lördag, mars 04, 2017

Gråt i glädje och sorg ...

En ledig lördag utan förpliktelser. Man borde gå ut, men vädret är verkligen inte inbjudande. Då tar vi en sväng vid datorn och besvarar, som många andra bokbloggare, Mias Helgfråga i stället! Den lyder så här:
Vad får dina tårar att börja droppa/rinna/spruta (bokmässigt)?

Ack ja. Jag har med åren utvecklats till att bli en allt mera lättrörd människa. Blir lätt snyftnödig, förvandlas i vissa stunder till en äkta bölkorv, faktiskt. Rader av böcker har fått fuktiga papperssidor i mina händer, tror inte jag påverkats i lika hög grad när jag läst med öronen, vad det nu kan komma sig?

Men aldrig glömmer jag hur eländigt sorgligt det är när Kristina biter i astrakanäpplet från Duvemåla. Dessförinnan är det hemskt så det räcker och blir över när Vilhelm Moberg låter en liten flicka äta ihjäl sig på gröt och tvingar Karl-Oskar att ha ihjäl den dyrbara hästen för att klara en annan i barnaskaran från att frysa till döds. Utvandrar-serien är alltså en riktigt tårdrivande historia i mitt liv.

Aldrig kommer jag heller över den outsägligt djupa sorg som får "Kejsarn av Portugallien" att tappa förståndet och till sist driver honom in i döden, för faderskärlekens skull. Klart jag gråter! Selma Lagerlöfs bästa bok?

Tack och lov händer det ju också att man skrattar så man gråter. Det gjorde jag när jag sex år gammal läste "Nalle Puh", min första läsa-själv-bok. Jakten på Heffaklumpen tyckte jag var SÅ kul! Tjejsamlingen "Fnitter" (utgiven på tidigt 80-tal) som tyvärr fått fötter och försvunnit ur min bokhylla bjöd på många leenden. 

Sak samma med "Priset på vatten i Finistère", bland annat om språkförbistring, av Bodil Malmsten.
Och Cecilia Hagens "Mamma bit för bit" läste jag under min första barnledighet och skrattade gott och i någon mån igenkännande åt situationerna ...

Naturligtvis blev jag också jätteuppmuntrad av ett sms för en tid sedan. I det stod det: "Sitter på t-banan och läser din ´Klimakteriehäxan´ (igen) och skrattar så högt att folk tittar lite konstigt åt mitt håll!" Själv har jag upplevt samma sak, med Barbro Bang Alvings "Sol över torpet" i en tågkupé.

Gemensamt för kategorierna är, menar jag, att text som får en att reagera så starkt är värd att hyllas, att läsas om och om igen. 

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Marie Eggimann sa...

Jag har väldigt lätt till tårar och även till skratt. Jag kan börja snyfta om någon säger gulliga saker till mig.

Lottens bokblogg sa...

Att skratta så tårarna rinner är en rätt behaglig känsla :-)

Åsa C sa...

Åh ja, flickan som åt ihjäl sig på gröten, fy va jobbigt! Tycks också blivit mer lättrörd med åren, räcker ibland med att man tänker på vissa episoder ur böcker för att man skall känna sig tårögd. ;)

tant Hannele sa...

på bio skrattar jag ensam, helt i otakt med de andra... gråter mest över lyckliga slut

Evelina Nilsson sa...

Utvandrarsviten har jag tänkt läsa någon gång.

Boklysten sa...

Det känns verkligen som att man blir blödigare ju äldre man blir.

[Anna] sa...

Jag har nog aldrig skrattat högt till en bok, små fnissat lite men inte skrattat!