fredag, april 09, 2010

När öronen inte går att stänga

Har ni tänkt på hur många människor det finns som alls inte förstår ordet kollektivtrafik? Som kliver ombord på en buss, dunkar rumpan i ett spårvagnssäte, klämmer sig in i en t-banevagn – och sedan uppför sig som det handlar om privattransport, en väldigt privat transport.

En buss jag ofta nyttjar frekventeras självklart av många andra människor som arbetar i samma företag, i samma kvarter eller i samma bransch. Man känner igen många fler än man känner, skaver armbåge med en kollega som inte man är mer än högst rudimentärt bekant med. Men många känner naturligtvis varandra rätt väl, och utnyttjar åktiden till att prata med varandra.

Självklart är samtal tillåtet. Men det är enligt mitt sätt att se klokt att fundera en aning över de ämnen som man väljer att avhandla. Jag har tvingats lyssna till äktenskapliga gräl i mobiltelefon, löneförhandlingar, diskussion om individers lämplighet för vissa arbetsuppgifter, jag har åhört detaljerade beskrivningar av heta nätter (å ja ba xxxx, men då yyyy han ba, liksom coolt asså, att zzzz). Allt på samma busslinje …

Häromdagen rågades måttet. Jag sitter tillsammans med tre yngre personer, som uppenbarligen arbetar ihop, ingen av dem känner jag igen, ingen av dem har en aning om vem jag är. De avhandlar situationen på jobbet: hur hopplös chefen är, hur själviskt en kvinnlig kollega uppträder, hur lat en kille är – samtliga med namns nämnande. Det är obehagligt men oundvikligt, ljudnivån är sådan att det inte går att undgå informationen.

Så stelnar hela jag, för nu sägs namnet på en kvinna jag jobbat en hel del med och uppskattar, även om vi inte träffats på länge. Hur är det nu med hennes kvaliteter? Njaa, sisådär, avgör trion. Och hennes man då, också en kollega? Jo men han är ju sjuk så han kommer nog inte tillbaka.
Inom loppet av en minut har vi medpassagerare fått ta del av diagnosen: cancer av en viss sort, går inte att operera, rätt eländigt alltihop.
Fullständigt respektlöst om ett hårt öde.

Nu hade jag på andra, privata, vägar fått veta hur jobbig parets situation blivit, hur allvarligt sjuk mannen är. Så jag fick ingen chock, den var redan avklarad.
Men hade jag inte vetat hade jag fått informationen i bussen, av några tjattrande människor som inte har en aning om att kollektivtrafik är till för alla och inte platsen för livets mest privata samtalsämnen, eller vardagens svåraste frågor.

Det gamla ordspråket ”Tala är silver men tiga är guld”, det borde många fler ta sig en funderare på. Innan de hojtar hemligheter i mobilen eller skvallrar skoningslöst för närbelägna öron som inte kan hjälpa att de hör, som inte går att stänga.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Sfinxen46 sa...

Jamen det är ju bara för beklämmande! Har också reagerat när människor talar i mobilen presis som om de vore helt ensamma, på en öde ö! Kanske borde de vara det? Att prata "skit" säger en hel del om den som pratar, men inget om den de pratar om. Läste en artikel att det är oundvikligt att få bort "skitprat" på en arbetsplats och att det tillhör det "sociala" liv vi lever. Vet inte det direkt? Man kan tala om en annan människa utan att prata "skit" om den. Det tycker jag är helt okej. Har arbetat på många ställen där det bara varit kvinnor och på alla ställen har det alltid pratats bakom ryggen på den som inte är där. Då förstår man att man själv är utsatt, när man inte är närvarande. I början när man kommer till en ny arbetsplats, så är man lite "blyg" och vågar inte säga så mycket Ja i varjefall jag. Man bara lyssnar med öppen mun. Men jag har lärt mig att lyssna och nte säga något är att hålla med och då är man delaktig i "skitpratet" Har för många år sedan börjat att försöka hitta något positivt om den personen det pratas om, för det finns det alltid. Då avstannar oftast allt prat. Det är något jag kan rekommendera;) Ja nu har jag pratat lite "skit" även jag, så det är tydligen oudvikligt. Detta med "skit" prat är tydligen typiskt kvinnligt. Varför är det så tro?
Det var ett intressant inlägg och nu har jag surrat för mycket som vanligt. Vet inte hur det kommer sig, men orden bara sprutar ur mitt hjärna, nuförtiden:)Får riktigt hålla igen ibland.
Många Kramar till Dig!

tant Hannele sa...

Bedrövligt. Många har även tystnadsplikt, och man får höra unga berätta saker om sina klienter på bussen..

Cicki sa...

Det är oerhört respektlöst att prata så offentligt. Undrar om de själva skulle vilja bli omtalade så att alla medpassagerare hörde.

Ingela sa...

Jag lyssnade till ett sådant samtal på en lunchrestaurang i stan i går. Eller försökte lyssna, måste jag väl medge, men jag hade barnen med och hade fokus mest på dem. Den som pratade högst var en bedragen kvinna, och den som lyssnade var en bedragen man som hummade, nickade och höll med. Det jag försökte förstå var ifall de båda samtalande var f.d. respektive till det nybildade paret eller bara bekanta med varann.

Men jag rös lite också och hoppades att ingen i rummet skulle känna någon av de fyra inblandade personerna, för detaljerna flödade. Mej gjorde det inget eftersom jag befann mig på en ort som inte är min egen. Hade jag varit hemma hade jag garanterat känt eller känt till alla aktörerna.

malou sa...

Det är vidrigt att höra detta, gång på gång. Det är vidrigt att höra på samtal både på telefon eller person till person. Och det är lika vidrigt att hitta mannens eller ens egen sjukdom på Facebook - fast då hade jag möjligheten att konfrontera person..
Sa du till dom??

Bruno Beige sa...

Jag håller med dig helt och hållet om att vissa samtal ska föras i rätt forum I mitt yrke råder absolut tystnadsplikt, med betoning på absolut, ändå är det inte ovanligt med kollegor som låter truten gå i fel sammanhang. Sådant ger mig mentala eksem.

Klimakteriehäxan sa...

Här verkar vi vara väldigt överens - men inte i majoritet, eftersom så många fortsätter terrorisera sin omvärld i ord och med hög röst!
Och Malou - jag sa inget. Kom mej inte för. Fast jag borde ha sagt något, det borde jag. Andra gånger har jag kommenterat pågående samtal i min närhet, lika högt som den som egentligen är uppkopplad.