tisdag, augusti 04, 2009

På svanspaning

Sex ungar har de, svanarna som jag knappast sett röken – eller ska man kanske säga svallvågorna? – av på hela sommaren.
Vet inte var de hållit hus någonstans, men i dag, plötsligt, låg de där och guppade i strandkanten igen som om de aldrig gjort något annat.

Svanar är märkliga fåglar. Jag är nästan lite rädd för dem, stora starka djur med hårda näbbar som kan väsa riktigt fientligt åt en. ”Vår” närmaste svan har rykte om sig att vara en riktig buse, argsint utan avbrott, fast jag förstås aldrig fått konkret bevis på saken.
Men oavsett hur ilsken fågeln är blir bilden tvärt gullig när de små nykläckta ungarna ligger tätt bakom mammas stjärtfjädrar och glider fram på vikens vatten.

En okänd äldre dam, kanske strax över de sjuttio, bromsar en dag in och hoppar av sin cykel när hon kommer ikapp mig som powerwalkar längs stranden, av största behov och efter bästa förmåga.
Hon har en fråga:
Hade jag sett svanarna, med ungar?

Nej, det hade jag inte, eftersom de hållit sig undan större delen av sommaren. Och svanarNA, förresten, det måste ju finnas en hel del av dem.
Fast damen som var ute på svanspaning talade om ett svanpar i bestämd form, som vore de hennes gamla vänner som kommit på drift.

Hon börjar peka ut över vattnet. Tror att ”hennes” svanar faktiskt har synts på Lilla Essingen, kanske också på Stora, vet jag kanske något om det? Tyvärr.
Men om de varit där, hur tror jag då att de tagit sig dit?
Va? Svanar simmar väl, möjligen med en liten flygtur inemellanåt?

Vid det här laget har jag intrycket att hissen inte går riktigt ända upp hos svanspanardamen – eller är hon kanske bara osedvanligt humoristisk? Jag får lust att svara att de kanske tagit buss eller rent av taxi, såvitt inte de fått skjuts av brandkåren (sådant har man ju hört talas om) men någonstans sitter en smula uppfostran kvar, en bildningsrest som får mig att bara säga att jag nog tror att de forslat sig själva över fjärden, med egna simfötter.

Svanspanaren inser att jag inte kommer att vara till någon hjälp. Hon kliver upp på sin cykel och trampar vidare, men bara ett 50-tal meter. Då hoppar hon av igen och börjar prata med två herrar som sitter med var sin öl på en parkbänk.

Jag tror jag vet vad hon frågar.
Och jag misstänker starkt att jag vet vad hon får för svar.
Såvitt inte ölet har bidragit med någon sorts synskhet, ögonblick som kan sprida klarhet över den spännande och okända fågelvärlden, en svanspanare till hjälp.

Men hade hon varit ute och hojat i dag hade hon kunnat glädja sig åt synen av en komplett familj med numera halvstora ungar, på den plats där hon uppenbarligen anser att den hör hemma.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

Hannele sa...

Mysig bild. Du ska nog vara lite rädd, en svanmamma är inte att leka med..

Klimakteriehäxan sa...

Skulle aldrig drömma om att ens försöka, lovar!!!

Bruno Beige sa...

Kanske mötte du damen från kungsholmen som hade lägenheten full med svanar. Hon kanske var på gång igen.