måndag, augusti 10, 2009

Livets orättvisor

För sisådär tretti år sedan kunde jag springa, i inte alltför uppdriven takt, tjugo minuter om dagen. På en vecka gick jag garanterat ner ett kilo och fick upp flåset, utan några som helst andra åtgärder.

Nu har jag gått, i hyfsad om än inte alltför uppdriven takt, en timme om dagen i tio dagar. Kan inte märka någon effekt alls, varken på den så kallade midjan eller flåset.
Se där en av livets alla orättvisor.

OK, ett lyxproblem, jag vet.
Men ändå.
Orättvist är det, kom inte och påstå något annat.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

  1. Ja, det var orättvist!

    SvaraRadera
  2. Instämmer helt med dej!Sååååå orättvist!

    annette

    SvaraRadera
  3. 1,5 timme har jag gått i stort sett varje dag i 5 veckor och inte märkt av det så det är ännu mer orättvist! Å andra sidan - hur hade jag sett ut annars?!

    SvaraRadera
  4. Ja överflödskilona verkar sitta mer och mer säkert med människans ålder... Tror det är månag som upplever det så i alla fall...

    Springa kan jag inte alls längre...

    SvaraRadera
  5. Ett av mina första bloggämnen var när jag läste i Aftonbladet att man skulle gå ner ett kilo i veckan av att gå. Då hade jag i så fall promenerat bort mer än jag vägde på alla år jag stavat mig fram, flåsande.

    Jag minns också den tiden... hoppa över kvällsmaten så var magen platt dagen efter.... och några mackor färre i veckan så var 2 kilo borta...

    SvaraRadera
  6. jo, man får hålla sej i form för att orka med barnbarn..

    SvaraRadera
  7. Det är orättvist! Formen kommer inte bara man kallar in den längre...

    SvaraRadera