torsdag, mars 27, 2008

Monument över en pojke

Det är väl helt enkelt ett monument.
Ett monument över ett pojkliv, över en barndom.
Prylhyllan, av den där typen som ”alla” skulle ha för några år sedan, hänger kvar trots att prylarnas herre har flyttat till eget.
Visserligen var det väldigt länge sedan något hände i de där små hyllfacken, inget nytt har tillkommit på flera år, inget har plockats bort – det har förvisso inte dammet heller, det ligger som ett tunt, mjukt täcke över alltihop.

Blandningen av saker i den där hyllan är rätt fascinerande.
Här finns två olika stora glada röda julgrisar i glas och några små gula påskkycklingar. En lastbil gjord av indianpärlor. Rader av pyttesmå bilar och motorcyklar i olika färger, han måtte väl ha sagt sig samla på sådana, några har fått behålla sin låda också. Ett minifartyg i en flaska. En and i trä, en giraff i pyttestorlek som han själv virat ihop av stel gul tråd.

Och där är medaljerna från den korta men i alla fall tidvis stolta handbollskarriären. En absolut tom spargris. En väldigt liten panda. Hylsor från olika sorters ammunition, en riktigt stor – antagligen en souvenir från lumpen och därmed det senaste och sista tillskottet till samlingen. Två små hänglås, jag utgår från att nyckel saknas. Snobben i plast. En död cigarrettändare i form av en pistol. Och på sidan hänger några halsband, som haft korttidsaktualitet: en Tors hammare, en rovdjurstand (kan det ha haft något samband med den tid han läste Tarzan?)

-Vad ska vi göra med alla småprylarna i hyllan? frågar jag när Sonen gästar den bostad som tills alldeles nyss han kallade ”hem”.
Han fnyser.
Inte kan en vuxen man ha sådant skräp i sin egen lägenhet. Barnsliga grejer, alltihop. Fnys igen.
Det blir förstås jag som får bestämma över prylsamlingens öde.

Tänk att det ska vara så svårt att skiljas från saker som egentligen mest liknar skräp! Men det är likafullt skräp som betytt något, som rent av betytt ganska mycket, under en viss tid i Sonens liv.
Monumentet förblir tills vidare orört.
Fast det borde verkligen dammas.

Copyright Klimakteriehäxan

10 kommentarer:

  1. Anonym6:06 em

    Jag har fyra likadana hyllor - två söner och två döttrar. Inte kan man slänga deras grejor, kanske det kommer en dag när de också blir lite sentimentala? Och så är det min egen tryckerikast som har en hedersplats i vardagsrummet. Och du har så rätt, de borde
    v e r k l i g e n dammas ;-).

    SvaraRadera
  2. Inte ska du kasta bort en sån skatt. Din son kanske uppskattar den igen så småningom. Jag har märkt att ju äldre man blir ju mer tänker man och minns sådana där saker. Men oftast är det för sent för att allt kastats.

    SvaraRadera
  3. Damma en gång - och sätt sen en glasskiva för! Klart att man inte kan kasta bort deras barndoms symboler. (Säger jag som gått hårt fram i barnens f.d. rum)

    SvaraRadera
  4. Anonym7:11 em

    Rätt beslut. Av texten att döma har saker affektionsvärde för dig och längre fram i tiden kommer de ha affektionsvärde för din son.

    Jag vet. Ju äldre jag blir desto viktigare blir saker från min barndom. Morfars Borsalino, sparbössan från mjölkcentralen i form av en ko (Så klart) och min schucobil. Allt annat "skräp" har med tiden blivit kära ägodelar. Gubbfan har blivit sentimental!

    SvaraRadera
  5. Haha, kanske ska jag plocka bort makens simborgarmärken...

    SvaraRadera
  6. Anonym7:41 em

    (allså; våra barn hade dem som förebild, men nu var det ju för ett decennium sedan)

    SvaraRadera
  7. senaste tillsokottet är fetinghylsan längst upp i högra hörnet (12,7x99 mm fest). rovdjurstand-halsbandet har jag aldrig använt, hammaren hade jag nog på mig i 3-4 år i alla fall. det enda coola i den hyllan är micro machines-bilarna (ASCOOLA) :)

    /sonen

    SvaraRadera
  8. Jag har en pappa som helst vill slänga allt och en mamma som vill spara på det mesta. Skulle tro att hon gömt en hel del av våra gamla saker på vinden. Men än så länge har jag inte känt något behov av att gå upp och kika. Säkert skulle jag bli både nostalgisk och alldeles sentimental...men ändå låta sakerna ligga kvar, och troligtvis glömma att de fanns igen :)

    SvaraRadera
  9. Gott folk, ett historiskt ögonblick har nyligen passerat. Sonen har f f g kommenterat min blogg. Som han absolut hävdar att han inte läser.
    Tänk så trevligt!

    SvaraRadera
  10. Anonym11:19 fm

    Spara grejorna - det vore omänskligt att be en mamma slänga bort alla sonens minnen, framför allt nu när han själv är hemma mindre.

    Och till Tomas, sonen, ska jag be att få påpeka att om (lek-)sakerna
    har originalförpackningen kvar kan man få en rejäl slant om man säljer dem på E-bay. Själva lådan verkar vara mer attraktiv för samlarna än innehållet.
    Det går säkert att få ihop till både disktrasor och annat livsnödvändigt :o)
    Grattis till nya lyan!

    Kulsprutan

    SvaraRadera