lördag, januari 31, 2015

Konst kan vara rätt konstig

Tycke och smak ska inte diskuteras, brukar det heta. Den som lyder det påbudet bör aldrig yttra sig om någon konstart, eller hur? Å andra sidan lever vi väl ändå i ett jämförelsevis fritt land där man får säga sin mening.
Även om konst.

I dagens nummer av Svenska Dagbladet nämns två konstföreteelser som får mig att reagera. Först är det ärkefeministen och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström som säger att hon skulle vilja ha Lena Cronqvists småflickor på sina väggar. Själv kan jag tänka mig få bilder som är mer deprimerande att fästa blicken på.

Och så annonserar Stockholms Auktionsverk att man sålt ett verk av Lucio Fontana för 9,4 miljoner. Tavlan är en enfärgad blå kvadrat. I duken har konstnären skurit sex nästan parallella snitt med något vasst. Voilá!   
Hos mig finns ingen Fontana på väggarna. Priset skulle förvisso vara ett hinder, men det gör inget. Jag ser ändå inte skönheten i de där sönderskurna ytorna.

Det gjorde inte heller en vän jag umgicks med för många år sedan. Han – vi kan kalla honom Harry – närde konstnärsdrömmar, stod långa nätter framför sitt staffli med sina penslar och oljefärger. En del han åstadkom var njutbart för många ögon. Självkritisk var han förstås, möjligen i överkant.

Så skulle han ändå få ställa ut några tavlor i Stockholm. Kunde han bo på min soffa några nätter? Självklart. Eftersom hans familj inte hängde med fick han plats. Dessutom gick vi omlott i lägenheten, jag jobbade natt, han höll till på galleriet på dagarna när jag skulle sova.

Men någonstans uppstod en konflikt. Om vad har jag inte en aning, men vad jag däremot vet är att en morgon när jag kom hem i gryningen stod Harry, uppenbart berusad, framför den tavla han nyss hade gett mig i present, som övernattningshyra antagligen. I höger hand höll han min största och vassaste kökskniv. Han märkte inte att jag kommit in genom dörren.

Gång på gång gjorde han utfall mot tavlan som trasades sönder. Vävens trådar spretade förskräckt åt alla håll. Det som nyss varit någon sorts landskap var så uppskuret att nästan bara ramen var hel.
-Harry! Vad gör du? skrek jag.
Han hejdade förskäraren ett ögonblick, snurrade runt, stirrade på mig och sa:
-Kan Fontana så kan väl jag!
Sedan slängde han kniven ifrån sig och säckade ihop på soffan.

När jag vaknade var Harry borta och det dröjde många år innan vi återsågs. Han hade gett upp måleriet och blivit nykterist på kuppen. 
Den trasiga tavlan bar jag till soprummet. Tror ingen hade velat köpa den även om den haft Fontanas signatur.

Men faktum är att jag inte får in i min skalle att någon kan betala 9,4 miljoner för den blå duken med sex revor i.
Fast visst ja, nu kommer jag ihåg. Tycke och smak ska ju inte diskuteras.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På min arbetsplats sitter en tavla som jag i det längsta trodde att Lena Cronqvist var skyldig till. Också en bild att må dåligt av ... fast alla håller självklart inte med. Gör du?

9 kommentarer:

Anonym sa...

Skulle gärna ha en Fontana. För att sälja den, på direkten!!!!

Bloggblad sa...

Jag som inte alls är bevandrad i konstens värld, måste googla på Lena C....
För mig är tavlor fina elle fula....

Bloggblad sa...

Bevare mig för dessa monster!

Klimakteriehäxan sa...

Ja Bloggblad, inte skulle vi bli speciellt uppåt av att ha Lena C uppåt väggarna ... men det visar bara att vi nog inte är att betrakta som konstexperter ... och det kan jag hacka i mig, utan problem!

Nina Warglycke sa...

Trasiga tavlor kan jag göra... utan att ta över nio miljoner för dem. Skulle inte vilja ha den tavlan.

Musikanta sa...

Håller med dig om att Lena Cronqvists tavlor är ovanligt deprimerande. Men samtidigt är hon ju unik och DYR. Men jag förstår heller inte hur hon kan vara så dyr när hon har målat sådana massor av nästan likadana tavlor.

Vad gäller konstiga tavlor tycker jag det är märkligt att Yves Klein är så berömd som inte ens skär sönder sina blåmålningar. De är bara blå helt och hållet.
Ingrid

tant Hannele sa...

jag som gärna lagar trasiga saker skulle inte gilla sån konst.

Gustavsson sa...

På samma uppslag i SvD fanns också att skåda ett helblått verk av Yves Klein, sålt för 10,9 miljoner. Jag tolkar det som att varje skåra av Fontana sänker värdet med 250 tusen kronor.

Klimakteriehäxan sa...

Gustavsson - och Ingrid Musikanta - sant om Klein. Men hans tavla väckte inte minnet av den dramatiska gryningstimmen med den frustrerade konstnärsvänne Harry ...