måndag, juni 06, 2016

Leve(r) republiken!(?)

Det är Sveriges nationaldag i dag, med firande i alla hörn. Kungen i fokus. Och likväl kommer jag att tänka på länder där statschefen inte är ett dugg kunglig ...

Förvisso har jag träffat några presidenter i levande livet. Det har förstås handlat om arbete, i Latinamerika. Ibland har det varit besvärligt, någon gång lite otäckt, ofta intressant. Fast sällan fick jag riktigt bra svar på mina frågor, tyckte jag nog. De mäktiga herrarna var oftast diplomatiska i överkant, men det kunde jag inte göra så mycket åt. Ställde jag fel frågor ...? Vet inte.

Men tänk att jag stod öga mot öga med en president redan på 50-talet! Med den obligatoriska finrosetten i håret besökte jag och några släktingar Republiken Åsen och träffade dess självutnämnde ledare president Viktorius I, iklädd någon sorts uniform med sabel hängande vid sidan. Han hade, som alla stora statsmän, ett motto: Lev livet leende!

Presidenten hette egentligen Viktor Leander och var konstnär, spelman och bonde i Sölje i Värmland, inte långt från Barndomslandet alltså. Tillsammans med vännen och konstnären Arvé (Arvid Gustavsson) utropade han 1918 mikronationen Åsen. Enligt statuterna gällde det att ädelt motarbeta "bonddryghet, självtillräcklighet och småsinthet".

Åsen fick ett eget språk, åsenska, som var en blandning av värmländska, svenska, franska, latin och engelska. Så småningom utsågs en hel regering. På somrarna hölls glada fester, i presidentmottots anda. Men alla dessa aktiviteter roade inte rojalisterna, som tyckte att Åsen drev med statsskicket. Det ledde till och med till polisanmälan och därefter hölls kalasen lite mer diskret, nästan hemliga.

Tre presidenter har hunnits med. Sven Stolpe ägnade Åsen ett helt kapitel i en bok. Radiostjärnorna Moltas Eriksson och Olle Pahlin var ett par av tillskyndarna. 1950 körde första turistbussen den krokiga vägen in i republiken, förbi dess gränskonstroll. Vilket år min familj kom dit (vi var ändå helhjärtade vänner av kungahuset!) vet jag inte men att döma av fotot handlar det om 1955, sisådär.

Hur läget är i dag har jag inte lyckats reda ut. Republiken Åsen har mig veterligen inte låtit tala om sig på länge. 
Och märkligt nog är mitt sammanträffande med Viktorius I, som jag faktiskt hade glömt bort, det enda i raden av presidentmöten jag upplevt som finns bevarat på stillbild!

Copyright Klimakteriehäxan
Tack kusin Majken som i sina gömmor letat upp bilden på mig, mamma och Viktorius!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åsenska: http://user.tninet.se/~nta397z/language.htm

Hannele på Hisingen sa...

Fin bild! Sven Stolpe hade mycket idéer, Mosebacke Monarki fanns lite före min tid.

Själv är jag uppvuxen med en flintskallig president - prinsessdrömmarna dröjde.