söndag, september 18, 2011

Ögonblick att sakna

Det var precis så här det såg ut när jag inledde min karriär som barnvagnsmotionär. Ganska exakt tjugofem år har gått sedan dess.
Den förstfödde packades omsorgsfullt ner och det bar iväg ut, ofta på strandpromenaden som erbjöd både sol och luft och vackra vyer i varma höstfärger.

Sällan gick vi ensamma, han och jag. För det mesta hade vi en annan nybliven mamma och hennes pojke med oss. Vi möttes på halva vägen, drog sedan iväg sida vid sida, i hygglig fart, medan de små liven slumrade sött, vaggade i sina ombonade och trivsamt skumpande korgar.

Allt kunde vi ventilera över ätteläggarnas huvuden: blöjpriser, dagsnyheter, böcker vi läst, hotande röda prickar i baken på den lille, spännande recept på en ny rätt som vi kanske skulle laga, en lustig anmärkning som barnafadern klämt ur sig, film vi mot alla odds lyckats krångla oss iväg på, något snyggt vi köpt när inte magen längre krävde en massa extra utrymme. Vi jämförde hur vi blev behandlade på barnavårdscentralen, vi beundrade höstens sista nyutslagna blommor, vi tog en fika och unnade oss något till, eftersom kalorierna inte bet sig fast. De gör inte det om man både ammar och promenerar flitigt …

Hur många mil det kan ha blivit har jag förstås inte en aning om, men det blev åtskilliga, eftersom de där vandringarna var så gott som dagliga – och inte var de korta heller, utom möjligen några riktigt kalla vinterdagar.
Den där vanan ebbade förstås ut: barnen sov inte lika länge och gärna, mammaledigheten blev pappaledighet. Vagnarna blev dessutom för små.

Nu ser jag nya generationer barnvagnsmotionärer gå strandpromenaden fram. Oftast är det två mammor som njuter av varandras sällskap och ungarnas fridsamma snusande. De får sol, luft och vackra vyer i varma höstfärger. Och visst slänger jag en längtansfull blick efter de där ekipagen. Nog för att det är som det ska: barn blir vuxna, självständiga, fria.

Men det finns ögonblick av saknad, saknad efter de där mjuka, knubbiga kinderna, de kladdiga kramarna, de glada ögonen, de stora tandlösa leendena – allt det där som rymdes i den gamla barnvagnen då, för tjugofem år sedan, när jag rullade den längs strandpromenaden.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

♥ mormor Hannele på Hisingen sa...

Barnvagnsmotionär är jag också..

Ingela sa...

Jag fick en lång barnvagnsperiod eftersom barnen är i spridda åldrar. Och nu får jag hoppas att det blir barnbarnspromenader framöver.

Miss Gillette sa...

När min äldsta dotter började få sina första tänder vid ungefär fyra månader fick jag prematur nostalgipanik och rusade till fotografen med henne, eftersom jag aldrig mer skulle få se den där tandlösa lilla munnen (jag plåtade själv också, men med första ungen är ju allting så speciellt, och en massa tid har man också som man absolut inte har när man har mer än ett barn).

Idag är jag visserligen glad över tandlöshetsfotona, men jag är inte ett dugg ledsen över att barnen växer. De blir ju bara bättre för var dag som går, och antalet tänder (som växlar) tycks inte ha det minsta med saken att göra.

Fyrabarnsmor på Hisingen sa...

och jag hade fyra stycken på och i en och samma vagn, alla i förskoleåldern

Fyrabarnsmor sa...

P.S.
och det finns massor av foton även på den fjärde.

Gunilla sa...

Jag minns särskilt just höstpromenaderna! Klar kall luft och solsken. Nu jobbar man ju oftast de dagarna och hinner sällan njuta av dem.

Klimakteriehäxan sa...

Vem vet, snart är man kanske tillbaka i barnvagnsracet - det KAN ju bli barnbarn ... men, jag har sagt det förr och jag säger det igen: ingen brådska för min skull!
T v försöker jag promenera utan vagn.