onsdag, augusti 26, 2009

Ursäkta, hur kommer man till bilprovningen?

Man borde nog investera i en sån där GPS.
Visst, jag anser att jag nästan bara kör på vägar jag kan, svänger där jag brukar svänga, tar egna genvägar som sedan länge är utprovade. Men när det skiter sig, vilket det nyss gjorde, tänker jag att de där pengarna en GPS kostar är ett lågt pris för att slippa frustrationen det innebär att vara helt bortkollrad, fast man befinner sig bara någon kilometer hemifrån.

Jag skulle alltså till bilprovningen häromdagen. Bokade en tid på nätet, bara att välja, tog en med god marginal, ville inte ha bråttom. Till saken hör, att jag alltid bokar tid på samma station, eftersom jag hittar till just den. Trodde jag.

Det började illa direkt. Möjligen kan det ha berott på att ”Tre sekunder” av Anders Roslund och Börje Hellqvist gick i bilstereon, för jag satt och lyssnade intensivt och missade första avfarten. Men det var inte så märkvärdigt att ta sig tillbaka. Och det var lugnt, jag hade ju gott om tid.

Sedan vet jag inte vad som hände, men jag körde i en tunnel. Det har aldrig förr varit någon tunnel att åka i på väg till bilprovningen. Ewert Grens´ öde rullade på i stereon, oberörd av mitt bryderi. Och nog verkar det orättvist att skylla på Ewert, men snart insåg jag att jag var på väg mot Södertälje, så att säga. Fast jag skulle mot Huddinge.

Ända till Kungens Kurva kom jag innan jag kunde stanna och ta hjälp av kartan. Det var ingen hjälp att få, Gula Sidorna har alltid varit bästa kartboken, men senaste upplagan är i mindre format och den var plötsligt värdelös. Nåväl, jag visste ju att jag inte skulle fortsätta söderut. Och jag hade ju gott om tid. Styrde norrut.

Så småningom kom jag till en mack, en där jag förvisso tankat. Gick in. Hjälpsam kille kom med ut, pekade – ”det är jättelätt” – jag tackade och for igen. För att minuten senare inse att jag svängt vänster där han sagt att jag skulle svänga höger. Eller om det möjligen var tvärt om. Som tur var hade jag fortfarande gott om tid. Men jag hade stängt av min hörbok, för säkerhets skull. Ifall det skulle hjälpa.

Kom en bit till, det kändes trots allt som om det var åt rätt håll. Men för att ta det säkra före det osäkra – tiden krympte ju trots allt – gick jag in på en ny mack och bad om vägvisning. ”Det är jättelätt”, sa tjejen. Sedan sa hon typ ”höger i rondellen, nästa vänster, höger vid stoppljuset, sväng vänster igen, kör rakt fram”. Eller något.

Jag for igen. Hade inte längre så gott om tid. Och undrade frenetiskt vad det var hon egentligen hade sagt: höger, vänster, rakt fram? Är det bara jag som är fruktansvärt usel på att ta in väganvisningar? De jag får är borta innan jag hunnit säga tack, och det verkar ju alldeles för urblåst att be om upprepning på upprepning. Alltså kan man allvarligt ifrågasätta varför jag över huvud taget ber om de där råden.

Hur det nu gick till så närmade jag mig bilprovningen, som ligger i ett industriområde. En stor skylt visar alla företagen. Visst, där står Svensk Bilprovning, på tomt nummer 13. Fast någon 13 står inte på kartan. En kiosk på andra sidan gatan, sista utvägen. Nej, han vet inte, men står det inte på kartan? Stön.

Just när jag ska kliva in i bilen igen stannar en lastbil. Chauffören hoppar ur. Jag hojtar och frågar om han sett till en skylt till bilprovningen. Nej, det har han inte, men vet också han att det är nära. Han pekar uppmuntrande åt ett håll där han tror att det möjligen kan vara.

Nu har min tid gått ut. Klockan har passerat mitt inbokade klockslag.
Jag kör bara planlöst framåt, viss om att jag är nästan framme – men ser ingen bilprovning. Är beredd att åka hem –  hem hittar jag ändå! –  och strunta i alltihop, efter min långa irrfärd. Som förmodligen ändå kommer att kosta 300 kronor, jag hade ju bokat.
Jo. Ta mig tusan.

Fem minuter för sent checkar jag in. En vänlig dalkarl tar emot och får min frustration att klinga av.
Bilen går igenom utan anmärkningar.
Men frågan är om den borde kompletteras med en sån där GPS. Så att jag hittar till bilprovningen nästa gång. Det kan ju tänkas att det byggs flera tunnlar. Eller nåt.

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

billan sa...

Skrattar gott:)
En fråga bara.....hur lång väg var det till bilprovningen? Utan felkörning vill säga!

Cicki sa...

Det är inte lätt när man är vilse i pannkakan. ...:-)

Gustafsson sa...

Fågelvägen 5 km, kortaste bilväg 9 km. Häxans resa minst 20 km.

mormor Hannele sa...

Grattis! Vår gamla Volvo blev också godkänd,
nån GPS blir det inte här, gillar spänning..

Gunilla sa...

Skönt att inte vara bilägare.

Klimakteriehäxan sa...

Billan - Gustafssons gissning är nog ganska korrekt. Fast jag tror att jag körde ännu längre ...
Cicki - jag är inte jättebra på att hitta, rent generellt!
Gustafsson - tack!
Hannele - det verkar ju galet att köpa gps när man kör så lite!
Gunilla - ja, ibland. Men ibland är det himla praktiskt också!

Susanna sa...

Hahaha...eller förlåt, inte så kul för dig men mycket underhållande att läsa :-)
Jo, hade jag varit du så skulle jag investera i en GPS.

Klimakteriehäxan sa...

Tack Susanna, det gläder mig! ja jag ska fundera på saken ....

Musikanta sa...

Håller med Susanna. En GPS är nog det rätta för dig. Tur att det var en förstående bilprovare och att bilen gick igenom. Där ser man att man alltid ska ta till tiden ordentligt...:-D