torsdag, april 08, 2010

Minnet av en tårta

En gång för länge sedan, när jag var väldigt ung, hamnade jag i Wien en sommar. Det var i jobbet, men arbetsuppgifterna var av hanterlig storlek och det blev lite tid över för att utforska staden. Jag hade läst på innan och hade en lista på saker som skulle ses, upplevas och, inte minst, ätas.

Österrike hade (har? har inte varit där på evigheter) intressant mat, med influenser från hela Centraleuropa. Jag blev helt förälskad i serbisk bönsoppa, wienerschnitzeln motsvarade mina vildaste förväntningar, Süssknödel var försumbart men Apfelstrudel var ljuvligt … Och så var det det där med Sachertårtan. Mytomspunnen, applåderad, gjord på hemligt recept och bara på Hotel Sacher.

Naturligtvis gick jag till hotellets kafé och beställde en bit, med vispgrädde – Schlagobers. Mina förväntningar kom inte på skam, tårtan var tung och mörkt och mäktigt chokladig, det tunna lagret av sött aprikosmos bröt perfekt, det var bara att lägga på en gräddklick och njuta.
När det var dags att åka hem gick jag tillbaka till Sacher och köpte en tårta att ta med, i enlighet med principen att endast det bästa är gott nog. De är hållbara och säljs dessutom än i dag i en snygg trälåda med guldfärgade metalldetaljer, själva lådan tror jag att jag fortfarande har kvar i någon vrå.

Sedan den där sommaren har jag förvisso ätit många bitar chokladtårta. Ibland har de till och med kallats Sachertårta, de har varit olika kladdiga, olika chokladladdade, de har serverats med grädde och utan grädde. Men den riktigt riktiga, den som bakats i Wien, har jag inte smakat på alla dessa år. Förrän nu.

En granne kommer resande från Wien och medför en rejäl trälåda med Sachertårta. Vi bjuds på fika, sänker kniven i det exklusiva bakverket. Jag sätter skeden i tårtbiten och minns den varma sommaren i centrala Wien, den sköna blåa Donau som i själva verket var nästan lika brun som tårtan, Heurigen-kalaset med årets vin, motorvägen till Salzburg där alla körde så fort att jag mest ville blunda …

Vad händer? Jo naturligtvis blir jag besviken. Var det inte mer än så? Är den inte rent av lite i torraste laget? Ska det inte vara lite mer aprikossötma? Gott, för all del, men definitivt inte värt sitt pris.
Jag grubblar över anledningen. Kommer fram till att chokladtårta inte längre är exklusivt, att smaken förändras, att myter ibland måste krossas.

Och så är det det
där med hur minnet fungerar: det är lätt att förgylla sådant man upplevt för länge sedan. Förgyllningen kan göras i ständigt nya lager, få minnet att lysa, blänka och skina.
Tills man tvingas upptäcka att för all del, det var väl bra, men tjata inte mer – SÅ märkvärdigt var det inte.
Just så gick det med Sacher-tårtan.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Bloggblad sa...

Och jag kom aldrig till Wien... sitter här och suckar och blir påmind om min stora tonårskärlek som bodde i Wien... och som skickade Apfelstrudl' med expresspost - som kom en söndagsmorgon...

Sachertårta har jag bara ätit som falsk variant. Men jag har gjort samma smakupplevelse av Käsekuchen (som var min favvo när jag jobbade i Bayern) Inte tusan smakade det likadant när jag kom tillbaka som äldre... trots att jag testade många... (lite för många?)

Evas blogg sa...

Jag åt Sachertårta i Salzburg en gång, alldeles nybakad och alldeles underbar. Undrar om jag skulle tycka det nu? Vad fint med trälåda att lägga tårtan i.

Klimakteriehäxan sa...

Bloggblad - Apfelstrudel med expresspost!!! det är ta mig 17 nåt av det mest romantiska jag nånsin hört!!!!
Eva - Salzburgarna kan säkert också baka tårta. Men jag tror att jag kommit fram till att många svenska moderna chokladtårtor klarar konkurrensen från Österrike bra.

Evas blogg sa...

Ja så är det nog. Annat var det på 80-talet när vi var där, chokladtårta var inte vanligt här hemma då. Nymodigt var det och gott!

Sfinxen46 sa...

Sachertårta! Just nu skulle jag vilja ha en bit eller varför inte en hel. Älskar choklad av alla det slag. Marabous 200 grammare var min livlina under min 2 månaders sjukskrivning. Därav alla skavanker idag. Fick antagligen choklad i bröstmjölken, när mina förälddrar pendlade mellan Åland och Sverige. Desamma gjorde jag sedemera och där fick jag ännu mera smak för choklad. Men på den tiden var jag smal som en sticka, så jag till och med matades med grädde för att gå upp i vikt. Bakar numera mina chokladtårtor själv och det har varit mycket kladdkaka med vispgrädde det sista året. Men nu är det slut på det roliga. Nu blir det andra bullar för mig. Nu får jag bara drömma om choklad och det ska jag strax göra. Nu har jag "pratat" alldeles för mycket som vanligt. Sov Gott!

Klimakteriehäxan sa...

Ack ja Sfinxen, vi är många som borde nöja oss med att drömma om den goda chokladen ...

Hannele på Hisingen sa...

jag har slutat att släpa hem bakverk...