Tisdagstema VÄRDEFULL

Hur vet man om saker är värdefulla, om man i ordet lägger in den ekonomiska betydelsen? Jo, säger ni, man går till någon sorts firma och ber om ett expertutlåtande.
Gott så.

Men det ställer sig inte alltid så enkelt. Hur tar man med sig ett golvur, som inte bara är stort utan dessutom tämligen tungt? Och var finns förresten de rätta förståsigpåarna? Auktionsfirmor, antikvitetshandlare? Hur stor är risken att bli lurad? Vad betyder det för värdet att det står 1862 inuti den, tillsammans med några snirkliga initialer?

Fast det där med värde, det är ju inte bara pekuniärt. Visst kan mycket mätas i pengar, men så finns ju det där som kallas affektionsvärde också. Vilket mycket väl kan betyda att inte en enda människa skulle komma på tanken att lägga ett bud på den där inredningsdetaljen, som just jag uppskattar så mycket.

Affektionsvärde har den, Moraklockan som stått i mitt barndomshem så länge jag kan minnas. På urtavlan anges såväl datum som veckodag, sekundvisare finns också. Den slog hel- och halvtimme med dov men vacker klang, och märkligt nog vaknade man inte av ljudet på natten. Däremot kunde det hända att någon i familjen vaknade med ett ryck för att den inte slog – då hade vi glömt att dra upp den, loden stod på golvet och tiden hade stannat.

Nu är det förstås så att moderna lägenheter knappast är idealisk miljö för ett golvur med ganska många år på nacken. Dessutom har den inte hörts ticka så där taktfast på åratal, grannen som kunde greja med den när den dammat ihop eller lagt av av andra skäl är död sedan länge och ingen annan urmakare har funnits att tillgå. Alltså har den inte kvar sin praktiska funktion (den gick faktiskt oftast ganska rätt, drog sig bara lite).

Men när tisdagstemat är VÄRDEFULL kom jag ändå att tänka på den gamla klockan, vars öde återstår att avgöra. En otidsenlig tidvisare som förtjänar att leva vidare, tillsammans med allt det där andra som omger oss och vars värde på inget vis kan mätas i pengar.

Copyright Klimakteriehäxan