En stjärna har slocknat

En gigant har gått ur tiden. Torgny Lindgren är borta och därmed är Sverige ett fattigare land.

Han var inte särskilt känd när jag läste "Ormens väg på hälleberget" och grät. Den förnedring de fattiga flickorna tvingades uthärda var svår att ta in, trots att det säkert låg nära sanningen: den som levde utan andra tillgångar än sin kropp tvingades leva på den.

Just den boken blev Torgny Lindgrens genombrott och med åren har han gett oss en lång rad oförglömliga skildringar, ofta rotade i Västerbottens mylla. Bröderna i "Hummelhonung" i en evighetslång tvist, jakten på det perfekta receptet i "Pölsan" ... ett 30-tal böcker blev det, bland dem också poesi.

Fast hans texter fick inte läsaren bara att brista i gråt. Man fick skratta också. Där fanns ofta spår av en underfundig humor, den syntes också i hans ögon ovanför pipan och det typiska skägget.

Men det var inte bara det skrivna ordet som gjorde Torgny Lindgren stor. Det var rösten som bjöd på något alldeles extra. Han läste in sina egna romaner och gav dem extra tyngd och liv. Och i min enda personliga kontakt med honom, ett telefonsamtal, var den där stämman med sin västerbottniska klang omisskännlig: varm, vänlig, tillmötesgående – trots att svaret på min fråga om medverkan i ett tv-program var "nej".

Hans stol i Akademien hade nummer nio och det var bara ett av bevisen för hur stor hans var, hur starka hans berättelser fortfarande är och vilken tillgång han var för svenskt kulturliv.
En stjärna som nyss lyste klar har slocknat.

Copyright Klimakteriehäxan