lördag, november 21, 2009

Bortblåst – och pippi på fåglar 19

En ovanligt vildsint liten vindpust, mycket avlägsen släkting till Gudrun om ni minns henne, satte klorna i mig när jag i sakta mak vandrade Odengatan fram i går kväll. Att hår och halsduk fångas av en stormvind, det är ju helt naturligt, men den här gången fångade vinden dessutom mitt ena örhänge. En tunn och lätt silverplatta med lite guldbeläggning slets av kroken där den hängde och for iväg, som ett gyllene höstlöv. Man vart tog det vägen?

Självklart stannade jag för att plocka upp mitt smycke igen. Det finns ett affektionsvärde och en viss symbolik inbyggd i de där örhängena: jag köpte dem en gång för att matcha min växande mage, i vilken min son utvecklades i rask takt. Tyckte jag behövde något mer relativt stort och runt för folk att fästa blicken på när de mötte mig – ja, de mötte ju alltid Sonen först. (Och OK, jag förlåter att du just funderade en halv sekund på hur det kan komma sig att jag börjat använda dem igen, det beror inte på en sen graviditet ...)

Men som bekant är alla katter grå i mörkret. I novemberkvällen är alla avblåsta blad brunsvarta. Så också de av ädel metall. Inte kunde jag hitta det jag sökte, trots att jag bevisligen befann mig exakt på den plats där örhänget lossnat från sitt fäste. Och eftersom det nästan inte vägde någonting kan det naturligtvis ha förts iväg en bit. Kanske ligger det nu och blänker lite diskret i Vasaparken, i väntan på att en nutida Bo Vilhelm Olsson* ska komma förbi och göra ett fynd.

Det var bara att ge upp och inse, att vinden vann. Örhänget är bortblåst. (Fast ni ser på bilden ovan hur det som finns kvar ser ut, om ni skulle råka hitta det andra ...)
Hade jag bara varit min fågelpippi trogen hade jag kunnat vandra runt hela staden i orkan utan att bli av med något som satt för att göra mina örsnibbar trevligare att titta på.

För de här knubbiga och iögonenfallande silverfåglarna, de sitter fast föränkrade. Och storleksmässigt kan man väl utan att hyckla säga att de på sitt sätt också matchar min mage. Den jag har nu, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

*Mio min Mio

8 kommentarer:

Gunilla sa...

Så sorgligt - man blir ju alltid lite ledsen när man förlorar något som har affektionsvärde. Men en klok person lärde mig en gång att då tänka: "nu får någon annan kanske glädje av min borttappade sak". Hoppas bara det är någon som uppskattar ett ensamt örhänge som hittar det... Du kan ju i alla fall använda det du har kvar - det leder säkert till ett och annat intressant samtalsämne.

Bloggblad sa...

Ett tag var det ju modernt att bara ha ett - så jag prövade det... med den effekten att varenda människa jag mötte talade om att jag hade tappat ett örhänge...

Tills jag kom på att jag skulle proppa i nåt i hålet. I andra örat alltså...

Bloggblad sa...

Usch och fy, nu kan ju nån tro att jag gått och blivit ekivok... men det må vara hänt. Bara inte nån tror att min mage innehåller armar och ben.

Cicki sa...

Det är ju väldigt tråkigt när man förlorar något som man tycker väldigt mycket om. Jag är ju en riktig örehängesfreak även om jag numera bantat beståndet. Men jag har ett antal där det finns bara en av varje. De brukar jag ibland matcha med varandra och ha olika i varsitt öra. Det brukar bli en del kul kommentarer....:-)

Cicki sa...

Glömde ju säga att de där små mulliga fåglarna var jättefina.

Marskatten sa...

Jäklar så förargligt!
Jag kan lätt tänka mig hur det kändes, inte hitta det tappade örhändet. Har varit med om liknande situation, men inte med ett örhänge med din symbolik.

Jag tycker förstås att silverfåglarna är sötare, men det är min smak!
Ha en bra kväll!

Hannele på Hisingen sa...

Grattis till en fin artikel i Göteborgs-Posten!

Anonym sa...

Gato/pardo - ja du förstår. Men HUR kan ett örhänge dra till sig blicken om man har en fin, stor mage? Jag pratar alltså om pregnanta omfång av midjan.....

Och örhängen av en ganska häftig storlek om de ö h t ska ha en chans.....

Funderar fortfarande.....hmm

Kulsprutan