måndag, augusti 31, 2009

Bildligt talat

Kom att tänka på en reklamslogan: ta två, betala för en. Men det var bestämt inte riktigt snällt?
Bildligt talat är en fotokedja vars deltagare du hittar här.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 30, 2009

Också en trädgräns

Upptäcker att jag står och glor på en skylt i en port, en sådan där alla de boendes efternamn finns listade.
Då slår mig plötsligt en helt lösryckt tanke: hur trädfixerade vi är i Sverige!

Det finns massor av folk som har lånat sina namn av vanligt förekommande träd. Tänk själv hur många du känner:
Al, Alm, Ask, Asp, Björk. Ek, Gran, Hassel (ja det är kanske mer en buske men ändå), Lind, Pil, Rönn.
Du har träffat åtminstone någon med något av de där efternamnen, även om de kanske stavar lite olika.

Men det verkar finnas en trädgräns också i namnkatalogen. Har du stött på någon herr, fru eller fröken Tall? Nej, inte jag heller. För att inte tala om Poppel.
Nu har jag gjort lite snabbresearch i ämnet. Det finns flest Lind och Al, tätt följda av Björk – det är toppskiktet.

I mellanskiktet hamnar de andra, med Ek på en stark fjärdeplats. Alm blir femma, sedan kommer Asp, därefter Pil, sedan Ask och Rönn som ligger nästan jämsides. Hassel vinner buskligan med dubbelt så många innehavare som Vide.
Och tallen då, denna stolta fura som vi har till så mycket? 351 personer signerar sina viktiga papper med ”Tall”.
Poppel lyckas jag bara lokalisera två, damer båda. Klart utrotningshotad.

Därmed sätter jag ett VSB – Vilket Skulle Bevisas – det finns en trädgräns också i namndjungeln.
Och allt detta bara för att det stod Ek i den där porten. Undrar om Eks dörr är en ekdörr?

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 29, 2009

Fönsteridyll i en idyll

Visst, någon gång när jag var barn besökte vi Sigtuna. Morbror i Sollentuna hade ju bil och brukade ta oss runt till diverse sevärdheter inom rimligt avstånd när vi var på besök.

Och märkvärdigt nog tyckte jag att jag kände igen det lilla torget med det tornförsedda gula trärådhuset. Smala gator med låga hus och kullersten garanterar att det fortfarande är en idyll, åtminstone så där hastigt beskådat på ytan. Turisterna myllrade lite förstrött, vädret var varmt och vackert, det blev lite av slagsmål om uteborden på kaféerna, barn sprang barfota, alla verkade glada och nöjda. Så är det kanske alltid i Sigtuna, vad vet jag?

När vi sedan släntrade strandpromenaden fram gick det absolut inte att låta bli att lite försiktigt kika in genom fönstren i de vackra husen. Men det var också snabbt konstaterat att man just ingenting såg: fönsterbrädorna är noggrant fyllda med saker som inte bara är fina att se på, de blockerar också effektivt så gott som all insyn.

Fast det var också trevligt att titta på - eller hur? Där står krukan från Waldemarsudde med blomma i, den lilla bordlampan som säkert tänts nu när kvällarna mörknat, en vacker glasflaska fångar ljuset utifrån, någon hade en liten modell av en segelbåt som ögonfägnad. Här har heminredarna verkligen bestämt att det räcker inte bara med en gardin, hur fin den än må vara.

Och för den som i likhet med mig aldrig kommer att se det där fönstret från insidan blir det den perfekta illustrationen av en idyll, i idyllen.

Fler fönster att titta på - från såväl ut- som insidan, kanske - kan du hitta här. Temat för "veckans fönster" denna vecka var valfritt - på det viset råkade du hamna med mig i Sigtuna!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 28, 2009

Bröst - i runda slängar

Låt mig fortsätta på gårdagens tema och fundera lite mer kring det där med bröst och behå. För erkänn: oavsett könstillhörighet ägnar vi de där kroppsdelarna en hel del uppmärksamhet, inte sant? Kan vara en sorts skönhetsupplevelse. Eller inte.

Det har nämligen slagit mig att jag inte kan tillbringa en timme på stadens gator och torg utan att se kvinnor som, kanske kvarblivna i ett upproriskt 70-tal eller något, fortfarande inte plockat upp behån sedan den slängdes. Och det trots att hela människan sedan dess uppenbart ökat i omfång på alla ledder, dessutom utsatts för tyngdlagens alla obotliga effekter. Det som nu slänger, det är just brösten.

Naturligtvis är det huvudsakligen ett sommarfenomen, för när vinterns täckjackor och dunrockar kommit fram döljs ju de flesta kroppsformer för omvärldens blickar. Men när sommarvärme fortfarande råder, tygerna är tunna och topparna stundom rentav lite genomskinliga, då blir det slående att uttrycket ”brösthöjd” kan få ny betydelse.

Varför har de inte någon behå, de där damerna som så uppenbart skulle behöva lite stöd, lite underhåll, lite uppåttjack för bysten, som befinner sig i den brantaste av utförsbackar, hejdad endast av ett litet skärp som snörper åt den säkert bekväma, men alldeles för avslöjande t-tröjan?

Handlar detta nu om någon sorts utseendefascism eller osund kroppsfixering? Nej. Men har man den ringaste erfarenhet av att ha ett bystmått som överstiger det världselitens sprintertjejer uppvisar (alltså myggbett som mest, för er som inte gillar sport), då vet man. Vet att det är rörelsehämmande och opraktiskt och ganska svettigt om inte de så kallade behagen får lite hjälp att hålla sig i närheten av den del av kroppen där de befann sig i utvecklingens början.

Vi som slängde behån då, på 70-talet, vi kunde göra det i den fasta förvissningen om att våra bröst höll sig fasta i egen upphissning, så att säga. Och de flesta som matade in de där persedlarna i brasan har så småningom krafsat ut behån ur askan, bildligt talat. Vi som aldrig gick så långt att vi eldade med nylon och spets i kupade former, vi återgick tämligen snart till att använda behå, som faktiskt är en sinnrik uppfinning – en kvalitetsbehå är konstruerad av en otrolig massa bitar, med mängder av teori och tanke bakom hopsättningen.

Det har nog de behålösa damerna på sommarvandring aldrig tänkt på. Trots att de till vad som en gång kanske kallats rosenkullar nu borde satsa på 95 E. I runda slängar. Så blir det mindre runt slängande i gatulivet.
Och vi som redan insett det, vi köper undan för undan, från år till år, en lite större storlek. Samtidigt som vi minns hur det var när uppnosig var ett uttryck som kunde användas inte bara om attityd utan om ett par konkreta kroppsdelar.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 27, 2009

Med brösten i fokus

Det finns en affär i Gamla Stan i Stockholm som har en förunderlig dragningskraft på turister. Särskilt gäller det folk från Asien. Man kan se dem flockas framför skyltfönstret, de pekar, kommenterar, döljer en skrattande mun med handen. Sedan kommer kamerorna fram, men de ser sig lite ängsligt om – det är väl ingen som kommer och bråkar nu, tycker vi är oartiga?

Ingen bråkar, såvitt jag har sett. Och även om det där skyltfönstret inte är en av de attraktioner som vår huvudstad är mest berömd för, så undrar jag om inte just de där fotografierna blir ganska flitigt visade i Kyoto och Hongkong med omnejd när de artiga globetrottarna kommit tillbaka hem.

Butiken säljer diverse klädespersedlar. Bland annat och kanske framför allt kan man här köpa damunderkläder. Men inte vilka underkläder som helst. Detta är affären som visste att Big Is Beautiful långt innan Jytte Meilvang fått in en fot på HM. För har du haft svårt att hitta tillräckligt stora storlekar så finns räddningen här. Och är man 130 cm lång och i princip utan såväl rumpa som byst, då framstår självklart de här jätteplaggen som något riktigt exotiskt. Är man dessutom en asiatisk man som tycker att svenska valkyrior generellt sett är stora som hus blir anblicken ännu mer anslående. Självklart ska detta plåtas!

Stora trosor har naturligtvis sin tjusning, men det är behåarna som tar priset. Faktum är att man stannar till, även om man inte hunnit längre än till 85C själv. Jasså, kan de bli SÅ stora? Hur kul är det?
De här behåarna är konstruktioner som snarast får en att tänka på veckohandling, ni vet: en kasse i vardera handen, tungt. Konstruktionen måste ha hållfasthetskalkyl och tåla belastning med marginal. Axelbanden är följdriktigt som hängslen.

Att somliga drömmer om superstora bröst som förtjänar att kallas bomber/meloner/kanonkulor, det är ingen överraskning. Att många dessutom gör slag i saken och köper nya, i häpnadsväckande storlek, det är inte en nyhet det heller. Men den som handlar i den här turistmagneten, den har förmodligen inte lagt ut en enda krona på storleken, bortsett från vad allmän näringstillförsel kostar. För det handlar inte om glamour-produkter.

Sist jag flanerade förbi den där affären stannade jag också till och slängde en blick på det skyltade. Hann tänka att om utvecklingen fortsätter som den börjat så kanske jag hamnar på deras kundlista också en vacker dag. För tendensen är otvetydig, och fortsätter det så här riskerar man att en vacker dag vara så framtung att man helt sonika tippar över och står på näbben.
Det vore något för japanerna att föreviga. Med brösten i fokus.

Det här är ett konstverk plåtat i Paris i våras. Nej, det är INTE jag som stått modell.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 26, 2009

Ursäkta, hur kommer man till bilprovningen?

Man borde nog investera i en sån där GPS.
Visst, jag anser att jag nästan bara kör på vägar jag kan, svänger där jag brukar svänga, tar egna genvägar som sedan länge är utprovade. Men när det skiter sig, vilket det nyss gjorde, tänker jag att de där pengarna en GPS kostar är ett lågt pris för att slippa frustrationen det innebär att vara helt bortkollrad, fast man befinner sig bara någon kilometer hemifrån.

Jag skulle alltså till bilprovningen häromdagen. Bokade en tid på nätet, bara att välja, tog en med god marginal, ville inte ha bråttom. Till saken hör, att jag alltid bokar tid på samma station, eftersom jag hittar till just den. Trodde jag.

Det började illa direkt. Möjligen kan det ha berott på att ”Tre sekunder” av Anders Roslund och Börje Hellqvist gick i bilstereon, för jag satt och lyssnade intensivt och missade första avfarten. Men det var inte så märkvärdigt att ta sig tillbaka. Och det var lugnt, jag hade ju gott om tid.

Sedan vet jag inte vad som hände, men jag körde i en tunnel. Det har aldrig förr varit någon tunnel att åka i på väg till bilprovningen. Ewert Grens´ öde rullade på i stereon, oberörd av mitt bryderi. Och nog verkar det orättvist att skylla på Ewert, men snart insåg jag att jag var på väg mot Södertälje, så att säga. Fast jag skulle mot Huddinge.

Ända till Kungens Kurva kom jag innan jag kunde stanna och ta hjälp av kartan. Det var ingen hjälp att få, Gula Sidorna har alltid varit bästa kartboken, men senaste upplagan är i mindre format och den var plötsligt värdelös. Nåväl, jag visste ju att jag inte skulle fortsätta söderut. Och jag hade ju gott om tid. Styrde norrut.

Så småningom kom jag till en mack, en där jag förvisso tankat. Gick in. Hjälpsam kille kom med ut, pekade – ”det är jättelätt” – jag tackade och for igen. För att minuten senare inse att jag svängt vänster där han sagt att jag skulle svänga höger. Eller om det möjligen var tvärt om. Som tur var hade jag fortfarande gott om tid. Men jag hade stängt av min hörbok, för säkerhets skull. Ifall det skulle hjälpa.

Kom en bit till, det kändes trots allt som om det var åt rätt håll. Men för att ta det säkra före det osäkra – tiden krympte ju trots allt – gick jag in på en ny mack och bad om vägvisning. ”Det är jättelätt”, sa tjejen. Sedan sa hon typ ”höger i rondellen, nästa vänster, höger vid stoppljuset, sväng vänster igen, kör rakt fram”. Eller något.

Jag for igen. Hade inte längre så gott om tid. Och undrade frenetiskt vad det var hon egentligen hade sagt: höger, vänster, rakt fram? Är det bara jag som är fruktansvärt usel på att ta in väganvisningar? De jag får är borta innan jag hunnit säga tack, och det verkar ju alldeles för urblåst att be om upprepning på upprepning. Alltså kan man allvarligt ifrågasätta varför jag över huvud taget ber om de där råden.

Hur det nu gick till så närmade jag mig bilprovningen, som ligger i ett industriområde. En stor skylt visar alla företagen. Visst, där står Svensk Bilprovning, på tomt nummer 13. Fast någon 13 står inte på kartan. En kiosk på andra sidan gatan, sista utvägen. Nej, han vet inte, men står det inte på kartan? Stön.

Just när jag ska kliva in i bilen igen stannar en lastbil. Chauffören hoppar ur. Jag hojtar och frågar om han sett till en skylt till bilprovningen. Nej, det har han inte, men vet också han att det är nära. Han pekar uppmuntrande åt ett håll där han tror att det möjligen kan vara.

Nu har min tid gått ut. Klockan har passerat mitt inbokade klockslag.
Jag kör bara planlöst framåt, viss om att jag är nästan framme – men ser ingen bilprovning. Är beredd att åka hem - hem hittar jag ändå! - och strunta i alltihop, efter min långa irrfärd. Som förmodligen ändå kommer att kosta 300 kronor, jag hade ju bokat.
Jo. Ta mig tusan.

Fem minuter för sent checkar jag in. En vänlig dalkarl tar emot och får min frustration att klinga av.
Bilen går igenom utan anmärkningar.
Men frågan är om den borde kompletteras med en sån där GPS. Så att jag hittar till bilprovningen nästa gång. Det kan ju tänkas att det byggs flera tunnlar. Eller nåt.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 25, 2009

Tisdagstema: Roligt

Snart är det dags för bokmässa igen. Fast i år ska jag nog inte dit. Men i fjol var jag där - och när nu veckans tisdagstema är ROLIGT kom jag att tänka på två bilder därifrån på saker som åtminstone i mitt tycke är lite kul.

Den övre är en sjukhussäng i färgglad stickgraffiti-stil - och ska man nödvändigtvis vara sjuk kan man kanske få vara det i en rolig säng?

Den undre är ren och skär reklam. Skjortan sitter på chefen för Nationalencyklopedin - hans slips visade jag redan till Fars Dag ...

Fler och eventuellt mycket roligare bilder kan du titta på om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 23, 2009

Bildligt talat

Visst var det väl någon som ropade "hej"? Ja titta!

Fler i fotokedjan bildligt talat här.

Copyright Klimakteriehäxan

Krigsrapport

Jag såg inte attacken komma. Från absolut ingenstans angrep de, massivt och blixtsnabbt. Invasionen var total. En räd som skulle kunna göra vilken fältmarskalk som helst stolt. Och det fanns ingen utväg för mig, den angripna. De aggressiva krigarna måste förgöras. Utrotas. Det var mest en fråga om val av metod. Min grymhet visste inga gränser, jag ville att de skulle lida, allihop, tills varenda en hade förlorat livet. Krig, nu var det krig!

Egentligen har jag alltid trott att bladlöss är gröna. Men de här små uslingarna var kolsvarta. Och de hade slagit sig ner på min krasse på balkongen, krassen som blommat så snällt och klängt och klättrat och visat alla prov på livsglädje. Tills nu. Varenda blomma var svartprickig, bladen hade svarta skaft och fullt med djur på undersidan också.

Det såg dessutom ut som om hotet mot petuniorna var akut – petuniorna som åtminstone i den ena blomlådan verkat vilja slå rekord i prakt. Nu kunde jag se svarta prickar även på deras lite ludna blad.

Sophink fram, största saxen också, bort med alltihop. Med sorg i hjärtat genomförde jag min räd, för de där plantorna kunde ha prunkat i flera veckor till, om de bara fått vara i fred. Fast krigets lagar är hårda.

Dock inte hårdare än att jag petade undan ett par små blommor. Sköljde dem nogsamt under kranen, pillrade bort alla de små svarta fienderna.
Kvar blev en inte särskilt omfångsrik men rätt söt söndagsbukett till köksbordet, som en liten och fredlig krigsrapport. Man brukar ju ordna med minnesmärken över utkämpade strider, inte sant? Och jag vill tro att jag avgick med segern. Tills vidare, i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 22, 2009

De nya utvandrarna

En gång i fjol råkade jag hamna på Oslos storflygplats Gardemoen. Blev kvar där några timmar mellan två plan. Då slogs jag av en insikt: varenda människa jag talade med var svensk – och under 25.

Flickan bakom kafédisken var svensk, hon som städade var otvetydigt svensk, grabben i taxfree-shopen som rådde mig i köpet av whisky till Maken var svensk (dessutom väl ung för att veta så mycket om whisky, men det hör kanske inte hit). Tjejen som försökte sälja lusekoftor talade också ärans och hjältarnas språk.
Jag tror att till och med rösten i högtalarna var svensk, fast den försökte låta norsk.

De nya utvandrarna drar västerut, men inte så långt som till USA. De stannar på andra sidan Kölen, tycker sig få bra betalt för enkla jobb, finner sig i att bo obekvämt och sparar ofta till något framtida äventyr.
Nu är det Dotterns tur att ta tåget till Norge. Hon har biljett, en enkel. Har hon jobb? Nej. Har hon bostad? Nej. Men hon har åtminstone sällskap med två likasinnade, det känns bättre än om hon varit ensam.

Vi känner förstås några som redan prövat lyckan. En kille fick påhugg i byggsvängen, bodde i ett iskallt hus som bokstavligen var ett råtthål, men han tyckte att han blev rätt rik och kan tänka sig en ny tur till Oslo-trakten. En annan vek servetter runt flygbestick på en cateringfirma. Han hade aldrig haft tråkigare, stod ut i en månad innan han for hem, förtjänsten var måttlig, och jag tror att hans entusiasm skulle vara ytterst behärskad även om ett återbesök i Norge skulle betyda att han blev bjuden på lyxkryssning på Hurtigrutten.

En tredje vikarierade som undersköterska och hade tur åtminstone med boendet: i ett litet men eget hus såg han storsjukhuset genom ena fönstret och betande kossor på ängen genom det andra.
Andra blir på rekordtid experter på att rensa fisk, vilket förmodligen får dem att avsky både sill, torsk och lax för all framtid.

Ett lotteri är det naturligtvis. Har man tur får man kul jobb, schysst bostad, bra arbetskamrater och ovanligt mycket betalt. Då stannar man ett bra tag, vem vet hur länge.
Har man otur funkar det bara på någon av de där punkterna. Då tar man tåget hem till Sverige igen.
Hoppas jag i alla fall.


NORSKT OCH LÄSVÄRT (ÄVEN OM MAN INTE DRAR VÄSTERUT)

För den som drar för att söka lyckan i vårt västra grannland gäller det förstås att inte spendera varenda intjänad krona på Karl Johann eller på Akers brygge. Hemmakvällar får det väl bli. Vad passar då bättre än att läsa lite norsk litteratur? Kan med fördel läsas på originalspråk, faktiskt! Perfekt språkträning!
Se här en lista på prisbelönta författare som alla berättat om människor som haft det svårt, på väldigt olika sätt – svårare än svenska ungdomar i Norge någonsin kommer att få det …


Knut Hamsun: Markens gröda
Cora Sandel: Alberte-trilogin
Lars Saabye Christensen: Halvbrodern
Jan Kjaerstad: Trilogin om Jan Wergeland (Förföraren, Erövraren, Älskaren)
Erlend Loe: Naiv Super (eller någon av hans senare)
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter (ja, jag brukar ju tjata om den)


Copyright Klimakteriehäxan

Ja må de leva uti hundrade år!

Sonen är exakt en dag yngre än Usain Bolt. Vilket betyder att i dag sjunger vi "Ja må han leva" här hemma - det blir lite färre röster än de som sjöng för Usain i samband med att han fick sin guldmedalj för segern på 200 meter, som han sprang på 19.19.

Usain och Sonen är inte bara i princip jämngamla, de är också ungefär lika långa. Fast Usain är den av de två som springer fortast, det är han. Vilket måste vara en källa till glädje och stolthet för hans mamma och pappa.

Jag är glad och stolt över Sonen, oavsett hur fort eller sakta han råkar springa. Det känns skönt att kunna konstatera det ...
Ja må de leva uti hundrade år, bägge två!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 21, 2009

Sexigt i veckans fönster

Vi befinner oss i Paris, i närheten av Place des Vosges. Gott om serveringar av olika slag, och folk sitter ute och fikar året om, i princip. I skyltfönstren kan man spana in de olika rätterna och bakverken innan man går in och beställer. Trevligt, inte sant? Och eftersom den här gatan domineras av judisk företagsamhet är just den här serveringen kosher och den sexuddiga stjärnan på plats, högt upp i fönstret. Dessutom kan ju goda saker att äta också vara ganska sexigt ...
Temat för veckans fönster är alltså "sexigt". Vilket kanske betyder lite naket, lite djärvt - eller en titt på fönstret till ett franskt kafé ... Klicka här och botanisera vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för maten, den var god

Kokta i, med eller utan krondill - de var goda. Londongirl ville ha ett tips, jag har bara provat denna enda sorten i år (se nedan), vi tyckte det smakade bra, storleken varierade, klornas innehåll också.

Möjligen hade det varit ännu godare att äta kräftor ur en hink, svenska flodkräftor som inte varit frysta, men jag visste faktiskt inte när vi skulle ha vår lilla kräftkväll, så jag tordes inte satsa på det.

Rostat bröd, cheddar, brie och cambozola, vitt vin, gurka och körsbärstomater fullbordade det hela. Kvar finns desserten, en alldeles ny variant av äppelkaka som jag uppfann igår kväll ...

Som alltid efter kräftkalas finns den där lilla svedan i läpparna och aningen av slitskador på fingrarna. Men det hör ju till. Och varje gång vi äter kräftor hemma vid köksbordet kommer jag att tänka på första gången Dottern fick smaka. Jag tror att hon var två år.

Jag skalade en stjärt och gav henne, fullt beredd på ett litet barns uppriktigt menade "bläh". Men inte! Hennes ögon lyste av förtjusning!
-Meja kjäfta, mamma, meja kjäfta! bad hon entusiastiskt.
Vilket betydde att hon fick varenda kräftstjärt och mina fingrar blev skinnflådda. Jag fick nöja mig med att suga och försöka hitta något i klorna ...
Idag skalar hon förstås själv och man får ligga i för att hålla takten.

Nu har det blivit dags att se om Linus Thörnblad kommer ihåg hur man hoppar högt.

Cophyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 20, 2009

Prepositioner i kräftans vänkrets

Det är dags nu. Den klassiska gamla premiären må vara avskaffad, men det är så här i augusti som vi äter kräftor, även om de finns i frysdiskarna året runt.
Fast varje gång är det ju ett lotteri: vilken sort ska man köpa? Vi studerar resultaten av tester i tidningarna, vi frågar vänner och bekanta, vi konsulterar butikspersonalen.

Sedan slutar det ändå oftast med att man bara tar en förpackning på måfå – kanske till extrapris – och hoppas på turen.
I alla fall gjorde jag så. Men när jag kom hem och tog upp paketen ut kassen blev jag lite lätt irriterad.

Jag har köpt kräftor som är "kokade i krondill”. Jaha.
”Enligt gammalt svenskt recept” står det också. Jaha.
Och hur kan det ha gått till då? Känner ni någon, ung eller möjligen jättegammal, som fått krondill att koka? Det är i och för sig förmodligen teoretiskt möjligt, men man lär få samla ihop en ryslig massa dillkronor och ha en väldigt omfångsrik gryta innan det bildats tillräckligt mycket vätska för ett kräftkok.

Lite påminner det om en Hassan-klassiker, när man erbjuds köpa schampo för mjäll medan kunden vill ha schampo mot mjäll.
Tror att man tryggt kan utgå ifrån att mina kräftor kokats med krondill, i en gryta, hög värme, för bättre smak, till allas förtjusning.

Men en fråga jag ofta ställer mig, det är varför stora aktörer på den kommersiella marknaden (även om tidningar och bokförlag verkar ha lagt av) inte använder sig av kvalificerade korrekturläsare innan de låter trycka dyra broschyrer och förpackningar i hejdlöst stora upplagor.
Så skulle vi i kräftans vänkrets kunna slippa reta oss på prepositionerna och i stället ägna oss åt att suga och sörpla och (förhoppningsvis) njuta.

Copyright Klimakteriehäxan

På kurs mot höstens kurser - för män

Det är åtminstone i vissa avseenden höst nu. Ikea-katalogen har kommit (fast inte förrän på tisdagen). Och kurskatalogerna från studieförbunden dräller in i rask takt med ett aldrig sinande utbud av bildningsförslag, från knyppling och ungersk konversation till exotisk matlagning och analys av kilskrift (nåja, ni kanske får svårt att hitta alla de där varianterna, men ni får väl leta ...)
Men det finns en kursverksamhet som pågår lite mer i det tysta. Jag har dock fått tillgång också till den katalogen. Se här ett urval av tio snabba utbildningar som (somliga) män skulle kunna gå hösten 2009.

Kurs 1
Istärningsfackens mystik - lär dig allt och behärska konsten!
Kursen går igenom varje arbetsmoment med OH-bilder och praktiska övningar. Som avslutning finns tillvalet "Whisky on the rocks" - mot extra avgift.

Kurs 2
Toapapper. Från dagligvarubutiken till pappershållaren - vi följer hela den spännande resan. Hur rullen till sist hamnar på den där hållaren blir det avslöjande som utgör kursens grande finale.
Diskussionsgrupp.

Kurs 3
Hur man lyfter upp toalettringen innan urinering och lägger ner den igen.
Gott om tillfällen för praktiska övningar, med spännande moment bl a vad beträffar stänkskydd.

Kurs 4
Vad händer efter middagen?
Flyger de smutsiga tallrikarna själva till diskhon? Se den spännande fortsättningen och diskutera alternativa lösningar och exempel.

Praktiska övningar ingår (skyddskläder behövs).

Kurs 5
Bli en bättre sakletare! Även en man som söker kan finna. Vi börjar kursen med att ställa "saknade" föremål på de rätta platserna. Oftast effektivare än att vända hela lägenheten upp och ner. Alltid bättre än att skrika.
Öppet forum. Ta gärna med en sak du ofta letar efter. Om du hittar den, alltså.

Kurs 6
Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa!
Bilder och ljudband samt kostnadsanalyser: kan det löna sig?

Kurs 7
Hur du vågar fråga efter vägen när du inte hittar och GPS-n slutat fungera!
Berättelser ur verkliga livet. Tillfälle till frågor.

Kurs 8
Genetisk analys: Är det möjligt för en man att hålla tyst när en kvinna kör bilen han färdas i?
Körsimulator. Tävlingsmoment ingår: vilken av deltagarna är tyst längst?

Kurs 9
Lär dig skillnaden på fru och mamma.
Rollspel.

Kurs 10
Hur man lär sig att älska shopping (om man vill/måste och Clas Ohlson inte finns på plats)
Andningsteknik, meditation samt mental träning. Pass för ökad benstyrka kan väljas som tillägg till kursen.

Anmälan är bindande
Obegränsat deltagarantal.

tisdag, augusti 18, 2009

Tisdagstema: Stilla

Minne från en båttur i Mälaren för ett par veckor sedan. Tyst, lugnt, vattnet så blankt att anden kan spegla sig i det - stilla, så som veckans tisdagstema påbjuder.
Som vanligt får du upp bilden i fullskärmsformat om du klickar på den (det lönar sig ofta).

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 17, 2009

Veckans fönster: smalt

Veckans fönster ska vara smalt.
Smalt är ju fint i en hel del tämligen olika sammanhang ...
Och rätt smalt är väl detta fönster - men inte smalare än att en hel liten bäck får plats i det!
Fler och kanske väldigt mycket smalare fönster att titta på och i finner du här.



Copyright Klimakteriehäxan

Vad rönnbären berättar

Rönnarna är redan fullbehängda med vackert orangeröda bärklasar.
-Oj, så mycket snö det blir i vinter, säger folk som kan sin Bondepraktika, för i den lär det stå att om rönnen har gott om bär blir det också mycket snö.

Men nu har jag stött på en teori som säger precis tvärtom:
Om rönnen har gott om bär blir det lite snö – för trädet orkar inte bära så tungt två gånger om året, alltså måste det bli mindre snö på grenarna som redan gjort sitt med de många bärklasarna.

Det fiffiga med detta är ju, att vilken av teorierna som slår in kan man alltid hävda att man fått naturens eget förhandsbesked och därför står beredd med lagom mycket kraft i snösvängen. Kanske borde detta snarast rapporteras in till landets alla kommunalhus?

Fast där skulle väl reaktionen bli ungefär ”surt, sa räven”. Och den tesen har jag inte stött på någon som ifrågasätter.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 16, 2009

Väl använd tid

Vad hinner människan uträtta inom en utmätt tidsrymd?
Ta som exempel, tja, låt oss säga tio sekunder. Tio hack framåt med klockans sekundvisare. Inte så många, faktiskt. Hur använder man dem på bästa sätt?

Kanske hinner man ta en slurk vatten, direkt ur kranen. Kanske hinner man pussa en bebis på den fjuniga skallen. Kanske hinner man tänka att oj, var det inte nu jag hade tvättstugan?
Eller kanske är det just de där sekunderna som är skillnaden mellan dig och det ögonblick då busschauffören stänger dörren – jaha, där gick den. Retfullt nära att du hann, inte sant?

Men hade du varit född på Jamaica hade du kanske hunnit med. För på den ön, där vet folk hur man rör på påkarna.
Ta Usain Bolt, till exempel. Han springer 100 meter på samma tid som du tar den där vattenslurken, gullar med barn – eller hur du nu använder dina utmätta tio sekunder.

Inte nog med det, Bolt får lite tid över också, 42 hundradelar, närmare bestämt, för han springer på nya hisnande världsrekordtiden 9.58 i VM.
Det kan man kalla väl använd tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Bildligt talat - med en aning av höst

Det var svårt att välja bland bilderna från helgens utflykt - kanske känner ni igen er?
Och visst gör hösten sig påmind, fast sommaren inte är riktigt slut?
Fler foton under samlingsrubriken Bildligt talat hittar du här!

Copyright Klimakteriehäxan

"Att göra" - och mitt sista hemestertips

Jag hade en lista.
En lista med rubriken ”Att göra”.
Eftersom jag ändå skulle vara hemma under semestern, ha ”hemester”, skulle det väl vara smart att se till att stöka undan ett och annat, ge lite extra omsorg åt det styvmoderligt behandlade, uppmärksamma sådant som fått falla i glömska, reda ut små och stora trasselsuddar av konkret eller mer obestämbar typ.

Hur det gick? Jo tack, utmärkt. Listan är faktiskt i så gott som samma skick som ny.
Att prokrastinera är ett trevligt verb som måste få komma till användning då och då. Till exempel i semestertider. Nog är jag väl relativt duktig på att skjuta upp saker också i vanliga fall, men sällan passar det bättre att fösa saker framför sig än när man har långledigt – eftersom också morgondagen är jobbfri kan man ju faktiskt ta tag i saker och ting då, varför stressa?

Vädrets makt över den där listan ska inte underskattas. Varför röja i en mörk och dammig klädkammare när solen lyser, viken är inbjudande varm och den nyss påbörjade boken spännande? Nej just det, inte en endaste anledning. Man stänger noggrant dörren till det där skrymslet och förtränger alltihop, med solstol under armen och kall dryck i termosklädsel.

När sedan Molnet med Skuren kommer skulle det kunna tas som en fingervisning: dags att gå in, stryka en sak på den där listan och få ett bättre samvete.
Jo för all del. Men bio passar bra när det blåser och regnar, en liten shoppingtur med halva-priset-på-rean-priser kan också vara ett tidsfördriv under tak. Och böcker går som bekant att ägna sig åt alldeles oavsett klimat.

Så där håller det på. Dagar blir till vecka, veckorna blir till en månad – och vips! är det dags att gå till jobbet igen.
”Att göra”-listan?
Jag tror att jag ska ta och trolla bort den. ”Delete” är ett underskattat kommando på datorns tangentbord. Se där mitt sista hemester-tips!

Så småningom blir det väl en ny sådan där lista, men det kan jag tänka på då.
Prokrastinerare som jag är.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 14, 2009

Dan före dan före dan före dan ...

Nu drar det ihop sig. En dag så många väntar på ligger där på andra sidan helgen.
Nej, jag menar inte att det är första dagen efter semestern för somliga av oss. Jag tänker på att den nya kommer, Ikea-katalogen alltså, av 2010 års modell.

Och marknadsavdelningen har som vanligt gjort sin läxa. Ikea måste ha någon sorts världsrekord i smart reklam - tänk bara att få konsumenterna att ivrigt VÄNTA på nya reklambladet! Så här lyder budskapet, anpassat till finanskrisen, som mailas ut till oss som står på listan för katalogutskick:
"Du är den som vet bäst vad som passar dig och ditt hem. Vad du gillar och trivs med. Årets IKEA katalog handlar om att finna din personliga stil. Att våga använda färg och form, att mixa och matcha. Hos oss finns något för alla smaker - och plånböcker. I tider som dessa känns det viktigt att tänka på att spara och återanvända, och att det går att förnya med små medel. God kvalitet behöver inte kosta mycket, det går att köpa väldesignade och funktionella möbler utan att göra stora hål i kassan."

Här kan man tjuvkika i katalogen, i litet format. Det tror jag är en nyhet för året. Vad som känns nyast i utbudet för övrigt får man vänta med att fundera över tills man har den där trycksaken i handen.
På måndag, i bästa fall. I dag är dan före dan före dan före dan ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 13, 2009

Citat

"Sås är gott. Alltså gör jag mycket sås."

-Ernst Kirchsteiger har kommit fram till matlagningsdelen i "Sommar med Ernst". Samtidigt, i en annan tv-kanal, går en 21-åring ner 15,5 kilo och 30 cm runt midjan på åtta veckor i "Du är vad du äter". I Anna Skippers meny finns det inte plats för särskilt mycket sås ... tänk så olika det kan vara ...

Antikrundan

Den går strax bakom knuten på vårt hus. Antikrundan.
En efter en kommer de, de flesta pustande, stånkande, flåsande, och mängden oljud står ofta inte alls i paritet med hastigheten. Någon enstaka konverserar obehindrat med sitt sällskap, men de är i klar minoritet.

Klädseln varierar. Nyfrälsta visar upp sporttopp och byxor av senaste snitt, andra ser ut att ha lyckats bevara utstyrseln från någon gång på det tidiga 70-talet. En och annan är klädd som för söndagspromenad till högmässan med tillhörande kyrkkaffe: kavaj eller dräktjacka, propra skor och handskar och ibland rent av en huvudbonad.
Majoriteten har ändå sportskor, oavsett hur de ser ut för övrigt.

Men en gemensam nämnare har de, antikrundans samtliga deltagare: de har gåstavar. ”Nordic Walking” heter det på idrottska, när man inte vill verka töntig och ”gå stavgång” i all enkelhet. Och nog har de där stavarna – ”haru glömt laggen hemma va? hahaha!” – fått utstå mycket spott och spe sedan de först dök upp. Fast i dag är de accepterade och i flitigt bruk, och få orkar ens försöka häckla den som kliver i väg, med schvung i steget och sväng i staven.

Oavsett hur väl- eller otränad man är, hur besvärlig eller lätt terräng man än tar sig fram i, kan de där stavarna bevisligen vara till hjälp. Tekniken bland användarna skiljer sig ofantligt. Bland antikrundans äldsta deltagare gäller det inte så mycket att få ut mer av träningen. Det gäller snarare att öka säkerheten, att våga gå ut över huvud taget.

Egentligen tror jag att det är det allra bästa med gåstavar: människor som dragit sig för att ge sig ut på promenad på inte längre riktigt stadiga ben, de har nu fått ett hjälpmedel som till och med bytt från töntstämpel till något trendigt.
För att gå med käpp eller rollator, det kan förvisso bli en nödvändighet en vacker dag. Fast den dagen går att skjuta upp, tack vare stavarna.

-Kolla, nu kommer antikrundan, tjoar ett gäng grabbar när två damer marscherar förbi dem med stavarna taktfast pendlande.
Solen speglar sig i ölburkarna, vars innehåll byggt upp alldeles för stadiga magkulor för herrarnas ålder och välbefinnande.

De borde hänga på den där antikrundan! Den funkar oavsett ålder och grad av kondition! Pinsamt? Inte ett dugg, pojkar. Det handlar ju faktiskt om Nordic Walking!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 12, 2009

Så låter marimba!

Reprisen i dag i P4 Radio Värmland av mitt Sommar-program innehöll faktiskt den musik som det från början var tänkt. Så om du undrar hur marimba i själva verket låter, så går det att höra nu i din dator – det ska ligga kvar i trettio dagar framöver. Första halvtimmen av programmet hör du här och den andra här.

Ingenting för Monet ...

Vad i all världen har det tagit åt de gula näckrosorna?

Visst, de har aldrig varit lika vackra som de vita och rosa - men aldrig har de heller sett så eländiga ut som i år. Ja ni ser själva! Och tro inte att jag fotograferat en utblommad näckros, nej då, de ser ut så där, allihop, från första början.

Tacka vet jag de vita, de som Monet gjorde ännu vackrare när han målade dem i olja. De här skulle han aldrig ha tittat åt. Och jag förstår honom. Men kanske någon naturvetare kan ge de gula näckrosorna en ursäkt för det tråkiga utseendet?

Copyright Klimakteriehäxan

... men den här kunde kanske ha passat?

Vad är detta för en buske, månntro? Med söta små blommor och outslagna knoppar, samtidigt som det är fullt med (förmodligen oätliga) bär. Trädgårdsexperterna vet väl? Betrakta detta som en efterlysning!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 11, 2009

Hemestertips 11

Inte visste jag att en gammal svensk skandal, från 40- och 50-talen, kunde vara så spännande!
Visst har ordet "Haijby-affären" susat förbi någon gång, men jag hade ytterst dimmiga begrepp om innebörden. Nu vet jag mer, för nu har jag avslutat ännu en hemesterbok: "Ers majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelson (just ute i pocket). En i stort sett sann historia.
Läsvärd, jag lovar!

Tisdagstema: Dekorationer



Veckans tisdagstema är alltså dekorationer. Och pryder oss och vår omgivning, det gör vi ju alla mer eller mindre, till både vardag och fest.

Mina bilder kommer från utställningen "Krona och krans" som jag såg för ett par veckor sedan på Rackstadmuseet i Arvika. Utställningen, med fokus på bröllop i olika tider och modevarv, var som helhet en besvikelse (fast deras fasta del är alltid värd besöket) men där fanns enskildheter som var kul att se.

Här har ni överst en huvudbonad tänkt för en brud, i mitten en brudklänning som jag inte hade velat gifta mig i, fast dekorationerna är originella. Och längst ner några skojiga mössor för kallare väderlek, kanske inspirerar de någon händig handarbeterska?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 10, 2009

Livets orättvisor

För sisådär tretti år sedan kunde jag springa, i inte alltför uppdriven takt, tjugo minuter om dagen. På en vecka gick jag garanterat ner ett kilo och fick upp flåset, utan några som helst andra åtgärder.

Nu har jag gått, i hyfsad om än inte alltför uppdriven takt, en timme om dagen i tio dagar. Kan inte märka någon effekt alls, varken på den så kallade midjan eller flåset.
Se där en av livets alla orättvisor.

OK, ett lyxproblem, jag vet.
Men ändå.
Orättvist är det, kom inte och påstå något annat.

Copyright Klimakteriehäxan

Bildligt talat: ryggsim

Titta noga. Klicka på bilden för större format.
Fler bilder som talar hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 09, 2009

Godnatt allihop!

Det är augustikväll i Stockholm. En riktig sommarhelg har mörknat. Till och med fåglarna söker vila.
Månen vandrar på fästet blå ... och speglar sig i Årstaviken ... Godnatt!
Copyright Klimakteriehäxan

Visst är människor djur!

Stötte än en gång på citatet ”Män är djur”, det famösa uttalandet som damen som gjorde det kommer att få leva med till sin död – av ren barmhärtighet slipper hon att bli namngiven här.
Vid närmare eftertanke är det konstigt att ingen har kontrat med att kvinnor minsann är lika mycket djur, åtminstone i svensk språkdräkt.

I unga år har hon gärna såväl rådjursögon som getingmidja. Är tjejen någorlunda smidig glider hon fram som en katt. Inte för inte kallades Jenny Lind för näktergal. Och om flickan har glimten i ögat är det troligt att den byts ut mot en räv bakom örat. Man kan också höra att ordet puma – för en riktig snygging – allt oftare lånas in från engelskan.

När flickan blir lite äldre blir de animala epiteten annorlunda. Kobent kan visserligen både en man och en kvinna vara, men om hon inte rör sig lika lätt som förr hamnar hon raskt i kossans bås. Har hon gjort något mindre väl avvägt är hon lite fåraktig. Risken är stor att de en gång så snygga fötterna, som gjorda för italienska sandaler, förvandlats till breda ankfötter. Påpeka det – och damen blir förmodligen arg som ett bi.
På armarna syns gäddhänget, och i kindernas förlängning finns hamsterpåsarna.

Och dristar hon sig till att, trots utplånad midja, lägga sig på stranden i bikini finns möjligheten att miljöaktivister kommer och släpar ut henne på djupt vatten, eftersom det är där djuret hon liknas vid - valen - hör hemma. I andra fall blir tillmälet apa.

Där ser man: inte bara män är djur.
Man skulle vid det här laget kunna slå fast att människor är djur.
Du kan säkert förlänga min lista med rader av exempel – gör gärna det!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat när höstterminen närmar sig

"Tänk om det fanns en enda arbetsplats som fungerade som skolan. Att din käraste kommer hem vid fem, hej älskling, hur var det på jobbet? Jo tack, riktigt hyfsat. Jag blev bara kallad för hora fem gånger, subba tre gånger och skitfitta en. Jag blev visserligen knuffad i ryggen när jag var på väg till matsalen, men jag slog bara i knät. Och femton av mina kollegor hånskrattade högt och kallade mig mongo när jag svarade fel på en av chefens frågor, men sen hyssjade hon åt dom, så det blev inte mer än så.
I det här tankeexperimentet handlade det om vuxna människor. Blev du kallsvettig?
I verkligheten handlar det om barn."


-Bengt Ohlsson i en krönika i DN-bilagan På Stan 1998. Jag fyndade nyss ett urval av hans samlade krönikor i bokform - tretti spänn som "veckans bokerbjudande"! Och Benke, som han kallas, har skrivit sina krönikor i mer än tjugo år. Jag läser dem gärna, ofta med stor behållning. Nu ligger hans bok på toa, en krönika per besök - perfekt ...
Citatet ovan är extra tänkvärt nu när sommarlovet närmar sig slutet och verkligheten i form av ännu en hösttermin står för dörren. Alldeles för många ungar har det alldeles för jobbigt under skolåren - och då handlar det inte precis om läxorna.

fredag, augusti 07, 2009

Sista konserten avklarad?

Den här helgen skulle jag gärna styra kosan till Göteborg. Madonna kommer ju dit. Intar scenen på Ullevi med sin nya show – lite historiskt kan det bli, hon har trots allt passerat 50-årsdagen och även om hon tränar som en elitidrottare (ni har väl sett bilderna på och diskussionen om hennes armar?) kan hon knappast hålla i gång som hon gör hur länge som helst - hon kallas redan för "häftig tant".

Nu ska jag i alla fall inte åka och se henne. På något vis tror jag att jag kanske köpt min sista konsertbiljett av de där svindyra – 110 000 svenskar betalar, många över en tusenlapp, för att sitta jättelångt från scenen, det må kallas de ”bästa platserna”. När man väl sitter där är det ändå rätt mycket som att titta på tv, jumbotronen ger de bästa bilderna, hur absurt det än är.

Just på Ullevi har jag aldrig varit, jag har ju betydligt närmare till Globen. Där har jag sett Spice Girls, Simon & Garfunkel och Dolly Parton, till exempel. Var och en höjdare på sitt sätt – det råkade bli Spice Girls allra sista konsert med uruppsättningen, läktarna var fyllda med mammor och döttrar, och när kryddtöserna klämde i med ”Mama I love you” hade vi något fuktigt i ögonvrån, alla vi morsor som satt där med våra små flickor.

Simon & Garfunkel hade
den där allsångspotentialen som gamla slitvargar i popbranschen besitter. Hela publiken kunde varenda låt, med perfekt frasering. Och att Everly Brothers var förband blev åtminstone för mig en superbonus – en EP med bröderna var en av mina allra första skivor när vi hade skaffat grammofon. De lät likadant 40 år senare (eller var det rent av 50? ja det måste det ha varit!)

När Dolly Parton stod i Globen var det också många som sjöng med i låtarna. Visst, vi hade hört en hel del av mellansnacksskämten också (”You have no idea how much it costs to look this cheap”) men det gjorde inget, det var ändå idol-Dolly i egen hög person som sjöng för oss – fast det blev inga närbilder, inte ens i jumbotronen, det hade nog frun bestämt alldeles själv.

Men sedan, när konserten är slut och försäljarna anstränger sig till det yttersta för att kränga fula souvenirer som stjärnan själv aldrig skulle ta i med tång, då är det dags för eftertankens kranka blekhet.
Hur många cd kan man faktiskt köpa för en enda konsertbiljett? Hur länge pågår den där konserten – och hur många timmar kan man spela de där skivorna? Var får man bästa ljudet? Och hur följer man bäst med i texterna?

Visst, med illegal nedladdning tillkommer en komplikation. Det lär ju vara artisternas kompensation detta med längre och dyrare konsertturnéer. Men för oss laglydiga som inte ens tagit reda på hur man laddar ner en låt i Ipod eller MP3-spelare är det faktiskt läge att fundera allvarligt innan vi köper en konsertbiljett till.
Så kanske har jag varit på min sista liveshow med en stor och internationell stjärna.

Fast det är klart, det hade varit häftigt att uppleva Elvis på nära håll. Och Beatles. Men å andra sidan – man hade väl bara suttit där och glott på jumbotronen. Som bara är en ovanligt stor tv, inget annat.

När jag såg Ray Charles i Mariebergsskogen i Karlstad var jumbotronen inte uppfunnen. Avståndet mellan scen och publik var kort. Och trots att sittplatserna var upptagna stod jag kvar, inte bara en föreställning utan båda.
"I can´t stop loving you", sjöng han, rakt in i mitt hjärta (och många andras).

Så visst, liveframträdanden med stora stjärnor har sin tjusning. I alla fall hade de det före jumbotronens tid.
Hoppas Madonna är kanon, för er som ska dit!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 10

Idag har alla mina orkidéer fått duscha.
Det tycker de om.
Men nu var det länge sedan de hade haft den förmånen.
Fast i hemestertider kan även sådant hinnas med.
Orkidén på bilden kallas "ko-orkidé" på grund av sitt mönster - den fick jag i present (tack B&S!), hade aldrig sett en sådan förut! Snygg, inte sant?!

torsdag, augusti 06, 2009

Hemestertips 9

Hittade en påse djupfrysta plommonhalvor från i fjol i frysen. Och se, det blev en kaka när solen gått ner och dagen hade svalnat!
Vanlig sockerkakssmet med plommonen nedstoppade, jag tog kanske i mesta laget för det blev lite kladdigt som synes - men gott!
Det som dock är konstigt, det är att trädet, som i fjol bar så mycket frukt att grenarna höll på att gå av, det är i år nästan plommonfritt. Ändå minns jag att det blommade. Hade kanske de flitiga bina semester just då? Eller vad är det som gått fel? För de är väldans goda, de där plommonen. Som nu exempelvis, i en hemesterkaka!

RECEPT PÅ HEMESTERKAKA (så slipper du leta)
2 ägg
2 dl strösocker
1 dl vatten/mjölk/fil/grädde
2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver utblandat i mjölet

Stoppa i rikligt med (fryst) frukt eller bär efter lust och tillgång
175 grader i cirka 25 minuter
KLART!

onsdag, augusti 05, 2009

Tack, tre räcker!

Jag tror att jag har fått tre stycken nu.
Tre presenter från Bonniers bokklubb. Det är inte den sortens presenter man får som bonus för att man köpt något, det är en present för att man (i pur tacksamhet?) förhoppningsvis ska lockas att köpa något.

Därför har jag nu för tredje gången fått en sak i äkta plast. Idog efterforskning ger vid handen att saken är tänkt för att hjälpa till när man vill skala en citrusfrukt, oftast en apelsin, kanske.
Har jag då månne saknat ett sådant hjälpmedel? Nej, inte ens när jag fick den första.
Känner jag någon som skulle vilja ha en apelsinskalare av plast? Nej.
Har jag inte ändå frestats att pröva denna nymodighet, förmodligen en väl övervägd och länge produktutvecklad tingest, formgiven av ett expertteam? Nej.
Har denna oväntade gåva på något sätt förgyllt min vardag? Nej.
Blir jag glad om jag får en till? Nej.

Och så den för givaren rimligen allra mest intressanta frågan:
Har jag tack vare apelsinskalaren i limegrön plast övertygats om att det är en bra idé att köpa böcker via Bonniers Bokklubb? Nej.
Jag är tvärtom bergsäker på att det numera är det absolut dyraste sättet att fylla på i bokhyllan, dessutom föredrar jag av såväl vikt- som pris- och utrymmesskäl pocketversionerna, och de allra flesta nya böcker orkar jag vänta några månader på.

Men OM, jag säger OM, någon där ute vill ha en apelsinskalare så skickar jag en direkt. Maila bara namn och adress så kommer den – du tvingas inte ens köpa ett endaste ex av Klimakteriehäxan i bokform!
För egen del säger jag tack, men nej tack. Tre räcker – och blir över.

Copyright Klimakteriehäxan

Instängt och speglat i veckans fönster

Veckans fönster - se där ännu en fotokedja i bloggvärlden! Denna gång med temat INSTÄNGT. Och då kom jag att tänka på bilden av fönstret i ett fallfärdigt hus där molnen ser ut att ha stängts inne. Så där ja! Släng en blick in i mitt fönster och fånga en glimt av evigheten!
Trevlig sommaronsdag! Än är det långt till jul!

UPPDATERING: Jag hade lyckats klicka in mig på ett gammalt fönster. Då var temat förvisso "instängt". Jag skulle ha visat ett "öppet" fönster. Nu är det ny vecka och det påbjudna temat är "speglat" - då funkar ju den här bilden också! ... fast jag förstår att det är lite fusk ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 04, 2009

På svanspaning

Sex ungar har de, svanarna som jag knappast sett röken – eller ska man kanske säga svallvågorna? – av på hela sommaren.
Vet inte var de hållit hus någonstans, men i dag, plötsligt, låg de där och guppade i strandkanten igen som om de aldrig gjort något annat.

Svanar är märkliga fåglar. Jag är nästan lite rädd för dem, stora starka djur med hårda näbbar som kan väsa riktigt fientligt åt en. ”Vår” närmaste svan har rykte om sig att vara en riktig buse, argsint utan avbrott, fast jag förstås aldrig fått konkret bevis på saken.
Men oavsett hur ilsken fågeln är blir bilden tvärt gullig när de små nykläckta ungarna ligger tätt bakom mammas stjärtfjädrar och glider fram på vikens vatten.

En okänd äldre dam, kanske strax över de sjuttio, bromsar en dag in och hoppar av sin cykel när hon kommer ikapp mig som powerwalkar längs stranden, av största behov och efter bästa förmåga.
Hon har en fråga:
Hade jag sett svanarna, med ungar?

Nej, det hade jag inte, eftersom de hållit sig undan större delen av sommaren. Och svanarNA, förresten, det måste ju finnas en hel del av dem.
Fast damen som var ute på svanspaning talade om ett svanpar i bestämd form, som vore de hennes gamla vänner som kommit på drift.

Hon börjar peka ut över vattnet. Tror att ”hennes” svanar faktiskt har synts på Lilla Essingen, kanske också på Stora, vet jag kanske något om det? Tyvärr.
Men om de varit där, hur tror jag då att de tagit sig dit?
Va? Svanar simmar väl, möjligen med en liten flygtur inemellanåt?

Vid det här laget har jag intrycket att hissen inte går riktigt ända upp hos svanspanardamen – eller är hon kanske bara osedvanligt humoristisk? Jag får lust att svara att de kanske tagit buss eller rent av taxi, såvitt inte de fått skjuts av brandkåren (sådant har man ju hört talas om) men någonstans sitter en smula uppfostran kvar, en bildningsrest som får mig att bara säga att jag nog tror att de forslat sig själva över fjärden, med egna simfötter.

Svanspanaren inser att jag inte kommer att vara till någon hjälp. Hon kliver upp på sin cykel och trampar vidare, men bara ett 50-tal meter. Då hoppar hon av igen och börjar prata med två herrar som sitter med var sin öl på en parkbänk.

Jag tror jag vet vad hon frågar.
Och jag misstänker starkt att jag vet vad hon får för svar.
Såvitt inte ölet har bidragit med någon sorts synskhet, ögonblick som kan sprida klarhet över den spännande och okända fågelvärlden, en svanspanare till hjälp.

Men hade hon varit ute och hojat i dag hade hon kunnat glädja sig åt synen av en komplett familj med numera halvstora ungar, på den plats där hon uppenbarligen anser att den hör hemma.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Upp och ner

Ibland är den på väg upp, ibland ner. Ibland hänger den upp och ner. Ibland åker den hiss upp och ner, på sin egenhändigt tillverkade tråd. En korsspindel fick bli mitt svar på veckans tisdagstema - fler upp-och-ner-vända bilder den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 03, 2009

Färdigpratat i P4

Nu är det gjort. Min debut som sommarpratare i radio är avklarad. Fast ”bara” regionalt, förstås. Hur det gick? Tja, det får nog andra bedöma. Lite ledsen är jag för att det som skulle vara ett stycke på marimba nu framförs på fiol, men jag hoppas att ingen tror att jag inte hör skillnaden …
Om du är intresserad och kan/vill/orkar så går det att lyssna i efterhand, programmet ligger kvar på nätet i en månad. Men eftersom det är lite svårt att hitta har jag förenklat saken:
Här hör du första halvtimmen, här den andra. Tre minuter nyheter ligger först i varje halvtimmesblock.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 02, 2009

Bildligt talat - med betong och blommor

En klicklista till alla som finns med i fotokedjan Bildligt talat hittar du här!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 8

Eftersom jag fått för mig att ännu en dag med mediokert sommarväder väntade föreslog jag en väninna en utflykt, till Steninge slott. Själv blev jag påmind om dess existens i en bok jag just läste, har bara varit där en enda gång tidigare.
I det hus som byggdes som ladugård 1873 inryms nu konstgalleri, museibutik, restaurang och butik för glas- och heminredningsprylar.
Att jag kom till Steninge förra gången berodde helt och hållet på stickkonstens mästare Kaffe Fassett, vars verk ställdes ut. Nu kollade jag inte ens vad de hade - men vilken härligt positiv överraskning det blev: Yrjö Edelmann, retrospektivt, har ljuvliga saker att bjuda på! Det var rena turen att jag tog mig därifrån utan att ha impulsköpt en alldeles för dyr litografi - originalen kostar hundratusentals kronor. Men att titta går på 70 spänn, det var det värt!
Så om du har vägarna förbi, eller behöver ett utflyktsmål inte alltför långt från huvudstaden: Yrjö Edelmanns oljor väntar, en trappa upp i Steninges ladugård. Pågår in i september. Ett riktigt bra hemestertips!
Och vädret? Jo, strålande. Passade en promenad i slottsparken. Dessutom blev det lite presentshopping ... jag gillar glas ...


Bilden från Steninges hemsida, ur annonsen för utställningen.

Var så god och ät!

Mina kära sothöns har ni inte hört något om på ett tag. Men se här hur den ömma modern matar sin nu inte så lilla kyckling! Jag bjöd på smulor av danskt rågbröd, sothönan plockade upp och fördelade: var så god, det är serverat!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 01, 2009

Bettan och kärleken

Hon heter Bettan, hon är tio år, liten, nätt och jättesöt. Och hon älskar mig!
Vi har varit grannar i hela hennes liv, träffat varandra lite då och då – ibland ofta, vissa perioder mer sällan.
Men alldeles oavsett hur länge det var sedan sist blir hon lika glad när hon får syn på mig.

Bettan överger allt och alla för att komma rusande mot mig så fort benen bär henne. Väl framme överöser hon mig med ömhetsbevis, det är bara att tacksamt ta emot. Vi utbyter lite hemligheter, jag viskar ”sweet nothings” i hennes öra, hon lyssnar intresserat, snappar kanske upp ett eller annat nytt ord.

Hennes familj kan bli stående och bara vänta på att vi ska kunna slita oss från varandra igen, Bettan och jag.
Efter en stund måste hon ju lyda, följa med vidare på promenaden.
Hon viftar glatt på svansen när vi skiljs, jag tror att det betyder ”vi ses snart igen!”.

Det finns inte mycket som kan mäta sig med den reservationslösa hängivenhet som en hund kan bjuda på.
Minns en annan av hundarna i mitt liv som jag av olika skäl inte hade träffat på jättelänge. När hon så fick höra min röst igen kissade hon, världens mest väluppfostrade, på sig i pur glädje!

Om hon fick bannor? Självklart inte. Kärlek kan ta sig så många uttryck, det där råkade bara vara ett ...

Copyright Klimakteriehäxan