Tittar ut över den isbelagda Årstaviken.
Nu har det gått mer än tjugo år sedan jag gick ut på den, ja gick på is över huvud taget om man undantar konstfruset och en skräckfylld promenad på sjön Runn i Dalarna. Där var isen förvisso halvmetertjock, jag var i gott sällskap och bilarna körde kors och tvärs, men jag gillade det inte ändå.
Och anledningen? Jo den fasansfulla upplevelsen och minnet av att sjunka rakt ner genom istäcket, utan vare sig knak eller plask. Den vackra marsdagen som föregåtts av en rätt lång kallperiod bjöd på klar himmel och sol, många var ute både på och bredvid isen.
Jag hade fyra barn med mig: mina egna två och två av grannens. Ungarna åkte skidor, jag gick. För att inte förstöra det uppkörda spåret gick jag en halvmeter bredvid. Då hände det: Mälaren försökte sluka mig hel och hållen.
Än i dag är det ofattbart att jag kom upp, för egen maskin. Än i dag kan jag inte svara på frågan om det var kallt i vattnet (!). Än i dag har jag inte en aning om hur djupt det var under mig. Och än i dag undrar jag hur det par tänkte som reagerade på min sons rop på hjälp genom att stanna, titta åt vårt håll – och sedan vända om, bort från oss.
Men varje år när idoga idrottsmän kämpar på väg mellan Sälen och Mora tänker jag tillbaka på den där söndagen som kunde ha slutat så illa.
Alltså går jag inte ut på is igen, man ska inte utmana ödet i onödan. Jag kom ju ändå i mål, vilket för mig var en betydligt större seger än att vinna vilket Vasalopp som helst ...
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du tycker dig känna igen den här händelsen/berättelsen kan det kanske bero på att en annan text om detta är avslutningskapitlet i min första bok "Klimakteriehäxan".
Inlägg
Läskigt, men bra ändå bearbeta sina hemska upplevelser - själv har jag krockat både med stolpe (lastbil kom från sidoväg) och spårvagn (blind fläck, klantigt), men jag har inte slutat köra bil... undviker dock levande ljus.
SvaraRaderaJag kan förstå din skräck. När jag hör om isolyckor tänker jag på att vi höll på att förlora sonen på ett sådant sätt. Han och hans kompis skulle provköra sina snöskotrar för säsongen. Vi förmanade dem att absolut inte åka ut på Rännösjön. Vad gjorde de? Jo, de åkte ut på sjön. Kompisen körde först och var nästan över när det brast under sonens skoter så han hamnade i vattnet. När kompisen vänder sin skoter för att hjälpa till så brister det även under honom. Som tur var hade de riktiga skoterovaller med flytförmåga. Så istället för att tynga ner så höll ovallerna dem ovanför vattenytan. De tog sig upp på något sätt och gick till ett hus där de ringde hem. Maken åkte och hämtade dem. Jag var så arg och rädd när sonen kom hem att jag skällde, gråt och slog på samma gång. Sedan stoppade jag honom i ett varmt bad för han var så nerkyld. På annandagen samma år hyrde vi en dykare som hjälpte till att ta upp skotrarna ur sjön. Sonens skoter var så nersjunken i dyn att bara styret syntes. Jag ryser bara jag tänker på hur illa det kunde ha gått.
SvaraRaderaCicki - jag ryser också ...
SvaraRaderaHannele - både bilar och ljus kan förvisso vara farliga!
Jag har blivit ängsligare med åren så numera sätter jag inte min fot på is annat än möjligtvis på trottoaren. Då helst med broddar på skorna. Har faktiskt kört bil över isen för ett fyrtiotal år sen, när skärgårdsborna själva körde traktor över. Skulle inte kunna tänka mig att göra det idag.
SvaraRaderaOfattbart att det finns människor som inte griper in när de ser en olyckshändelse nära dem.
Ingrid
(minns en mars-månad i solen, tjockt is på havet... hoppade på en ö för att kissa, höll på inte komma därifrån, för isen smält nära berget! Bara vatten... fattade inte hur jag lyckts ta mej på ön. Gick runt på norrsidan, där kunde jag ta mej på isen igen)
SvaraRadera