Veckans mening – om sprit och skönhet

Finns det en mening jag nyss läst som stuckit ut, av en eller annan anledning? Jo, det brukar ju göra det och vi brukar kalla den "Veckans mening". Nu har Skriv-Robert som står för initiativet tagit lite sommarledigt, men inget hindrar ju oss andra att hålla grytan kokande, eller hur?

Meningen jag valt kommer ur "Bluffen" av Unni Drougge, en författare jag aldrig förr läst. Detta är någon sorts nyckelroman, om verkliga personer, men de utsätts för påhittade händelser. Handlar mycket om kändisar och uteliv och känns en hel del som kittligt skvaller blandat med lite krim, jag är inte riktigt säker på om jag tycker det är kul eller mer liknar det vi en gång tämligen föraktfullt brukade kalla "kiosklitteratur" ...

Männen hade supit kvinnorna vackra.

Copyright Klimakteriehäxan

Mirakulöst

Vet inte för vilken gång i ordningen jag ser det: någon klagar på en produkt de hämtat hem från nätet elelr kanske inhandlat i en "hälsobutik". Man har köpt en kur som ska göra underverk. En produkt som lovar kunden stor förändring till det bättre. Av vad? Ja, säljaren siktar in sig på den som är det allra minsta fåfäng. Löftet: tjockare hår, viktnedgång utan ansträngning, inga påsar eller mörka ringar under ögonen, fräschare hy, borttrollade rynkor. celluliter som plötsligt krymper ... Vad än det utlovade resultatet är så är det inte gratis. Tvärtom, det kostar oftast en rejäl hacka.

Att många köper är helt klart – annars skulle ju produkterna försvinna. Men det gör de inte. Möjligen tillkommer hela tiden nya så att utbudet blir ännu större, löftena om snabba underverk ännu fler. Produktutvecklarna känner sin målgrupp och jobbar träget vidare. Det går utmärkt att sälja mirakel, det är "Kom och köp konserverad gröt" i 2020-talsversion!

Förmodligen borde många fler klaga på  uteblivna resultat. Att de inte gör det tror jag är lätt att förklara: man vill inte erkänna att man idiotiskt nog tror på mirakel. Men de är inte bara sällsynta, de händer inte! 

Naturligtvis vet jag vad jag talar om. För naturligtvis har även jag gått på en sådan där mirakelgrej. Och naturligtvis uteblev effekten. Det är rätt många år sedan nu, men jag skäms banne mig fortfarande. Jag skulle svälja två kapslar om dagen, absolut inte förändra något annat, och inom en vecka skulle jag behöva köpa nya jeans, mina kjolar skulle trilla ner och lägga sig runt fötterna, alternativt behövde jag skaffa ett bälte med många hål för spännet.

Om det hände? Jag kom ihåg pillren, så de tog slut men det var också allt. Visst vet jag att alltihop var helt korkat. Sedan dess har jag allt flitigare hyllat ett talesätt som går att överföra på mirakeltänket och som på värmländska lyder: "Allt orner säj. Å orner dä säj inte sô kvetter dä.". Översatt till svenska: "Allting ordnar sig. Och ordnar det sig inte så kvittar det". Eftersom miraklet aldrig händer så ska man strunta i alltihop.

Det är det smartaste sättet att hantera det mirakulösa. Och det borde vara det enda.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om mobilberoende

Alla pratade med sina små telefoner. Så fort en liten telefon ringer måste människan prata med den lilla telefonen. Det finns inget hon kan göra, för de små telefonerna har allt under kontroll och människorna lyder dem som hundar.

-Det är katten Frankie, i boken med samma namn av Jochen Gutsch och Maxim Leo, som så klarsynt och på pricken beskriver den moderna människans relation till sin smartphone. Frankie är ju inte en alldeles vanlig katt, han förstår mer än alla andra, eftersom han till och med kan prata med sin husse på människospråk. Och som han dessutom är en osedvanligt smart katt drar han sådana kloka slutsatser ... 

Gärna något glatt på G+

Det är onsdag och jag fortsätter på min inledda bana mot ett ABC+, ett alfabet bestående av bara trevligheter och de ska vara tre per bokstav. Vi har kommit till G+! Här har ni mina glädjespridare:

Google 

Jo faktiskt. Vad vore livet idag utan Google? Hur klarade vi oss förut? Faktum är att vi gjorde ju det, men idag är det otänkbart. Inser att det på sätt och vis också kan tolkas negativt, men jag tycker ändå att plustecknet är större än minuset.

GPS

Ännu en modern livsförbättrare, speciellt för oss med uselt lokalsinne. "Global Positioning System" står akronymen för och appen visar mig vägen.

Garn 
Där har vi något i skarp kontrast mot de moderna IT-påfunden! I evigheter har människan skapat garn och sedan skapat nytt av garn. Förr gällde det att fylla behovet av kläder, i dag handlar det mer om behovet av tidsfördriv och lusten att skapa. Visst är det trender som kommer och går, stickning, virkning, broderi, knyppling, olika vävtekniker, men faktum kvarstår: bara bristen på fantasi sätter stopp för hur man kan använda garn! Och man blir garanterat glad när man har resultatet!

Veckorna rullar på i märkvärdigt hög fart, det står inte på förrän vi är framme vid H+! Men innan dess kan ni passa på att kolla vilka trevligheter som dök upp när vi ägnade oss åt F+. Mina tankar leddes ända till 1400-talet, faktiskt! Bidrag kom från Carita, Ingrid, En vanlig man, Jenny, Janerik, Livshäxan, Mrs Calloway, LillaSyster, Margaretha, Åsa, Susanne, Merika och SusJos. Hoppas jag inte missat någon! 

(Jo det hade jag, kompletterat nu. Viktigt att länka hit i eget inlägg och till ditt bidrag här i kommentarsspalten! Använd gärna min "hjärteklump", den syns rätt bra!)

Copyright Klimakteriehäxan

Ny väska från förr

Det är ingen hemlighet att jag gillar handväskor. De är dels praktiska att ha saker i, dels är de trevliga som accessoarer i största allmänhet, kan ju rent av funka som ett smycke i rätt kombination med kläder!

Men det är heller ingen hemlighet att jag faktiskt inte har något riktigt behov av fler. Visst händer det att någon måste slängas, men om väskor har lite kvalitet håller de förvånansvärt länge. Jag har åtminstone en från 1968 och flera från 70-talet ... Alltså avhåller jag mig numera i möjligaste mån från att köpa fler väskor, även om det är frestande.

Då händer det märkliga. Maken rotar i någon låda med saker hans mamma, min svärmor, lämnat efter sig. Ja hon har vid det här laget varit död länge, men ni vet hur det kan bli: vissa saker tar man sig inte för trots att man vet att man borde.

Resultatet denna gång: jag har en ny handväska! En ovanligt liten sak, men den rymmer en näsduk, ett läppstift, ett betalkort och mobilen och med det kommer man långt! Kan nog få i en penna också. Fast nu är det inte storleken som jag gillar mest, utan utförandet. Hela väskan, ja båda sidorna, är broderad i petit point, alltså "halva korsstygn", tätt tätt smått smått. Till och med handtaget är broderat. Och jag är ganska säker på att det handlar om handarbete. Så många stygn! Så många timmar! Skinnfodrad är den dessutom!

Men när svärmor kan ha skaffat den här lilla pärlan till väska har jag inte en aning om. Kanske skulle hon på fin fest? Möjligen 50-tal? Möjligen är den österrikisk? (Köpte en väldigt liten petit point-broderad börs i Wien 1970, minns att där fanns mycket att välja på och googling pekar också åt det hållet). 

Superpraktisk är den förstås inte. Dock har jag föresatt mig att jag ska använda den, även om jag inte vet när! Nyckelknippan får jag nog lägga i fickan ändå ... medan jag sänder svärmor en tacksamhetens tanke, i efterskott. Kan tillägga att väskan är i skick som ny.

Copyright Klimakterihäxan

Finaste gästbloggaren är en favorit!

Títtar på fotot jag tagit på nyponrosen i Barndomslandet. Visst är den ljuvlig?! Men vad mer kan man säga om den? Tja, man kan ju be om hjälp. I dag gästbloggar Gustaf Fröding hos Klimakteriehäxan och han gör det på rim! Dikten heter "Nypenrosa" och finns med i samlingen "Räggler å paschaser" som kom ut 1897. Fröding är, det brukar jag säga, en favorit – och en av få poeter jag gillar och anser mig förstå mig på!

       

Fin sôm nypenrosa står

tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kärlekshôga,
nypenrosa bål ve stôga
dä va rosa rosa mi.

Eftersom söndagen är dagen för Veckans foto med hemvist hos Åke klämmer jag in lite fler rosor här, om än av annan sort än den Fröding besjunger. Rosen som min mamma en gång planterat vid huset i Barndomslandet är så smockfull av blommor att den håller på att trilla omkull av tyngden. Mina försök att knyta upp den vid spaljén har inte varit helt framgångsrika ... men tack och lov har jag heller inte dödat busken trots att jag beskurit den på amatörmässigt vis, flera gånger, och trott att jag gjort mig skyldig till mord! Dess livslust är kraftig och låter sig inte kuvas, blomstermängden ett bevis för det!

Ett dygn senare: Den "höll inte på att trilla omkull av tyngden", den gjorde det också, förmodligen med hjälp av några rejäla vindstötar. Hela härligheten låg på backen och jag kände mig nästan gråtfärdig ...

Vad gör man? Tja, bra tant får reda sig själv. Lyckades frigöra hela spaljén från såväl kvistar som gamla snören, slog i nya spikar och sen blev det att knyta snören igen. Rosen kämpade emot, den begrep inte bättre, och mina armar ser ut som jag bråkat med en katt. Undrar om jag när årets blomning är över bör klippa ner busken rejält?

Det är läge för ännu ett Fröding-citat, denna gång ur dikten "Gå på dompen": "Di dog å stog ôpp, di ble skenske i bena, di tängde å gne så dä elle tå stena - för skôte va bare tå krut" ... Vilket alltså uttyds som att någon såg ut att dö men bara blev skrämd och kunde fortsätta livet på egna ben, i min fria tolkning. för den som eventuellt inte är hemma på värmländska.

Eftersom Veckans bild får vara max fem blir det ändå en rosenbild till som bonus, en sjätte! Jag sålde böcker i går, på "Värmskogsdagen" i Barndomslandet, och det var kul för många köpte. På mitt bokbord hade jag några kvistar ur rosenbusken vid huset. En intresserad kund, det var en pojke gissningsvis i 8-årsåldern, ville handla. Nej inte bok, den var han inte så intresserad av, men kunde han få köpa blommorna?

Därmed sätter jag punkt för dagens inlägg, som skulle kunna ha rubriken "I Rosens namn". Men nu är det ju inte Umberto Eco som skriver den här bloggen. 

Copyright Klimakteriehäxan (ja bilderna alltså, dikten är förstås Frödings!) 

Just nu i juli

Frankie har fått träffa min från Amsterdam
 importerade katt. Oklart om tycke uppstod.

Visst är det tjatigt men ändå helt sant: Tiden går så fort att man inte hinner med riktigt! Ett helt halvår av 2026 har gått, dagarna blir kortare undan för undan ... och vi har hamnat i juli. Därmed dags för en Just nu-notering, i Kulturkollos efterföljd. 

Just nu läser jag "Frankie", en tysk bok om en katt med ett trasigt vänsteröra och mycket speciella egenskaper. Han kan nämligen prata, både med människor och andra djur. Storyn är för mig den tredje i raden om hur ett djur hejdar ett självmordsförsök. T alla tre handlar det om män vars hustrur dött (Fredrik Backmans bok "En man som heter Ove" som "alla" har läst, och den omistliga tv-serien "After life" med Richard Gervais är de tidigare två). Och även denna har en god portion humor med i berättelsen. Frankie betraktar människorna med fräscha ögon och styr och ställer på ett för läsaren underhållande sätt. Författarduon Jochen Gutsch och Maxim Leo är båda journalister i botten.

Just nu lyssnar jag på Unni Drougges "Bluffen", första gången jag över huvud taget bekantar mig med denna produktiva författare. Här vimlar det av väl igenkännliga svenska personer. De hamnar i påhittade situationer som ändå bär sannolikhetens prägel ... Startar med att Jan Guillou utsätts för ett mordförsök på bokmässan i Göteborg, ett attentat han överlever. Verkar underhållande, har mycket kvar. Dessutom finns tydligen två uppföljare med den tämligen neddekade kändisreportern Berit Hård i huvudrollen, en klart ovanlig "hjältinna".

Just nu tittar jag på en dokudramaserie på Netflix, "Straight to Hell" (nio delar). Här berättas historien om Japans mest berömda spåkvinna Kazuko Hosoki (1938-2021) som från en barndom i armod förvandlade sitt liv till en existens i total lyx tack vare sin förmåga (hm?) att se in i framtiden. Dessutom skrev hon över hundra böcker! Hon blev en av landets största stjärnor även i tv, och i den här serien om hennes liv är ramen för storyn att en ung kvinna fått jobbet att intervjua henne och skriva hennes biografi. Klart originellt.

Just nu njuter jag av sommaren.

Just nu längtar jag efter kommande helgs utflykt – jag ska hälsa på Dottern i Oslo och vi ska gå på konsert med Robyn!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om falukorv

Jag störs inte av DNA-undersökningarna som visar att det endast finns ett par procent nötkött i många falukorvar. Mitt problem har alltid varit att det finns hundra procent falukorv i alla falukorvar jag stött på. Varför svenskarna fortsätter att äta den här restprodukten från koppargruvan i Falun, trots att det nutida behovet av tvinnade oxhudar för att hissa upp malmen måste vara minimalt, övergår mitt förstånd. Kanske finns en hemlig njutning i att gång på gång låta sig luras på samma sätt.

-Johan Hakelius, en av cheferna på tidningen Fokus, må vara en intellektuell jätte men han är bevisligen också bitvis rejält korkad. Vilket jag anser bevisas av ovanstående citat, taget ur hans "Dagbok för vecka 27", om en ursvensk charkprodukt jag och många med mig älskar. Så gott! Dock är det förvisso så att det finns falukorv och Falukorv, man måste läsa innehållsförteckningen! Det gör jag. Och anser att Hemgårdens Jubileumsfalu (från Värmland) tills vidare är den allra bästa. Den saknades förvisso i testet som gjorts och som Hakelius hänvisar till.

I semestertid

Juli är semestertid för många, och det tar Elisa Matilda fasta på i veckans fem fredagsfrågor.

1. Vad skulle du vilja ha obegränsat av under sommaren? Bär. Jordgubbar, hallon, vinbär, blåbär. Och då ska de inte kosta uppåt 70 kr litern som jordgubbarna gör på vissa ställen nu. Är glad över tre liter för en hundring i en liten fruktaffär på Södermalm, det känns OK. På vischan visar det sig att priset för självplock t o m överstiger priset i butik!!! Vem plockar då, jag bara undrar?
2. Vad är ett sommartecken du alltid blir glad av? Lupiner. Invasiva? Jodå. Vackra? Absolut! Helt fantastiska!
3. Vad är den bästa sommardoften? Liljekonvalj, för då börjar sommaren på riktigt.
4. Vad är ett tydligt tecken på att du har varvat ner? Slarvar med träning ...
5. Vad får plötsligt mer plats under ledighet? Som s k senior blir det inte så himla stor skillnad. Men jag tror/bekänner att vi nog dricker mer vin i semestertider än annars!

Ha nu en riktigt fin helg alla, vädret är inte riktigt pålitligt men det är ju också typiskt för en äkta svensk sommar!

En uppmaning jag gärna efterkommer.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett råd från Elsa i värmeböljans tid

För många år sedan blev jag bekant med en kvinna som inte liknade någon annan jag mött. Hon hade inga barn, ingen man, men väl ett stort gäng syskon. De hade blivit för många, det blev knapert i familjen som bodde på en ö i Bohuslän och förväntades leva på faderns fiske. Fast det räckte inte. Ungarna skingrades tidigt, någon utvandrade till Amerika, andra skickades som fosterbarn till avlägsna släktingar.

Elsa, så hette hon, var den äldsta av döttrarna och hon bestämde sig väldigt ung: hon lämnade barndomshemmet och "gick på sjön", som man sa. Begav sig till hamnen i Göteborg, hittade snabbt en båt och mönstrade på, som hyttstäderska, det var ett jobb som inte krävde vare sig utbildning eller erfarenhet. Lämnade kajen med sikte på en annorlunda framtid, på egna ben.

Hon blev trogen de stora haven och fick se om inte hela världen så i alla fall väldigt många av världens stora hamnstäder. Många olika fartygsdäck klev hon runt på, många hytter att städa blev det, år ut och år in, men Elsa ångrade aldrig sitt vägval. Och jag tyckte det lilla hon berättade om fjärran länder lät helt otroligt spännande och rent av lockande, trots att jag aldrig varit någon hängiven städerska ...

På något sätt har jag fått för mig att historien om Elsas liv, från fattiga dagar på Västkusten via slitet på båtarna fram till pensionen, måste innehålla en hel roman. Visst fanns det väl någon stilig kapten vid vars bord hon mot alla odds fick äta? Eller en alldeles vanlig besättningsman som hon blev förtjust i? Vem lärde hon känna under dygnen i land? Vänskaper som betydde mycket? Vilka äventyr vågade hon sig ut på? Hur många gånger hade hon passerat ekvatorn? Vilka strandhugg mindes hon helst? Längtade hon hem ibland?

Naturligtvis har jag inte de där svaren, så det blir i varje fall inte jag som skriver romanen om henne. Förmodligen ingen annan heller, vilket är synd. Men en sak lärde hon mig, en sak som jag aldrig glömmer ...

En sommardag när Elsa hälsade på i Sverige (hon hade en syster i grannhuset i Barndomslandet) var det ovanligt varmt. Det gnälldes en del på vädret. För att hålla kroppstemperaturen i schack (detta var före tiden med A/C) fanns två knep: endera ett dopp i sjön eller en kall dusch.

Ja, det trodde vi, alltså. Men Elsa visste bättre. Hon hade upplevt tropisk hetta gång på gång och lärt sig det allra bästa sättet att känna sig sval, trots lufttemperaturer kring 30-gradersstrecket och däröver.
-Du ska ta en riktigt varm dusch, sa hon bestämt.
-Och när du stänger av vattnet och kliver ut känns luften som möter dig sval och skön!

Jag tänker på Elsa nu när vi har värmebölja och tar faktiskt en och annan riktigt varm dusch mellan varven (fast jag fortsätter förstås att hoppa i sjön också, det ger en annan pluseffekt!). Elsa hade hur som helst rätt. Förstås. Erfarenhet är guld värd.

Varm dusch i all ära - men ett dopp i sjön är ljuvligt för både små och stora eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Fram för fina F+!

När vi nu kommit fram till F+ i vårt alfabet som fylls av idel trevligheter låter jag några av er andra lista Fotboll (för det är jag rätt säker på att åtminstone någon gör), trots att det svenska landslaget nu är på väg hem från VM. Bättre går det för satsningen på ABC+, vad tycker ni andra? Så härligt att vecka efter vecka få en massa trevligheter utpekade för sig, ibland sådana man faktiskt aldrig riktigt tänker på! Nu F+! 

Fruntimmersvecka

Den vi har i vår almanacka är snart här. Tänker att den kan tolkas som en variant på Feminism: Flickor kan, flickor ska respekteras och värnas! Det utövas obegripligt ofta våld mot kvinnor i dag. 

Färger

Här tänker jag på hur uniform världen kan te sig runt omkring oss. Stadsbilden är ofta svart eller grå, det gäller ju både folks kläder och exempelvis bilar! Glada färger gör människan glad, det är jag helt övertygad om. Fram för mer färg!

Fötter

En kroppsdel som förtjänar kärlek och omvårdnad. Vi sliter på dem från de första stegen till de sista, vi klämmer in dem i tunga stövlar eller plastiga Foppa-tofflor utan att tveka. Somliga tvingar dem t o m att balansera på stilettklackar! Och hallå, dina hälar är väl inte spruckna? Det är inte bara fult och ser ovårdat ut, det kan göra ont också! Vill gärna upprepa Birgitta Anderssons förmaning: "Man ska vara rädd om fötter, för utan dom man står sig slätt.".

 

Inser att jag skulle kunnat prestera en riktigt lång uppräkning av väldigt positiva saker på just F, men ska väl sätta punkt här. Måste ju finnas något kvar till er andra också!

När jag efterlyste positiva saker på E dök svar upp från Margaretha, LillaSyster, Ingrid, Jenny, Carita, Merika, Debutsky, Mrs Calloway, Åsa, Susanne, BP, Susjos och Janerik. Så kul med en man, äntligen! Har undrat lite var bloggargrabbarna håller hus? De behöver väl också tänka positivt! Och man måste inte ha varit med från A+, det är bara att hoppa in när lusten faller på! 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om solkräm

För en familj med två vuxna och två barn som är på en veckas solsemester och tillbringar fem timmar om dagen i solen blir det närmare 2,5 liter solkräm totalt. Det motsvarar tolv stycken standardflaskor á 200 ml och fem stycken mindre flaskor till ansiktet á 50 ml.

-Ett försök till beräkning av hur mycket solkräm som kan behövas. Det där låter närmast hysteriskt i mina öron. Vi är ju ändå inte i Australien! Men klart är att strålande tider råder för dem som säljer solskyddsmedel nu. Ska man smörja sig i den takt som den här experten anser skulle det dessutom fördyra semesterveckan med ett antal tusen kronor ... Flera experter understryker att vi smörjer oss för lite om vi vistas i solen. Man kan behöva en ny dos solkräm varannan timme, och man ska aldrig snåla, heter det. Erkänner glatt att min solkräm räcker väldigt mycket längre än den skulle göra med den användningsfrekvensen ... Behovet av solskydd tas upp i en artikel i Svenska Dagbladet. Slutklämmen är den vanliga: bästa skyddet ger kläder och skugga!

Alternativet

Värmeböljan fortsätter. Vi som inte måste jobba kan ta vara på den, söka skugga vid behov, ta "hydration break" som pågående fotbolls-VM lärt oss att det heter när man ska se till att förse kroppen med nödvändig dryck. Och så får man sätta fart på fläkten. Summa summarum: det vore dumt att klaga, det lönar sig för övrigt inte på minsta vis.

Om man ändå är på vippen att gnälla över svettigt läge kan man ju bara lite snabbt påminna sig om hur alternativet ser ut. Förvisso ofta väldigt vackert det också, men man måste ha en massa kläder på sig, riskerar att halka och bryta några ben, bilrutorna måste skrapas, kanske måste snöskoveln fram också, någon skidtur ids man inte satsa på ... och dagarna må ibland vara ljusa men ack så korta. Tids nog är vi där.

Copyright Klimakteriehäxan

Vackra huvudstad, vart tog du vägen?

Stockholm är en stad som ofta besjungits, beskrivits i översvallande positiva ordalag: Nordens Venedig, vacker ur alla vinklar, förskönad av allt vatten, rik på grönska och sevärd bebyggelse. Exempelvis. Både bofasta och turister brukar uttrycka sin uppskattning.

Jag vet inte hur ni tänker, men för min del har jag fått allt svårare att se det där fina. Tycker ju att det snart inte finns en gatstump som inte grävs upp, broar måste få ny asfalt, torg behöver uppfräschning. Rör ska bytas ut, elkablar dras. Resultatet: Stockholm förvandlas till en enda stor och ful byggarbetsplats, och inte verkar de påbörjade projekten någonsin bli klara heller! Man får verkligen anstränga sig för att lyckas leta sig fram till någon vrå där vyerna fortfarande är obrutna. Såna vrår är det inte gott om, även om jag vet att de finns!

Det är inte alltid man kan presentera bildbevis på något man påstår, men den här gången går det. Och då är det jag fotograferat bara småarbeten – de riktigt stora, typ Slussen, lär man väl aldrig få uppleva i avslutat skick. Det är Åke som efterlyser veckans foton. Om du tycker att mina kunde ha varit roligare kan jag bara hålla med!

Copyright Klimakteriehäxan

DSN en varm dag

Dagens Stora Nyhet är denna dag ganska liten men dålig. Ett bi blev tvärargt eftersom det kom i kläm mellan min fot och sulan på den sandal som satt på foten. 

Det är inte första gången detta händer: jag korsar en gräsyta när jag går för att ta mig ett välbehövligt dopp i sjön. Gräset är uppblandat med många alsikeklöver, en liten blomma som bin älskar. Jag har alltså blivit stungen av bi där förr, ett par gånger faktiskt, därför går jag numera aldrig barfota den där korta sträckan. Vilket alltså inte hjälpte i dag.

Vet ni hur ont det gör när ett bi kör in sin gadd där skinnet på foten är som tunnast? Det gör skitont! Och det går inte över. Området runt "angreppet" är rött och svullet, det värker rent av. Dessutom vet jag att det tar dagar innan problemet är borta. Tills dess gör varje steg jag tar ont. 

Men på pluskontot måste man ändå säga dels att det är bra att det fortfarande finns bin, dels att det är rätt häftigt med rejäl sommarvärme som, i kombination med lite vind, är härlig. Skönt är det också att kunna hoppa i sjön som har väldigt badbar temperatur – tyvärr avråds vi från att bada just nu på grund av dålig vattenkvalitet. Den beror på algblomning (den går ju över) men ännu mer på kanadagässens bajs. Dock ägnar jag mig åt civil olydnad och tar några svalkande simturer. Fast med en dusch efteråt ...

Hur som helst: Det är ändå mindre än ett halvår kvar till jul, det gäller att ta vara på sommaren!

Copyright Klimakteriehäxan