl säkrast att jag uppmärksammar det på direkten, eftersom jag antar att man riskerar att åka ut igen.

UPPDATERAT
Och åkte ut, det var precis vad jag gjorde, blixtsnabbt! Vet inte hur länge jag klamrade mig fast där, men inte var det precis nån evighet...
Blev hur som helst inspirerad att skapa min egen favoritlista på Nyligen, eftersom jag ingen har, men si det går jag bet på.

UPPDATERAT NR 2
Nu är jag där igen! På plats 43 den här gången! Men eftersom det kan vara över strax igen i denna berg-och-dalbana tyckte jag det var säkrast att skaffa ett bildbevis också.
Fattar inte varför jag inte kan göra en egen favoritlista. "Användarnamn saknas" står det - ja men varför får jag inget då?

Förfluten tid - på framtidens språk

Min hjärna har inte helt kunnat koppla bort de nya vetenskapliga rön som tyder på att vårt språk förändras så att oregelbundna verb i framtiden kommer att bli regelbundna. (Läs här!)
Att förfluten tid helt enkelt ska bildas med imperfekt-ändelserna –de och –te, på det att grammatiklektionerna ska flyta lättare och inlärningsproblemen bli färre.
Och eftersom jag är en sådan där människa som ofta har nära mellan tanke och handling, så kommer här en experimentell skildring av min söndagsmorgon – förfluten tid, på framtidens språk… (ta den inte alltför allvarligt bara, det kan sluta illa!)



Sovade för lite. Vaknade tidigt och sedde direkt att solen inte skinade. Enstaka strålar klyvade molntäcket, men det sedde riktigt hösttråkigt ut. Klivade ur sängen i alla fall, tade mig till köket och sättade på kaffet, innan jag gådde till dörren för att se vad de skrivde om i tidningen i dag. Drickade kaffe och ätade en macka.
Dykte in bland notiser och reportage, men finde inte något som hållde kvar mitt intresse. Så jag beslutade mig för att försöka sova ett tag till och krypade ner under täcket igen. Och kanske varade det lika bra, med tanke på hur förfluten tid i framtiden sedde ut, för det blev nog lite värre än jag stådde ut med.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 13, 2007

Ensam

Det är lördag eftermiddag på Norrmalmstorg, mitt i centralaste Stockholm.
Folk köper blommor, byter bussar, rusar mellan butiker, köar vid bankomaten, tar en snabb fika.
Egentligen är det mycket folk i rörelse.
Desto märkligare då att det mitt på torget finns som en isolerad zon, en ö bebodd av en enda människa, en Robinson Kruse innan Fredag dykt upp.

För skeppsbruten ser han ut att vara, denne man som strandat på en av torgets soffor. Han reagerar inte när jag tar upp min kamera, eftersom han sover. Djupt. Vore han vaken skulle han förmodligen känna att det är ganska kyligt i luften. Han skulle se alla oss andra rusa vidare hemåt, till lördagsmiddagen, ett glas vin, goda vänners sällskap eller kanske en stillsam hemmakväll med bok, tv, musik, vila.

När jag tittar på bilden så här i efterhand inser jag hur stort hans ”revir” är – ett enda par ben syns i bakgrunden, trots att många människor klev runt på torget. Men uppenbarligen tog de en omväg kring mannen på bänken.
Ibland går vi långa omvägar.
Som till exempel runt ensamma människor

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 12, 2007

När inget i garderoben funkar...

Äntligen fredag.
Bortbjuden i helgen?
Inget i garderoben som passar?
Och samma läge för din andra hälft till råga på allt?

Då kommer räddningen här. En paketlösning för er båda. En trendig ensemble som festens övriga gäster kommer att, tja, om inte direkt avundas, så i alla fall minnas.
Originellt och dessutom storleksneutralt. Här kan man verkligen tala om ”one size fits all”.

Allt du behöver är rött, vitt och gult tyg, en sax och friskt mod.
Har du ingen symaskin kan det funka med textillim.
I sista hand finns dessa plagg att köpa, men då får ju inte evenemanget vara direkt överhängande.
Bacon och ägg, någon?


Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 11, 2007

Vilken hjärnhalva använder du?

Normalt brukar jag inte bli speciellt fascinerad av nakna damer, men här är en jag inte riktigt kan se mig mätt på.
Det handlar om ett test för att se om man i första hand använder sin högra eller sin vänstra hjärnhalva.
Fascinerande! Och vi visste ju redan innan, att en bild säjer mer än tusen ord... För så snart du avgjort åt vilket håll kvinnan snurrar kan man konstatera vilken typ av människa du är. Se själv!

Välkommen till Stockholm, Doris!

En mildögd London-tant med bett i repliken får 10 miljoner svenska kronor för sin mångåriga författargärning.
Årets Nobelpristagare i litteratur heter alltså Doris Lessing, 87 år gammal med ett 30-tal romaner (och en hel del annat) bakom sig.
Verkligen inget dåligt val – och kul att det blev en kvinna, en överraskning och en välkänd författare på en och samma gång!
Men har jag läste henne? Ja jag tror att jag läst något, men måste nog ta och kolla i bokhyllan, för det var väldigt länge sedan.

”Den femte sanningen” och ”Det femte barnet” är två titlar som varit flitigt omtalade och omskrivna.
Lessing skriver fortfarande, hennes senaste bok gavs ut i år och heter ”The cleft”, och den lär väl komma på svenska väldigt snart, som ett resultat av dagens besked.
En Lessing-bok blir årets julklapp, spådde någon förståsigpåare nyss. Ja varför inte? Sämre saker skulle man kunna ha på sin önskelista.
Bara att önska damen välkommen till Stockholm i december.

Att mina egna tre kandidater nu blev omkörda på upploppet får jag leva med. Det kommer ju fler år, fler priser. Dock finns det en gemensam nämnare mellan dem och Lessing: produktiviteten, vilket väl tidigare allmänt betraktats som ett hinder för att bli Nobelpristagare: populära författare göre sig icke besvär, liksom.

Om kriteriet flitig skribent och flitigt läst, i stora upplagor, ska få väga tungt framöver seglar Gunilla Bergström nu också upp som en kandidat.
I dagarna har hennes böcker om Alfons Åberg sålts i 4 miljoner exemplar – bara i Sverige. Alfons finns på väldigt många andra språk, och måste ha sålts i åtskilligt fler miljoner över världen.

Fast den dag en barnboksförfattare får Nobelpris i litteratur, den lär vi aldrig få uppleva. Och det trots att få böcker väl egentligen är viktigare än just de som barn läser.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs vad expertisen skriver i DN och SvD.
Du kan också testa dina kunskaper om Nobelpriset i litteratur här!

onsdag, oktober 10, 2007

När gav blir gedde

Vi självutnämnda språkpoliser – vi är många – kan komma att bli av med ett irritationsmoment. I alla fall om vi är beredda att acceptera en internationell trend i språkutvecklingen, som förenklar inlärningen av viss grammatik.
Tidskriften Nature redovisar forskning som gett entydigt resultat: allt fler verb som i dag är oregelbundna (få-fick-fått) blir regelbundna (få-fådde-fått) inom en inte alltför avlägsen framtid.

Grundregeln för hur fort förändringen går lyder så här: Ett verb som används hundra gånger så sällan som ett annat verb kommer att omvandlas och bli regelbundet tio gånger snabbare.
Ovanliga ord har alltså svårare att behålla sin gamla oregelbundna form, eftersom de som lär sig språket inte hör dem så ofta.

I analysen ingick 177 engelska verb, gamla hederliga ord, vart och ett med över 1000 år på nacken. Av dessa böjs 98 fortfarande oregelbundet - och de är alla i daglig användning. Det är till och med så att samtliga de tio vanligaste verben i engelskan (be, have, do, go, say, can, will, see, take, get) är oregelbundna. 97 procent av alla verb slutar annars på -ed i imperfektum – men inte de där som utgör grundstommen i språket. Inte undra på att folk får kämpa på språklektionerna!

De där tio basverben tvingas folk alltså lära sig ett bra tag till. Men förändringar är på gång. Ett tydligt exempel: help hette förr holp i imperfektum, men nu säger ingen något annat än helped.
Samma sak håller på att hända med svenskan. Simma-sam-summit har vi väl redan ändrat, från till simma-simmade-simmat, men rätt som det är kommer barnen att ha avgjort att gav inte längre är imperfektum av ge, utan att det ska heta gedde.

Vilket påminner mig om när Sonen mötte en liten kompis i sandlådan på den tiden vi hade ärenden dit. Killen hade en fin bil, som tilldrog sig Sonens intresse. Då lade den rättmätige ägaren sin lilla knubbiga hand bestämt över leksaken och sa:
-Den är jas.
Ett possessivt pronomen omöjligt att missförstå.
Fast dit har vi kanske fortfarande en bit i grammatikutvecklingen.
Och tills dess kan säkert språkpoliserna hålla sig sysselsatta i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

2007 års Nobelpris i litteratur går till....

I morgon är det dags igen. När det gyllene vägguret i gamla Börshuset i Gamla Stan slår ett öppnas dörren, och världen får Namnet.
Vad som inte är känt av särskilt många, det är att i år är det inte Horace Engdahl som förkunnar vem som blir 10 miljoner rikare tack vare det han eller hon skrivit.
I år ersätts han faktiskt av ingen mindre än Klimakteriehäxan.

Därför kan jag redan nu för min egen, högst kvalificerade och klart bokintresserade, läsekrets avslöja vilka tre huvudkandidater striden stått mellan.
Två av dem är kvinnor – en klart underrepresenterad pristagargrupp. Alla tre är otroligt produktiva och alla tre är lästa runt om i världen. Två tunga handikapp i Nobelsammanhang, förvisso. Men ändå...

Margaret Atwood från Kanada är en lysande romanförfattare med rader av fantastiska böcker, ofta med historier berättade ur kvinnligt perspektiv. ”Kattöga” borde läsas av alla som någon gång funderat över rivalitet mellan kvinnor eller varför tjejer ibland mobbar varandra å det grymmaste, redan i tidig ålder.
”Alias Grace” berättar historien om ett mord och dess efterspel. ”Den blinde mördaren” är en annan pageturner med oväntad upplösning. ”Oryx och Crake” och ”Tjänarinnans berättelse” är två framtidsskildringar som – tyvärr, måste man väl säga – åtminstone till vissa delar inte är helt osannolika. Värd ett Nobelpris? Absolut.

Joyce Carol Oates, USA. Om henne och hennes produktionstakt har det sagts, att hon skriver en hel roman medan andra plitar ihop ett kvitto. Som Atwood ofta en uttolkare av kvinno-historier.
”Blonde”, om Marilyn Monroes liv, är strålande läsning. ”Våld” med underrubriken ”En historia om kärlek” är en tunn volym om övergrepp mot kvinna i en park en mörk natt och om polismannen som blir ovanligt engagerad i fallet. Samma underrubrik har ”Mitt i livet”. Lägg till detta ”Om boxning”, en essä som bevisar författarinnans enorma bredd. Värd ett Nobelpris? Absolut.

Mario Vargas Llosa, peruan som tidvis också bott i London och i Madrid, men som har sitt ursprung i Limas bättre kvarter. Han kan konsten att vara både rolig, spännande, tankeväckande och lätt pornografisk. ”Kriget vid världens ände” är en fantastisk tegelstensroman, ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” har politiska förtecken, ”Pantaleon och besökerskorna” är en skröna om hur peruanska soldater ska fås att härda ut i Amazonas med hjälp av organiserad samlagsservice, ”Det gröna huset” har haft klassiker-etikett länge. ”Bockfesten” skrev han efter sitt inte alltför lyckosamma försök att göra politisk karriär i hemlandet, och ”Don Rigobertos anteckningsböcker” med sin uppföljare är kul men åt det skabrösa hållet. Lägg därtill en hel del debattartiklar, essäer och dramatik. Värd ett Nobelpris? Absolut.

Detta var bara några av alla de böcker som just de här aspiranterna på litteraturpriset skrivit.
Men vem av de tre det verkligen blir, det får ni vänta på ända tills i morgon.
Visst är det lite trist ändå att Svenska Akademien läst en massa böcker i onödan, när nu jag redan gjort allt jobbet.
Fast det finns ju en ledig stol. Nummer fyra. Den som var Lars Forssells.
Får väl slå mig ner i den.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler pristagartips här och här.

Den här boken borde jag läsa….

Veckans bokfemma ska alltså handla om de där böckerna man i åratal tänkt läsa, kanske rent av köpt, men sedan bara lagt i bokhyllan där de blivit liggande.
Gudarna ska vet att min lista över sådana böcker omfattar mycket fler titlar än fem. Men jag har vaskat fram några ur högen! Alla hyllade av förståsigpåare världen över.

1. En riktig man (A Man in Full) – Tom Wolfe. 742 sidor. Jag är rätt säker på att jag kommer att bli helt fascinerad, men det är åratal sedan jag köpte den och det har aldrig blivit av att jag börjat. Tror att själva pappersmängden är en stor del av problemet. Fånigt men sant.

2. Söner av ett folk – Väinö Linna. Lika mycket nationalepos för vårt östra grannfolk som Kalevala, om jag förstått saken rätt. Verkligen pinsamt att erkänna att jag inte läst Linna, trots att jag för otroligt många år sedan köpte honom på rea. Men böckerna bara står där.

3. Orden som befriar – Marie Cardenal. Ännu ett dåligt samvete. Började en gång, men blev snabbt uttråkad. Borde ha fått gå med på loppisen härom sistens… Men den har "befriat" kompisar.

4. Historien om Sverige – Herman Lindqvist. Fick för mig att jag skulle fräscha upp mina avsomnade historiekunskaper med Hermans hjälp, eftersom han som regel är väldigt lättläst. Blev det av? Nej, den hamnade på den här listan i stället.

5. Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson. Här äntligen en roman som jag vet att jag kommer att sluka, bara jag tillåter mig att börja. Men det måste finnas lite ledig, måste-fri tid innan jag öppnar pärmarna.

Jag törs ändå knappt tänka på hur rysligt många fler titlar jag hade kunnat räkna upp på det här viset. Den bistra sanningen är ju, att man aldrig någonsin kommer att hinna läsa ens en bråkdel av alla de böcker – både lysande och mindre bra – som kommer ut.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 09, 2007

En billig höst

Det blir en billig höst, kanske hela vintern kommer att hålla lågbudgetnivå, faktiskt. I alla fall om vi håller oss till att tala i garderobstermer.
Jag var nämligen på modevisning i går, så nu ”vet” jag vad som gäller.
Fina Butiken lät en stor skara damer titta på vad man har att bjuda just nu, för dem som vill känna sig någorlunda trendiga också en bit upp i åldrarna.

Publiken hade i genomsnitt blåst ut många hundra födelsedagsljus per person, och åtskilliga av dem hade inte heller försummat att klämma i sig stora bitar av tårtorna som ljusen satt på, år efter år efter år.
Jag kände mig som om jag tillhörde den klart yngre halvan, snudd på den smalare också, fast det är förstås mer tveksamt.

Kläderna då? Höstens och vinterns färger gör inte mycket för att pigga upp världen. Grått, brunt och beige. Ja, och så svart förstås, men det har vi ju redan i många upplagor, inte sant? Om inte av annat skäl så av den enkla anledningen att vi gått på myten att svart slankar.

Sedan har vi det där med materialen. Stickat är fortfarande stort och ofta vackert, så långt håller jag med. Men att föreslå mig att ha lager på lager, med polokrage, väst och kofta eller kavaj (och i grått, till råga på allt!), det är att be mig gå upp i ångor – om jag nu skulle kunna få på mig alla de där inre lagren under det yttersta, alltså. Och även om förångning skulle kunna vara bra på sätt och vis är det inget bra sätt att bli smalare på, bara ett blött sätt att må illa på.

Så är det det där med själva strukturen, tygets följsamhet och fall.
Det är en snyggare formulering för att säga något om hur avslöjande plagget blir. Grovt stickat är snällt mot kurvorna, men gör å andra sidan ingenting för att få den totala volymen att se krympt ut.

I går hade ett antal av klädbärerskorna riktigt tajta trikåfodral, oftast i ljusgrått för säkerhets skull. Även i storlek 38 är detta snubblande nära en katastrof. Minsta behåband, tunnaste stringsnöre, obetydligaste skrynkla på huden eller ens en antydan om (en högst naturlig) fettansamling lyfts liksom fram i ljuset, omges med reliefskapande veck och skuggor.

Då är det lätt, men inte så kul, att i tanken flytta över de där plaggen på oss i publiken.
Kan bara hoppas att barmhärtiga expediter på ett skonsamt sätt avråder och pekar med hela handen mot stången med rymliga tunikor i stället.

För det är nämligen där vi hamnar till sist, vi som eventuellt ändå vill förnya oss lite.
På den gamla hederliga tunikefronten kan man både komma i plagget och undan med prislappen, i alla fall om man väljer att inte handla på Fina Butiken.
Och det finns faktiskt ingenting som säger, att en tunika i storlek 44 måste vara grå. Inte ens den här hösten.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 07, 2007

Vad är hemligheten ?

Varje år vid den här tiden dyker en fråga upp, en fråga av närmast existentiell karaktär.
Den lyder i all enkelhet så här:
Hur håller man liv i en cyklamen?

Denna krukväxt, som när den just lämnat handelsträdgården och landat i blomdisken på Ica eller hos en vanlig blomsteraffär ser så pigg och uppstudsig ut, förvandlas snabbt i min närhet.
Den kraftiga gröna bladsamlingen blir allt blekare, glesnar, går över i gult för att helt tröttna och lägga sig till evig vila över krukans kant.

Alla de där knopparna, bevisen för livskraft, som fällde avgörandet när jag valde mitt exemplar, verkar inte vara ”på riktigt”. En efter en förtvinar de, det ser ut som om någon varit där och liksom vridit på skaftet.
Själva blommorna, de redan utslagna, håller stilen aningen längre, innan de också blir bleka om nosen och lägger sig att dö.
Och inne närmast rotknölen uppträder plötsligt små snustorra blad, med skaft tunna som sytrådar. Nyss var de sjudande klorofyll-gröna.

Vad är hemligheten? Gör jag fel redan när jag väljer?
Glömmer aldrig en glimt av ett trädgårdsprogram i tv. En man visade just hur man ska testa en cyklamen innan man köper den. Man ställer helt enkelt hela växten upp och ner i sin kupade hand – klarar den det, är den bra!
Om jag vågat försöka? Gissa tre gånger! Och fundera över hur den expedit skulle se ut som upptäckte mig medan jag testade spänsten i affärens krukväxter!

Nog har jag
fått skötselråd. Att aldrig vattna uppifrån är det vanligaste. En moster, död sedan länge, påstod att kallt kaffe var tricket. Det gick så långt att jag ibland avstod sista munnarna vid frukosten bara för att min cyklamen skulle få sin slurk.
Sedan berättade en kompis, som i sitt fik hade cyklamen på varje bord om höstarna, att krukan skulle sättas på isbitar, eftersom blomman krävde riktigt kallt vatten.
Det har hänt att jag gjort is enkom för blommans drink, och inte alls för min egen. Om det hjälpt? Suck.

För mycket och
för lite skämmer allt, det är ett talesätt som förvisso vi krukbrukare känner till. Liksom att det är vanligare att vattna ihjäl sina krukväxter än att låta dem torka för länge.
Men nog är det lätt att förtvivla, i alla fall om just cyklamen. Och svårt att fatta, att man exempelvis i Paris och Rom har dem utomhus i balkonglådor i princip hela vintern. Bladen är gröna, de blommar snällt och ser ut att trivas på det hela taget.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha svårt med cyklamen-umgänget.
En grannfru uttrycker alltid sin förundran över hur fina mina är.
Kanske ska jag en dag avslöja min hemlighet: hon ser aldrig samma växt två gånger, eftersom jag oavbrutet köper nya.
Det enda riktigt pålitliga tricket, faktiskt.
Och ett som blomsterförsäljarna förvisso inte sprider, men nog uppskattar desto mer.



Här har ni bevisen: före och efter. Och då är efter-blomman ändå inte r-i-k-t-i-g-t slängfärdig än.

Copyright Klimakteriehäxan

Bredvid en snarkoman

Ta det lilla ordet ”sömn” i din mun. Smaka på det.
Runt, vänligt, varmt, skönt, kravlöst, inte sant?
Känslan förstärks om man jämför med till exempel ordet ”stickkontakt”.
Aj! Kantigt och vasst, ilsket, irriterat, krävande. Orden innehåller helt enkelt en massa extra information, av känslotyp.

Sömn betyder så mycket. Hälsa. Kraft och energi, muskler i vila, hjärna i väntläge.
Det är därför man blir så argsint när någon väcker en mitt i natten.
Det är därför man kan bli liggande och snurra i lakanen i timmar utan att hitta tillbaka till drömmarnas land medan irritationen växer.
Det är därför man tvärilsket fräser och knuffar på den man delar sovrum med.
Ifall den människan är en snarkoman.

En undersökning som redovisades nyligen visste berätta, att snarkning är något av det som stör en relation allra mest. Folk svarade att de faktiskt helst sov ensamma, utan sällskap av sin allra käraste medmänniska.
Undrar om någon undersökt hur många mord som begåtts på sovande, snarkande människor.
Det måste vara ett antal – det är ju sedan länge klarlagt, att en mycket stor procent av mord begås av en av offrets närmaste anhöriga.

Min väninna B var liten och späd och relativt tystlåten i vaket tillstånd. Men när hon somnat blev hon en miljöfara. Hela hennes kropp förvandlades till resonanslåda, hennes timmerstockar fick tältduken att fladdra, hotellgrannar att oroligt vrida sig i sina sängar. Att vi ändå gjorde flera - lyckade - semestrar tillsammans har jag så´här i efterhand svårt att begripa.

Snarkomanerna i mitt liv har i alla fall klarat sig med livhanken i behåll.
Hittills.
Men det blir en trött söndag i dag.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 06, 2007

Soppa med Bang-kryddning

Det kallas soppteater.
Majssoppa med chili (gott!), vatten, bröd, kaffe och en kaka.
Och så en timmes teater. En person på scenen, fullt vid borden i salongen.
Vi har betalat 160 kronor per skaft för att (åter)stifta bekantskapen med en person som faktiskt betytt väldigt mycket för väldigt många. Jag räknar mig till dem.

Hon blev känd som Bang, men hette förstås Barbro Alving. Journalist i långbyxor och basker, ständigt med en cigarrett i nypan, med omfattande alkoholvanor och i så gott som ständig ekonomisk knipa, trots en enastående karriär, främst som utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter. Ensamstående mamma dessutom, en kvinna som efter att ha tröttnat på männen fann en annan kvinna att dela sitt liv med, Loyse Sjöcrona, gemenligen kallad Viran.
Bang var också en engagerad pacifist och kvinnosakskämpe, nära vän med Elin Wägner.

Tyvärr visar det sig att Bangs berömmelse är på väg att dö ut. Folk verkar inte ha hört talas om henne längre, trots att de själva inte är helt unga. Det är verkligen synd.

Bang avled för tjugo år sedan, drabbad av afasi som gjorde henne oförmögen att skriva och prata ordentligt de sista fyra åren av sitt liv.
Men dessförinnan hade hon uträttat desto mer. Frontreportage i DN, artiklar i Idun/VeckoJournalen, kåserier, radioprogram. Kanske hade hon inte alltid tentaklerna helt utfällda under storpolitiska kriser, men hon hade en iakttagelseförmåga utöver de flestas, och hon var suverän i sina formuleringar.
Dessutom kunde hon vara rolig, förfärligt rolig.

Jag har en bok av Barbro Alving som kom ut 1963. ”Sol över torpet” heter den, och den består av den sortens vardagsskildringar av livet tillsammans med Viran och Barnet (dottern Ruffa) som hon från början signerade Käringen mot Strömmen.
När jag läste den där boken första gången satt jag på ett tåg. Och började skratta. Först lite fnittrande, sedan allt ljudligare, och till sist satt jag där och gapskrattade så tårarna rann, alldeles ensam, medan förundrade medpassagerare liksom drog sig var och en åt sitt håll, så gott det nu gick i den trånga kupén.

Den sista kåseriboken – av ett 30-tal! – kom ut 1973. Hennes reportage har getts ut i bokform, i fyra volymer. Jag har dem alla. ”Allvarligt talat och roligt sagt” är underrubriken på de tre sista, som gavs ut efter Barbro Alvings död. En bra beskrivning och sammanfattning av hennes verk.

Om drygt ett år, i januari 2009, skulle Bang
ha fyllt 100 år.
Teaterföreställningen som jag sett i dag, som soppteater på Stockholms Stadsteater, skulle passa bra som en hyllning på 100-årsdagen.
Den bygger helt på Barbro Alvings egna texter.
Bang spelas, engagerat och livligt, av Agneta Wallin, i regi av Judith Hollander. Den fiffiga scenografin, av Sven Dahlberg och Anja Rühle, fungerar jättebra, liksom ljudillustrationerna, som ger tidsautentisk lokalfärg åt historien.
Pjäsen kan ses igen i november, också då som soppteater.
Gör det! Det är soppa med Bang-kryddning - vilket är långt ifrån soppigt...

Copyright Klimakteriehäxan

Föreställningen recenserades i DN - här - och i SvD - läs här - och uppmärksammades dessutom med en separat artikel härom dagen, skriven av Cordelia Edvardson - en annan pennförare med stor integritet.

Och om du vill veta mer om Barbro Alving hittar du en innehållsrik text här, skriven av Elisabeth Stenborg, universitetslektor i litteraturvetenskap vid universitetet i Växjö.

fredag, oktober 05, 2007

Evigt gröna höstlöv

Min fascination för höstlöv håller i sig. Tänk att vissnande och förfall, som på sätt och vis symboliserar död och sorg, ändå kan vara så vackert!
Undrar om det var så Jacques Prévert tänkte 1945, när han skrev texten till ”Les feuilles mortes” (ordagrant översatt ”De döda löven”), det som skulle komma att bli en riktig evergreen, fast främst under sin engelska titel ”Autumn leaves” (Höstlöv). Översättningen skrevs 1949 av Johnny Mercer.

Låten har sjungits in av otaliga artister, i otaliga stilar. Den har gjorts jazzig och som poplåt, som ballad och rent instrumental. Och det kan möjligen uppfattas som helgerån av en och annan att kalla den för ”låt” rätt och slätt…

Yves Montand var först, han sjöng den som titelmotiv i en film 1946. Men sedan dess har melodin gjorts på skiva av stjärnor och idoler som Frank Sinatra, Barbra Streisand, Andy Williams, Nat King Cole, Nana Mouskouri, Tom Jones, Juliette Greco och Eva Cassidy för att nämna några i raden.

Och det har till och med gjorts en sång om sången – Serge Gainsbourg, mest känd för stön-låten ”Je t’ aime – moi non plus”, skrev ”La chanson de Prévert”, som en hyllning. Sådant kan väl inte ha hänt särskilt ofta i populärmusikhistorien?

För den som ogillar den här årstiden finns dock en utväg om man ändå vill unna sig att gilla ”Autumn leaves”. Titeln betyder förvisso ”höstlöv” – men den som tycker om att vrida lite på språkantennerna kan också bestämt hävda att det betyder ”hösten ger sig av”. Precis som kärleken gjort i sången.

Ännu en poäng kan man väl plocka på att påpeka att just termen ”evergreen” – ”evigt grön” också är lite lustig i samband med de besjungna höstlöven…
Men så är det!

Copyright Klimakteriehäxan

AUTUMN LEAVES
(Les feuilles mortes)

Autumn leaves fall and are swept out of sight
The words that you said have gone too
Autumn leaves fall and are swept out of sight
So are the memories of love that we knew

The wind of forgetfulness blows then
Into the night of regret,
The song you would often sing
Is echoing, echoing yet

The falling leaves drift by the window
The autumn leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sun-burned hands I used to hold

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall


Melodi: Joseph Kosma
Engelsk text: Johnny Mercer

torsdag, oktober 04, 2007

Paljettmänniskan inom mig

Det ryms mycket inuti en människa.
Inuti mig, till exempel.
Och nu tänker jag inte på hjärta, njurar och tarmpaket. Inte heller på pizzan jag tryckte i mig till lunch, eller den där vetesnäckan det bjöds på i dag för att högtidlighålla Kanelbullens Dag.
Nej, inuti mig finns till exempel en ung och smal tjej, som är en perfekt 38 och inte skäms för sin urringning.
Där inne finns också en liten paljettmänniska.

Vi har ju alla våra drömmar. Man behöver kanske inte fundera särskilt länge för att identifiera några stycken. Men det som kännetecknar en äkta dröm, det är förstås att den ytterst sällan om ens någonsin går i uppfyllelse.
När det gäller bling-bling så är det ju nu för tiden rätt så allmänt förekommande, lite glitter på en tröja här, på en jeansficka där, på handväskor, bälten och förstås på alla bijouterier som sprakar både i solsken och kvällsbelysning.

Men jag är en paljettmänniska av mer seriöst slag.
Jag har i åratal, ja decennier faktiskt, kunnat blunda och för min inre syn se mig skrida in på världens häftigaste party.
Klädd i – ja vad tror ni? Paljetter, förstås.
Fast inte en liten skvätt någonstans på kroppen.
Å nej.
Ni har sett liknande kreationer på röda mattor på filmfestivaler och andra jippon för oseriöst folk.

Det ska vara ett tight, ärmlöst, hellångt fodral. Kungsblått eller blodrött, har jag tänkt mig. Decolletaget ska vara rejält tilltaget utan att bli oanständigt. Klänningen är slitsad i sidan, ganska högt upp på låret.
Några smycken behövs inte, eftersom varje kvadratcentimeter på denna skapelse är täckt av paljetter – ja det skulle för all del gå bra med pärlor också, fast det blir tyngre.

Naturligtvis stannar detta på drömstadiet. Hade jag kunnat klä på den där tjejen inuti mig, hon som är en perfekt 38, hade situationen kanske varit en annan.
Men inte ens min kärlek till denna drömda klänning kan få mig att leta upp en sömmerska som skulle kunna tråckla ihop något liknande i min storlek, med plats för den bortglömda badringen som suttit kvar runt midjan, inte sedan i somras, utan över ett antal vintrar.

När jag klämt in mig i det där fodralet skulle man förmodligen ta miste på mig och en discokula, fast det skulle bli svårt att få upp mig på en krok i taket, eftersom jag antagligen skulle kämpa emot – i den mån jag alls kunde röra mig i och med fodralet, förstås.

Vid närmare eftertanke inser jag plötsligt, att där har vi ändå förklaringen till en annan liten faiblesse jag har, fast jag brukar försöka dölja den.
Jag tycker nämligen att discokulor är just – kul.
Åtminstone tycker paljettmänniskan inom mig det.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 03, 2007

Konsten att mingla

Att mingla är en konst som långt ifrån alla behärskar.
Inte underligt, för det är faktiskt svårt.
Svårigheterna ligger på minst två plan. Jag vet, jag har provat.
Grundtanken är enkel: man äter och dricker gratis, stående i ett folkvimmel. Det är alltså inte lika lätt som det låter.

För det första måste en lyckad minglare ha god balans, friska ben och fötter och fysisk simultankapacitet.
Annars kan man inte klara den avancerade operation det innebär att behärska en tallrik med något ätbart på, en servett, bestick (om matbitarna inte är tänkta att hanteras med fingrarna), och så förstås ett glas med dryck – den allra viktigaste ingrediensen på alla mingelpartyn. Och lyckas man med allt detta tillkommer sedan själva inmundigandet, då hela balansakten måste klaras med en enda hand.

Lägg därtill att åtminstone damer gärna har en handväska (och nu för tiden är de inte precis små). Ibland dräller dessutom en sjal omkring i axelhöjd och hotar att glida ner för att lägga sig i både mat och dryck. En van minglare har stängt av mobilen, en mindre van försöker svara om det ringer – fast chanserna att höra något är så gott som obefintliga. Se där ännu en riskfaktor i mingelvärlden.

Men om man nu har alla de gåvor som krävs för att klara den fysiska utmaningen kommer vi så till den andra, den psykiska.
Vem ska man närma sig? Och vad ska man prata om? Helst inte något om vädret, det är trist även om det råkar vara vackert.
Det som sägs ska vara artigt och glättigt och charmigt och oemotståndligt och helst lite originellt – för själva grundtanken med ett mingelparty är ju att man ska märkas, knyta nya kontakter, sådana som man kan ha glädje av framöver på ett eller annat vis. Du ska göra intryck, endast av det positiva slaget.

Jag lider sällan av tunghäfta, men i de där situationerna kan jag känna mig lätt förståndshandikappad. Komplex man aldrig annars känner av poppar upp som ohejdbara, ilskna finnar på en mödosamt överpudrad näsa.
Där står en man som också ser lite ensam ut – men oj då, visst är han känd på något vis? Verkar lite bekant... fast eftersom jag inte kan placera honom blir det nog bara pinsamt. Hon då? Förefaller lika bortkommen som jag!

När jag är en meter från henne snurrar hon på klacken och kastar sig över en herre med en uppsyn som om han redan äger världen. Jag hann aldrig fram.
Till sist muttrar man något platt, nästan rakt ut i luften, om hur kallt/varmt det är för årstiden (NEJ!), hur god maten är, att vinet verkar vara av en utmärkt årgång. Med lite otur snappas kommentaren upp av en amatör-sommelier som med ett snett leende säger att Cabernet Sauvignon för all del är OK även när det inköpts som bag-in-box.

Efter några sådana klavertramp börjar fötterna sända varningssignaler, om de inte gjort det redan tidigare. Trampdynorna vill ha avlastning, klackarna är aningen för höga, linningen trång, ryggen av, ventilationen obefintlig, handväskan tung och det finns anledning att frukta svettfläckar under armarna, om inte av temperaturen så av ren och skär stress. Vad ska man ta sig till?
En hastig rörelse kan bli en krock som orsakar spill på mattan, möblerna eller en uppklädd gäst.

Men det finns förstås knep.
Ett är att stoppa på sig den där plastgrejen som man får ibland (den slängs ändå bort), den som kläms fast på tallrikskanten och gör att man kan hänga sitt glas där. En riskfaktor mindre.
Tyvärr glöms den där klämman nästan säkert kvar hemma nästa gång det är dags att mingla.
Att inte knalla iväg ensam utan redan försedd med sällskap är också bra.

Ett annat knep,
som faktiskt är idiotsäkert, är att tacka nej.
Och i stället bjuda på fest själv, folk som man redan vet att man har något gemensamt med, saker att prata om.
Kanske till och med i en miljö där det finns sittmöbler.
För fötternas skull. Och humörets.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 02, 2007

Ljud

Här är bilden av mitt favoritljud. Sveriges Radio, P1, ofta i bilradion.
I förmiddags: ett härligt reportage i Tendens om raggarliv i Torsby i norra Värmland. Andra dagar matprogrammet Meny, det tänkvärda Människor och tro, vetenskapsnyheter och förstås ekosändningar. Plus en massa annat också.
Ljud var alltså denna veckas tisdagstema.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 01, 2007

Bot mot boksmälla

I dag är den måndag på året när många Göteborgsresenärer har boksmälla.
Det är väl det tillstånd man drabbas av efter några dagar i trängseln på Bok & Bibliotek?

Tröst och bot finns kanske att hämta i resväskan, som med största sannolikhet hade ökat i vikt högst betydligt när det bar av hemåt igen.
Om en ny bok inte hjälper kan man alltid ta till choklad.

Brittiska forskare har (än en gång) konstaterat att den som äter mörk choklad varje dag är mindre trött.
Bok OCH choklad kanske är det allra bästa.
Och man måste väl inte ha varit på bokmässa för att pröva om det funkar?

Copyright Klimakteriehäxan