När språket sviker

Svenska språket blev aldrig hans. Inte på riktigt. För trots att Ossi var ung när han tog sig över Bottenviken tänkte och drömde han för alltid på finska. Skollektionerna i Finlands minoritetsspråk deltog han förstås i – de var ju obligatoriska – men någon större energi la han inte ner, förstod inte varför han skulle göra det. Alla han kände kommunicerade ju självklart på finska.

Kanske ångrade han det när han en dag bestämt sig för att börja ett nytt liv i Stockholm.

Svenskan blev naturligtvis hans arbetsspråk, dubbelt upp: han pratade svenska med sina arbetskamrater, men han hanterade också språket oavbrutet i jobbet som typograf i den stora tidningens sätteri. Det var på blyets tid, han bröt om sidor, la in rubriker, läste klapp – allt facktermer för det som måste uträttas för att en tidningssida skulle gå i väg till tryck. Ossi blev både snabb och skicklig.

Vardagen fungerade utmärkt. Ossi hittade jämngamla Aino, som var en av de från Finland inlånade stöttepelarna som fick Södersjukhusets BB-avdelning att leva och överleva. Hemma pratade de förstås alltid finska, men när barnen kom ... /.../

Att det i grund och botten är en rikedom att födas i en tvåspråkig familj är inte glasklart i alla lägen. Och när livet blir långt vill modersmålet gärna ta över i hjärnan igen. Det där kan ställa till det, både hemma och i kontakter med olika vårdinrättningar.

I den här texten som råkar vara min femtionde krönika publicerad på gratissajten News55 får du veta hur det gick för Aino och Ossi. Om du inte bara läser utan också kommenterar och kanske rent av delar vidare blir jag förstås glad!  

Copyright Klimakteriehäxan