Grannar från helvetet ...

Jag har fått problem med grannarna.
Såvitt jag begriper hamnar paret ideligen i kärlekstvister. Högljudda. Och till råga på allt händer det i de tidiga morgontimmarna, när ljuset kryper fram men plikterna fortfarande är på någon timmes avstånd.

Alltså vaknar jag och undrar allra först varför, jag sov ju så gott alldeles nyss! Men så hör jag dem. Det verkar alltid vara han som börjar. Första morgonen det hände rusade jag upp i tron att något var på gång i vårt eget hus, något okänt och ovälkommet, förvisso. Min yrvakna spaning ledde ingenstans. Förrän jag öppnade ytterdörren och insåg att det är just hos grannen det händer.

Inte är det ett gräl heller, måste jag inse, snarare en högljudd kärleksförklaring. Exakt vilket träd han har valt för sin morgonuppvaktning vet jag inte, men det är inte långt bort. Och hans tillbedda, som sitter på anständigt avstånd, svarar.

Så där håller de på. Visst är de fina, hackspettarna, men vid fyratiden på morgonen kan jag lätt kalla dem för fåglar från helvetet och önskar dem tillbaka dit. Har hört talas om att man fått tillåtelse att skjuta särskilt envetna exemplar. Jag skulle utan att tveka skjuta "min" fågelgranne, utan minsta myndighetstillstånd. Det faller dock på att jag dels saknar alla sorters skjutvapen, dels aldrig skulle träffa även om jag hade ett. Svåra att få ögonen på är de också!

Återstår att hoppas att de unga tu sätter bo snart och sedan väljer att söka sin föda i trädstammar dit mina öron inte når.
Men ett vårtecken är det, om jag nu ska försöka säga något positivt om det hela.

Copyright Klimakteriehäxan