Bröst - i runda slängar

Låt mig fortsätta på gårdagens tema och fundera lite mer kring det där med bröst och behå. För erkänn: oavsett könstillhörighet ägnar vi de där kroppsdelarna en hel del uppmärksamhet, inte sant? Kan vara en sorts skönhetsupplevelse. Eller inte.

Det har nämligen slagit mig att jag inte kan tillbringa en timme på stadens gator och torg utan att se kvinnor som, kanske kvarblivna i ett upproriskt 70-tal eller något, fortfarande inte plockat upp behån sedan den slängdes. Och det trots att hela människan sedan dess uppenbart ökat i omfång på alla ledder, dessutom utsatts för tyngdlagens alla obotliga effekter. Det som nu slänger, det är just brösten.

Naturligtvis är det huvudsakligen ett sommarfenomen, för när vinterns täckjackor och dunrockar kommit fram döljs ju de flesta kroppsformer för omvärldens blickar. Men när sommarvärme fortfarande råder, tygerna är tunna och topparna stundom rentav lite genomskinliga, då blir det slående att uttrycket ”brösthöjd” kan få ny betydelse.

Varför har de inte någon behå, de där damerna som så uppenbart skulle behöva lite stöd, lite underhåll, lite uppåttjack för bysten, som befinner sig i den brantaste av utförsbackar, hejdad endast av ett litet skärp som snörper åt den säkert bekväma, men alldeles för avslöjande t-tröjan?

Handlar detta nu om någon sorts utseendefascism eller osund kroppsfixering? Nej. Men har man den ringaste erfarenhet av att ha ett bystmått som överstiger det världselitens sprintertjejer uppvisar (alltså myggbett som mest, för er som inte gillar sport), då vet man. Vet att det är rörelsehämmande och opraktiskt och ganska svettigt om inte de så kallade behagen får lite hjälp att hålla sig i närheten av den del av kroppen där de befann sig i utvecklingens början.

Vi som slängde behån då, på 70-talet, vi kunde göra det i den fasta förvissningen om att våra bröst höll sig fasta i egen upphissning, så att säga. Och de flesta som matade in de där persedlarna i brasan har så småningom krafsat ut behån ur askan, bildligt talat. Vi som aldrig gick så långt att vi eldade med nylon och spets i kupade former, vi återgick tämligen snart till att använda behå, som faktiskt är en sinnrik uppfinning – en kvalitetsbehå är konstruerad av en otrolig massa bitar, med mängder av teori och tanke bakom hopsättningen.

Det har nog de behålösa damerna på sommarvandring aldrig tänkt på. Trots att de till vad som en gång kanske kallats rosenkullar nu borde satsa på 95 E. I runda slängar. Så blir det mindre runt slängande i gatulivet.
Och vi som redan insett det, vi köper undan för undan, från år till år, en lite större storlek. Samtidigt som vi minns hur det var när uppnosig var ett uttryck som kunde användas inte bara om attityd utan om ett par konkreta kroppsdelar.

Copyright Klimakteriehäxan