Sista konserten avklarad?

Den här helgen skulle jag gärna styra kosan till Göteborg. Madonna kommer ju dit. Intar scenen på Ullevi med sin nya show – lite historiskt kan det bli, hon har trots allt passerat 50-årsdagen och även om hon tränar som en elitidrottare (ni har väl sett bilderna på och diskussionen om hennes armar?) kan hon knappast hålla i gång som hon gör hur länge som helst - hon kallas redan för "häftig tant".

Nu ska jag i alla fall inte åka och se henne. På något vis tror jag att jag kanske köpt min sista konsertbiljett av de där svindyra – 110 000 svenskar betalar, många över en tusenlapp, för att sitta jättelångt från scenen, det må kallas de ”bästa platserna”. När man väl sitter där är det ändå rätt mycket som att titta på tv, jumbotronen ger de bästa bilderna, hur absurt det än är.

Just på Ullevi har jag aldrig varit, jag har ju betydligt närmare till Globen. Där har jag sett Spice Girls, Simon & Garfunkel och Dolly Parton, till exempel. Var och en höjdare på sitt sätt – det råkade bli Spice Girls allra sista konsert med uruppsättningen, läktarna var fyllda med mammor och döttrar, och när kryddtöserna klämde i med ”Mama I love you” hade vi något fuktigt i ögonvrån, alla vi morsor som satt där med våra små flickor.

Simon & Garfunkel hade den där allsångspotentialen som gamla slitvargar i popbranschen besitter. Hela publiken kunde varenda låt, med perfekt frasering. Och att Everly Brothers var förband blev åtminstone för mig en superbonus – en EP med bröderna var en av mina allra första skivor när vi hade skaffat grammofon. De lät likadant 40 år senare (eller var det rent av 50? ja det måste det ha varit!)

När Dolly Parton stod i Globen var det också många som sjöng med i låtarna. Visst, vi hade hört en hel del av mellansnacksskämten också (”You have no idea how much it costs to look this cheap”) men det gjorde inget, det var ändå idol-Dolly i egen hög person som sjöng för oss – fast det blev inga närbilder, inte ens i jumbotronen, det hade nog frun bestämt alldeles själv.

Men sedan, när konserten är slut och försäljarna anstränger sig till det yttersta för att kränga fula souvenirer som stjärnan själv aldrig skulle ta i med tång, då är det dags för eftertankens kranka blekhet.
Hur många cd kan man faktiskt köpa för en enda konsertbiljett? Hur länge pågår den där konserten – och hur många timmar kan man spela de där skivorna? Var får man bästa ljudet? Och hur följer man bäst med i texterna?

Visst, med illegal nedladdning tillkommer en komplikation. Det lär ju vara artisternas kompensation detta med längre och dyrare konsertturnéer. Men för oss laglydiga som inte ens tagit reda på hur man laddar ner en låt i Ipod eller MP3-spelare är det faktiskt läge att fundera allvarligt innan vi köper en konsertbiljett till.
Så kanske har jag varit på min sista liveshow med en stor och internationell stjärna.

Fast det är klart, det hade varit häftigt att uppleva Elvis på nära håll. Och Beatles. Men å andra sidan – man hade väl bara suttit där och glott på jumbotronen. Som bara är en ovanligt stor tv, inget annat.

När jag såg Ray Charles i Mariebergsskogen i Karlstad var jumbotronen inte uppfunnen. Avståndet mellan scen och publik var kort. Och trots att sittplatserna var upptagna stod jag kvar, inte bara en föreställning utan båda.
"I can´t stop loving you", sjöng han, rakt in i mitt hjärta (och många andras).

Så visst, liveframträdanden med stora stjärnor har sin tjusning. I alla fall hade de det före jumbotronens tid.
Hoppas Madonna är kanon, för er som ska dit!

Copyright Klimakteriehäxan