tisdag, mars 07, 2017

Tisdagstema SORGLIG

"Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom."
Titeln på en vid det här laget tio år gammal bästsäljande bok av Ben Furman, finländsk psykoterapist. Jag har inte läst den själv, men titelorden kommer man ju ihåg. Och som jag förstår det går författarens tes ut på att hur dåligt man än haft det som liten är det inget hinder för ett lyckligt vuxenliv.

En sak är säker: raden av författare som grundat sin framgång på ett eländigt barnaliv är lång. Jag läste just "Glöm mig" av Alex Schulman, en välskriven men ruskig historia om en kvinna som älskade alkohol betydligt mer än hon brydde sig om make och tre barn. Hillevi Wahl har i flera böcker skrivit om hur det är att leva med missbrukande föräldrar: "Kärleksbarnet" och "Hungerflickan" är självbiografiska. Jan Guillous "Ondskan" om misshandel och just ondska glömmer man inte.

Morgan Alling berättade i "Kriget är slut" om hur han skildes från sin alkoholiserade mor som 4-åring och sedan flyttade mellan olika fosterhem i en lång och trist serie. Margaret Atwood minns tidiga år i Kanada med mobbande flickkompisar i "Kattöga" (Cat´s Eye). Danska Vita Andersen skrev "Håll käften och var söt" och "Vilken hand vill du ha?" om en liten tjej som inte får plats i mammas liv. Sinikka Ortmarks "Du som haver barnen kär" är hjärtslitande, om finska "krigsbarn" i Sverige.

Tittar vi på Irland är skildringarna av barn i elände oräkneliga. Christy Browns "Min vänstra fot" (Down All the Days) är oförglömlig.  I USA:s författarskaror finns de också, de olyckliga ungarna, beskrivna av exempelvis Maya Angelou. Daniel Keyes "Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) är ett mästerverk. Och faktum är att Mario Vargas Llosas tämligen humoristiska "Till styvmoderns lov" (Elogio de la madrastra) har en svart underton om relationen mellan pojken och den vuxna kvinnan.

Alla författare jag nu nämnt har väl inte blivit mångmiljonärer på sina böcker, men de har i alla fall placerat sig på en sorgens pinne i litteraturistorien. När det sedan handlar om svenskar visar det sig också, att en traumatisk barndom ofta är en biljett till det en gång så exklusiva uppdraget att bli sommarpratare i radio.

Får vi alltså aldrig nog av barn att tycka synd om, även sedan de blivit vuxna och fått ett anständigt, ibland väldigt framgångsrikt, liv?
Kanske inte. Kanske är det bevis för den gamla tesen att så länge det finns andra som bevisligen har det sämre än vi själva får det oss att må lite bättre ...?

Lite sorgligt i så fall, inte sant? Men SORGLIGT är denna veckas tisdagstema. Som i mitt fall då inte besvaras med en bild på "riktig" sorg utan med denna lilla text.
Tycker hur som helst att min egen barndom var rätt ljus. Så det blir väl varken boksuccé eller sommarprat av den!

En sorglig syn - på den milda skalan ... men inte ville jag att snön skulle täcka marken igen! Stackars små snödroppar! (Se gårdagens inlägg!)
Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

jo, lyckliga slut säljer sämre

Klimakteriehäxan sa...

Och lyckliga starter också??? :-D

Hannele på Hisingen sa...

läser helst om ensamma lyckliga eremiter som sitter i nån grotta och slipper alla konflikter - och hinner fundera över... nåt

Anneli - A'la Foto sa...

Det är ju likadant i musiken! Sorgliga texter ger mer och når större framgång! Känslor är bra och kan någon annan uppleva dem men man ändå får vara med på något sätt är det intressant!
Fin bild på den vackra snön! Jag är lite skeptisk mot vinter som börjar i mars men jag kan ändå inte låta bli att bli glad av snöfallet! Och jag tycker det är så vackert med snön på gator och torg! :)

llh sa...

Din intresseväckande text får mig att reflektera utifrån ett par författare som jag läser här och nu. Varken Alice Munro eller Patrick Modiano hade ljus barndom men lyckas ända båda nyansera uppväxten och trots att den är ständigt närvarande ändå hålla en balanserad distans som i alla fall jag finner befriande.