fredag, juli 14, 2017

Att fira på franska

Det är Frankrikes dag i dag.
En gång råkade jag befinna mig i Paris på nationaldagen. Jag hade avslutat en två veckor lång intensivkurs i franska och rundade av vistelsen med att tillsammans med min kompis B ge mig ut på den franska landsbygen, åt Bretagne till.

Vi hade absolut ingen tur med vädret och bytte snart hyrcyklarna mot hyrbil. Jag satt vid ratten när vi närmade oss världsstaden igen efter några regniga dagar. Sa uppfordrande till B, som läste kartan (långt för gps-andets tid), att det enda som var riktigt viktigt, det var att undvika Place de la Concorde.

Två ögonblick senare befann vi oss just där, med bilarna i alla filer snurrande runt omkring oss. Dessutom begick jag det fruktansvärda misstaget att stanna vid ett övergångsställe för att släppa fram några gående. Tutandet som detta utlöste måste ha hörts till månen eller så. Bara en idiot släpper fram fotgängare där!
Nåväl vi tog oss ur knipan och lyckades lämna in hyrbilen på därför avsedd plats.

Den där språkkursen var en blandad välsignelse. Jag hade naturligtvis lärt mig en hel del, men jag hade också blivit medveten om alla fel jag gjorde, alla brister som för en fransman förstås var grymt uppenbara.
Det kunde inte hjälpas, jag gjorde så gott jag kunde och det gick väl ändå hyggligt, tyckte jag.

Så blev det den stora Dagen, när de blå-vit-röda flaggorna flög till Mariannes ära i varje gathörn. Fullt med folk på trottoarerna, mat, musik, vin, god stämning. Och hur det gick till kan jag omöjligt erinra mig, men rätt som det var befann jag och B oss på party i en våning någonstans i centrala staden.

Vi kände absolut ingen på det där kalaset, men någon hade bjudit in oss och vi hade hängt på. Rökslingorna omgav oss, några dansade, vinet skvalpade, många satt och pratade. Jag kom att samtala med en man om jag vet inte vad, men orden flöt fram och vi hade trevligt, som jag uppfattade det. Och så praktiskt att jag hade bättrat på min skolfranska!

Jag hade just fyrat av en rätt lång mening och hunnit tänka att "jösses så bra det där lät, det här går ju som en dans" när jag ser att min samtalspartner skrattar så han nästan ramlar av stolen, han slår sig på knäna, han tjuter av skratt, han gråter rent av skratt-tårar tror jag. Han möter min stirrande blick och inser att det är läge för en förklaring.

Och den får jag. Mannen försöker hämta andan, lugna ner sig, återfå talförmågan efter skrattanfallet. Så säger han (och ja, jag begriper vartenda ord):
-Jag har aldrig träffat någon som pratar så rolig franska som du gör! Men fortsätt för all del, jag förstår allt du säger och det är helt enkelt skitkul!

Nationaldagsfesten tog slut där och då för min del. Med stukat självförtroende var det bara att återvända till Sverige och inte tala alltför högt om besöket i Frankrike med inbyggd språkkurs. Ett och annat kommer jag ändå ihåg fortfarande, nästan fyrtio år efteråt. Som att man kan säga "Bonne fête" och "Vive la France" den 14 juli, Mariannes dag, om man vill fira på franska.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

lite ost och vin blir det i kväll - skål för Victoria!

Hannele sa...

P.S.
Hur många språk kunde danskavaljeren??

Klimakteriehäxan sa...

Skål för både Frankrike och Victoria, vitt vin och räkor! Tja, mannen som kunde tala franska kunde kanske inte så många fler språk, det vet jag inte ...

♥ Hanneles bokparadis sa...

just det! och tydligen inte umgåtts med så många...

Musikanta sa...

Fransmän i allmänhet kan bara ett enda språk - franska. Ungefär som engelsmännen också endast kan ett enda språk. När jag var i England som ung tyckte de jag var fantastisk som var "bilanguial" för att inte tala om när jag sa att jag också talade franska och tyska.
Som du skriver är det inte bra att kunna för mycket av ett främmande språk - då blir man rädd för att prata eftersom man vet med sig att man kanske böjer verb fel etc. etc. Så funkar åtminstone jag.
Ingrid