När öronen inte går att stänga

Har ni tänkt på hur många människor det finns som alls inte förstår ordet kollektivtrafik? Som kliver ombord på en buss, dunkar rumpan i ett spårvagnssäte, klämmer sig in i en t-banevagn – och sedan uppför sig som det handlar om privattransport, en väldigt privat transport.

En buss jag ofta nyttjar frekventeras självklart av många andra människor som arbetar i samma företag, i samma kvarter eller i samma bransch. Man känner igen många fler än man känner, skaver armbåge med en kollega som inte man är mer än högst rudimentärt bekant med. Men många känner naturligtvis varandra rätt väl, och utnyttjar åktiden till att prata med varandra.

Självklart är samtal tillåtet. Men det är enligt mitt sätt att se klokt att fundera en aning över de ämnen som man väljer att avhandla. Jag har tvingats lyssna till äktenskapliga gräl i mobiltelefon, löneförhandlingar, diskussion om individers lämplighet för vissa arbetsuppgifter, jag har åhört detaljerade beskrivningar av heta nätter (å ja ba xxxx, men då yyyy han ba, liksom coolt asså, att zzzz). Allt på samma busslinje …

Häromdagen rågades måttet. Jag sitter tillsammans med tre yngre personer, som uppenbarligen arbetar ihop, ingen av dem känner jag igen, ingen av dem har en aning om vem jag är. De avhandlar situationen på jobbet: hur hopplös chefen är, hur själviskt en kvinnlig kollega uppträder, hur lat en kille är – samtliga med namns nämnande. Det är obehagligt men oundvikligt, ljudnivån är sådan att det inte går att undgå informationen.

Så stelnar hela jag, för nu sägs namnet på en kvinna jag jobbat en hel del med och uppskattar, även om vi inte träffats på länge. Hur är det nu med hennes kvaliteter? Njaa, sisådär, avgör trion. Och hennes man då, också en kollega? Jo men han är ju sjuk så han kommer nog inte tillbaka.
Inom loppet av en minut har vi medpassagerare fått ta del av diagnosen: cancer av en viss sort, går inte att operera, rätt eländigt alltihop.
Fullständigt respektlöst om ett hårt öde.

Nu hade jag på andra, privata, vägar fått veta hur jobbig parets situation blivit, hur allvarligt sjuk mannen är. Så jag fick ingen chock, den var redan avklarad.
Men hade jag inte vetat hade jag fått informationen i bussen, av några tjattrande människor som inte har en aning om att kollektivtrafik är till för alla och inte platsen för livets mest privata samtalsämnen, eller vardagens svåraste frågor.

Det gamla ordspråket ”Tala är silver men tiga är guld”, det borde många fler ta sig en funderare på. Innan de hojtar hemligheter i mobilen eller skvallrar skoningslöst för närbelägna öron som inte kan hjälpa att de hör, som inte går att stänga.

Copyright Klimakteriehäxan