Nyss – nu – nästa

Försöker ta mig tillbaka in i bokläsarnas skara. Och kanske är det på väg att lyckas? Upprepar greppet Hur ser din ”last-now-next-trio” ut? Vilket ska uttydas som att första boken ska vara den man just läst ut, sedan kommer den man är mitt i och så rundar man av med den som står först i kö.

Nyss: "Ex-Wife" av Ursula Parrott, en kvinnoroman från 1929. Rekommenderades hett av någon, minns inte av vem eller var, men jag köpte den, i jakt på en bok som skulle kunna bryta min lästorka. Och ja, jag kom igenom. Här fick jag möta människor i 20-30-årsåldern som levde hejdlösa liv på 1920-talets Manhattan, liv som fick mitt eget 70-tal att verka väldigt försiktigt och återhållsamt ... Författarens  personliga historia, som bär en hel del likheter med bokens, är fascinerande och ganska sorglig. Blev jätterik, slösade bort alla pengar, hade fyra misslyckade äktenskap, var oavbrutet skandalomsusad. Dog utblottad, av cancer, på sjukhus för fattiga, under taget namn. Boken som var hennes debut och blev genombrottet är ingen feelgood men skildrar stor vänskap (med både män och kvinnor) och en del romantik som inte bara ligger på ytan. Fast relationsproblemen är många och dränks ofta i alkohol. Måste-läsning? Nej. 

Nu: "Med en lapp om min hals" av Christian Lehmann Gisler, även känd som bloggaren "Professor Deutsch". En självbiografi om den lille pojken som vid sex års ålder skickas från Berlin till Kisa i Östergötland för att möta sommaren hos en tillfällig familj. Det blir början på resten av Christians liv, för i Sverige får han allt han saknat i sin tyska barndom, framför allt kärlek. På sätt och vis en berättelse om hur integration faktiskt kan lyckas! Skildringen av vardagen med en alkoholiserad, ensamstående trebarnsmor, som han kallar "mamma" inom citattecken, får läsaren att förstå hur eländigt det verkligen var. För min del får jag också lära mig något nytt: att det fanns en rörelse startad på 1950-talet som hette "Berlinbarnhjälpen" och som tack vare svenska idealister kunde ge barn ljusglimtar utanför Västberlins mur. Christian fick hela tiden återkomma till sina svenska föräldrar och idag är han sedan många år svensk, med rötter i ett gult tegelhus på Gammelgårdsgatan i Kisa! 

Nästa: Återvänder nog till Lena Nymans "Dagböcker och brev 1962-1974". Det är en tegelsten om än inte av största storleken, men texten är också av ett slag som jag hellre tar in i mindre doser än sträckläser. Hennes liv var brokigt och det blir många tillbakablickar på en tid när vi båda var unga, men en sak är klar: den som skrev (Arthur Lundquist) att hennes rumpa var "ointelligent" hade aldrig brytt sig om att kolla hennes hjärna. Där fanns mängder av klokhet och kunskap och hon kunde dessutom skriva!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 176

 UPPMÄRKSAMHETSEKONOMI

-Uttrycket, nytt för mig, väcker mitt omedelbara intresse. Ja kanske kan ekonomiskt tänkande användas när det kommer till att hantera mängden av information som flödar över oss, vare sig vi vill eller inte? Hur hanterar vi utsagor av allehanda slag? Somliga (det vet vi nu) är AI-produkter som måste betraktas väldigt kritiskt, andra är utformade för att få oss att tro på eller köpa något speciellt. Vi bombarderas av intryck, det ganska färska yrket "influencer" är ett idogt utövande av reklam även om de själva vill kalla det något annat. I slutändan är tanken att vi ska falla till föga och handla, alltså shoppa eller agera. Mänsklig uppmärksamhet är tveklöst en bristvara. Men hur ekonomisk man än vill vara blir det svårt att skapa ett "sparkonto" när det handlar om uppmärksamhet. Man får nöja sig med att försöka snåla! 

Vi återupptar jakten på tisdagstrion!

Under det nya året ska vi förse Blogglandia med nya tisdagstrio-inlägg. Tre böcker ingår, och temat har Skriv-Robert angett. Nu i årets premiär lyder det: Författare vars för- eller efternamn börjar på F.

Vad sägs om C. S. Forester, han som 1935 skrev "Afrikas drottning" (The African Queen)?! En äkta klassiker, inte minst sedan den filmades 1951 med Kathryn Hepburn som missionären som med Anthony Quinns hjälp vill bekämpa tyskarnas framfart i Kongo under första världskriget. De färdas på en båt på den stora floden, han dricker gin, hon ber till Gud och de blir naturligtvis förälskade i varandra.

Per Anders Fogelström hittar man också i klassikerhyllan, framför allt för hans stad-serie om Stockholms utveckling. Borde man också läsa om, jag engagerade mig mycket i personernas öden i huvudstadens fattigaste kvarter när jag läste böckerna.

Fröding som bokstöd.

Det blir en klassiker till, en favorit (och nästan den ende poet jag förstår att uppskatta): Gustaf Fröding. Inspirerad av en lyrisk recension köpte jag i fjol och läste en färsk biografi om honom ("Dä kvetter" av litteraturvetaren Johan Svedjedal) men den var en besvikelse. Mycket mera njutbart att läsa verken Fröding själv skrev, jag har även en del av hans tidningsartiklar som getts ut i bokform.

Det här låg förstås snubblande nära avsnitt sex i vår pågående serie Littteraturens ABC som initierats av Enligt O. Här är mitt inlägg till bokstaven F i den stafetten, det är inte identiskt med dagens!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad säger AI om den här bloggen?

Blir inspirerad av Hannele som upptäckt vad AI kan berätta om hennes blogg. Så jag går raskt till samma källa och frågar: Vad är Klimakteriehäxan? Och svaret kommer förstås blixtsnabbt. 

"Klimakteriehäxan syftar främst på två saker: en långlivad svensk blogg och en bok av författaren Aina Bergvall. 
Bloggen: Klimakteriehäxan är en personlig blogg som startades i december 2004. Den drivs av en kvinna som beskriver sig själv som en mogen och erfaren person som vågar tala om vad hon vill. Bloggen är fortfarande aktiv i januari 2026 och behandlar ämnen som vardagsliv, kultur, litteratur och samhällsreflektioner. 
Boken: Det är även titeln på en bok skriven av Aina Bergvall, utgiven 2008 på Isaberg förlag. Boken beskrivs som en skildring av livet och utmaningarna för kvinnor i den mogna åldern.
Namnet: Det används ofta som ett uttryck för att ge en röst åt och stärka kvinnor mitt i livet genom att använda ett ord som historiskt varit negativt laddat på ett mer kraftfullt och humoristiskt sätt."

Jaa, jag känner mig nog ganska nöjd med den "analysen". Stämmer väl ändå ganska bra? Eller hur? Måste medge att jag blir lite imponerad. Hur kan det gå så fort – och ändå bli hyggligt korrekt??? Om man som jag jobbat en del med research känner man sig sannerligen överträffad. För det brukar ta tid, mycket tid!

För att inte blir alltför positiv drar jag mig till minnes – och påminner härmed er andra om – en tidigare AI-erfarenhet som inte var så imponerande ...

 
Copyright Klimakteriehäxan

Puh för all snö

18/1: Snön och Nalle Puh

Det är världssnödagen i dag. Låt mig bara konstatera att det är ingenting jag har firat, långt därifrån. De där fina vita dagarna (som var välkomna) var snabbt överståndna, men då flög pulkorna fram i onödigt branta backar och ungarna gjorde snögubbar och hade kul. 

Sedan dess har vi levt i brun modd och med i princip oframkomliga gator och trottoarer. Ständig risk att halka tvingar en att gå "pingvingång", för man vill ju helst slippa bryta ben och/eller armar. Klagomålen på snöröjarna har åtminstone här i huvudstaden varit rekordmånga, över 20 000 senast jag hörde en siffra. Puh!

Nu råkar det ändå vara så att snön faktiskt delar den här dagen med ingen mindre än Nalle Puh, denne trevlige figur skapad av A. A. Milne redan på 1920-talet, så han är nu över hundra år gammal. Puh kallas ofta för "en björn med liten hjärna" vilket ju låter som en riktigt elak etikett, men man får tolka den lite snällt: visst glömmer han saker, visst är han lite tankspridd, men mer en glädjespridare ändå!

Nöjd med dessa två föremål för alternativa temadagar i almanackan besparar jag er härmed ännu ett förslag till en jag anser saknas!

Copyright Klimakteriehäxan

Räcker hon ända upp?

Ska hon verkligen kunna nå ända upp till toppen på glaspelaren som står mitt på Sergels torg i Stockholm? Den heter officiellt "Kristall, vertikal accent i glas och stål" men är mera känd som "Pinnen" eller "Glasobelisken". 

Konstverket, från 1974, skapades av skulptören Edvin Öhrström och är 37,5 meter hög, gjord av stål och 80 000 glasprismor. Den lyses upp i olika färg, allt efter årstid, av ledlampor inuti. Nu är det röd med dragning åt orange, lyser upp den grå vinterhimlen.

Jo, titta! Hon gör det! Hon räcker ända upp till toppen! Tjejen ingår i en grupp från Stockholms balettakademi. De är elever på den ettåriga linjen för modern/nutida dans och gjorde improvisationer där när jag kom till Kulturhuset för att se Meta Isæus-Berlins utställning "Festen som inte blev av".

Inte nog med att flickan nådde till toppen av Pinnen, hon gav mig också Veckans bild, den som Åke vill se på söndagar. Klicka över dit och kolla vad andra bloggare har förevigat med sina kameror på sistone!

Ett annan fascinerande verk som också rörde sig hette "Kris" och bestod av en bred sönderbruten säng med flygande vita lakan runt om i rummet, verkligen en häftig syn! Konstnären har bifogat en förklaring: Sängen står för så mycket: äktenskaplig lycka, olyckan, sex, otrohet, synd, dröm, mardrömmar, barnafödande och död. 

Jag gick direkt hem och bytte lakan i min säng ... tack och lov ligger de stilla ... men så är de ju inte precis något konstverk heller, även om de är snyggt mönstrade!

Copyright Klimakteriehäxan

Noll nyårslöften

 Enligt O ställer Veckans kulturfråga i år igen. Första av årgång 2026 lyder:

Vilka nyårslöften har du inför 2026?

Ovanligt enkelt att besvara: inga. Det är många år sedan jag avgav något nyårslöfte över huvud taget, eftersom jag ytterst sällan, förmodligen aldrig, lyckades uppfylla något. Att jag skulle sätta upp ett mål på kulturområdet av typen antal lästa böcker, sedda filmer, besökta konstutställningar – nej, det skulle enbart skapa stress, ingen glädje! 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om ordet "vi"

Visst försöker vi väl alla se positivt på framtiden, vi önskar varandra ett gott nytt år och god fortsättning och så vidare. Men samtidigt vet vi att vår samtid bjuder motstånd: det finns så obegripligt många negativa krafter i farten! Förr eller senare måste vi möta dem, hantera dem och – förhoppningsvis – besegra dem. För att klara det måste vi gå samman, jobba ihop! Göran Greider, journalist/författare/debattör/poet, specialskrev nyligen en dikt för Dagens Nyheter med titeln "Det stora allvaret är över oss nu". Där står det jag nu väljer som Veckans mening när Skriv-Robert (som jag tror) startat om den bloggutmaningen för terminens lördagar. Kan uppfattas som lite högtravande, jag vet, men poängen finns där!

Vi är på väg att mista den sista kraften
i själva detta ord vi, som krymper dagligen
och delas upp i allt snävare vi:n.

Copyright Klimakteriehäxan

En gång till

En mörk och grå fredag är det i dag, men jag har varit effektiv: klarat av ett läkarbesök, storhandlat och tankat bilen (och gjort Ordjakten i Svenska Dagbladet förstås). Dags att ta sig an Elisa Matildas fredagsfrågor, som jag i dag tycker var av det inte så enkla slaget ... men svarar gör jag! Temat är upprepning. Och visst upprepar vi oss, dag efter dag, man borde väl tröttna på åtminstone någon av företeelserna man ideligen återvänder till?

1. Vad gör du nästan varje dag utan att ens tänka på det? Sätter mig vid datorn och sitter kvar, olika länge dock.
2. Vad säger du ”bara en gång till” om, men gör det ändå flera gånger? Spelar spel i mobilen.
3. Vilken tanke snurrar runt lite för ofta i ditt huvud? Var la jag den nu igen? (kan gälla olika saker, tack och lov brukar jag hitta prylen)
4. Vad skjuter du upp varje vecka men ändå alltid får gjort till slut? Prylplockandet, gäller även kläder. Köksbänken får dock inte vara belamrad mer än när jag just håller på där!
5. Vad googlar du återkommande fast du borde kunna det vid det här laget? Vad ska det vara för ugnstemperatur för den här rätten nu igen?

En sak jag verkligen upprepar: inköp av tulpaner.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

18000

-Lite drygt till och med – ja så många anmälningar om dålig snöröjning har kommit in sedan årets början, det berättade man i Aktuellt i SVT ikväll. Och det är bara i Stockholm! Ja, jag kan säga att jag inte är förvånad. Det är obegripligt moddigt och eländigt, höga och breda snövallar mitt i stora tungt trafikerade gator och andra, mindre trafikerade, verkar inte ha haft besök av någon plogbil alls. I dag har jag åkt buss två gånger genom hela centrala staden och inte sett EN ENDA snöröjare. Naturligtvis klagar vi. Med rätta. Och än har det vl inte snöat klart ...

IPPDATERING: Ett dygn senare, fredag kväll, har anmälningarna blivit 20 000.

Den älskade tulpanen

15/1: Tulpanens dag

I dag är det lätt att gilla den alternativa almanackans val av objekt att fira. För i dag är det tulpanens dag! Jag har bekänt förr att jag lägger nästan skamligt mycket pengar på tulpaner så här års, och ingenting tyder på att det blir annorlunda 2026.

Det är en gammal vana, det där med tulpanköpandet. Tror att det handlar om beroende rent av. Minns hur jag inte hade råd med fler än tre stycken, men det räckte ändå långt i min etta som jag hyrde, svart, i andra hand! Den färgklicken gjorde att man inte såg skavankerna, i alla fall inte lika tydligt ...

Fast det är minsann inte bara själva växten jag älskar. Jag gillar den i andra skepnader också! Naturligtvis har jag Ulrika Hydman-Valliens storsäljande tulpan på glasfat och dessutom också på ett bokmärke. 

Lägg till en tulpanlykta i tjockt glas från Steninge slott. Den ska lysas upp bakifrån av ett värmeljus. En speciell tulpanvas har jag minsann också, från svenskt glasbruk men jag minns inte vilket. Det finns förvisso många vaser som kallas "tulpan-", både billiga och dyra. Om jag köpt en stor bukett passar de bra i Alvar Aaltos klassiska Savoy!

Att jag är kuddoman känner mina trogna besökare till. Så vad känns mer självklart än att jag lyckats kombinera kärleken till tulpaner med min svaghet för kuddar? En härlig tulpankudde i gobelängvävnad köpte jag för några år sedan på Åhléns, och Ikea har försett mig med tulpaner på kuddar med svart botten, passar perfekt i vår soffa! 

Om jag letade energiskt skulle jag tro att jag kunde hitta ännu fler varianter på denna härliga blomma här hemma. Men till holländska Keukenhof kommer jag visst aldrig, trots att jag längtat i decennier!

Copyright Klimakteriehäxan 

Jul i efterskott?

Visst vet jag att den är slut nu, julen. Knut hade sin dag i går. Tomtarna är förvisade till källaren. Och naturligtvis kan man tycka att jag är onödigt sen på bollen, men jag tänker ändå föreslå (en gång till) att du som 1/har Netflix 2/inte sett "Hjem till jul" (Home for Christmas) gör det! Utspelar sig i december månad men inget hindrar väl att man ser den i efterskott, i januari?

Tre säsonger finns med sex halvtimmeslånga avsnitt var av denna mysiga norska serie som verkligen förtjänar sin publik. Tittargodis! Har bara ett par delar osedda, suger på karamellen. Kommer att sakna Johanne!

Det är bra skådespeleri, en blandning av humor, romantik, relationsproblem i olika åldrar, bra scener i sjukhusmiljö. Inte ett enda blodstänkande mord, ingen polis med alkoholproblem, våldsprocent noll. Precis vad jag behövde. Med risk för att verka tjatig upprepar jag härmed denna rekommendation!

Apropå Knuts dag så måste jag bekänna att i år igen gör det ont att slänga ut granen, så grön och fin! Varje dag har den druckit vatten och varit ett trevligt och glittrande sällskap bredvid tv-soffan. 

Visst brukar man väl både känna och säga att när julprylarna är bortplockade känns våren närmare? Ack nej. Inte så nu. Tittar jag ut genom mina fönster ser våren otroligt avlägsen ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

60

-Så många avokados hade simmaren Lars Frölander ständigt i lager hemma när han skulle komma i form för stora mästerskap. Han åt sex om dagen och det gällde att ständigt ha de där "päronen" (jo de kallas så ibland) i olika mognadsgrad för att det alltid skulle smaka bra ... fattar inte hur han klarade det! Jag som är en äkta avokadoälskare vill faktiskt inte ha sex om dagen, och hur man bär sig åt för att hantera ett sådant lager är ett mysterium! Men rätt kul ändå! Frölander berättade om sina originella matvanor i Helenius hörna i TV4. För egen del hävdar jag bestämt att en rostad brödskiva med avokado och salt är ungefär den bästa macka som finns.

En livslång balansakt

Den där ungen som aldrig lärde sig att stå på händerna, det var jag. Inte ens om jag fick stödja fötterna mot en vägg klarade jag det. Hur jag än försökte rasade jag ihop i en hög. Gympalärarinnan gick totalt bet på att hjälpa mig. Lika illa blev det när jag skulle gå på bommen. Mitt balanssinne verkade vara helt satt ur spel. Hade jag något över huvud taget?

Så har jag fortsatt genom livet, med båda fötterna på marken för säkerhets skull. Och det kommer förstås inte som någon överraskning att min skicklighet i att stå på ett ben blivit ännu sämre med åren. Egentligen har jag väl inte bekymrat mig så mycket om denna oförmåga, jag har ju ändå två fungerande ben med fot längst ner i änden!

Balansplatta - hjälpmedel eller tortyrredskap?

Nu när jag ingår i det av artros drabbade knä-fokus-folket har balansen blivit en viktig punkt i mitt träningsschema. Fortfarande är resultatet uruselt. Jag har ändå letat fram balansplattan jag skaffade för jättemånga år sedan, på rekommendation av en läkare. Den är, utan överdrift, "i skick som ny", har legat kvar i sin låda ... så svår att bemästra när jag nu, äntligen, försöker!

Ett knep som jag fick mig rekommenderat för nu ganska länge sedan var att ta varje tandborstningstillfälle i användning. Man skulle stå på ett ben i de två påbjudna borstminuterna. Fel, fel, fel!!! Nu har en fysioterapeut förklarat att det är en urusel idé, skadlig rent av. Enligt henne (och jag tror henne) blir resultatet bara att varken tänderna eller balanssinnet får den behandling de behöver: man klarar inte att fokusera ordentligt på dessa två saker samtidigt. Och jag vet, eftersom jag provat, att det är i princip omöjligt!

Degas ballerina. Jag stod
inte modell.

I jakten på "träningstillfällen" har jag nu stått på ett ben och väntat på bussen. Det har inte väckt någon som helst uppmärksamhet ... En granne delade med sig av sitt knep: han står på ett ben i hissen, höger upp, vänster ner ... fast han bor högt upp i huset, jag som bor på en trappa kan nog inte dra stor fördel av det tipset!

Vilken tur ändå att jag aldrig drömt om att bli en modern Elvira Madigan! Fast balettdansös skulle ha varit häftigt, tror jag. Beundrar deras totalkontroll över kroppen, på tå dessutom. Antar att de aldrig träffat någon som liksom jag inte ens kan stå på ett ben även om man har hela sulan i fasta golvet. Jag är helt enkelt mitt inne i en livslång balansakt som säkerligen aldrig kommer att krönas med framgång!

Copyright Klimakteriehäxan

Damer jag mött

Gångtrafikanten till vänster är "äkta", alltså inte målad. Men han ser inte åt flickans håll ...

Inte särskilt många människor går Luthens gränd, en liten undanskymd gatstump på Södermalm i Stockholm. Ta mig som exempel: är söderbo sedan mer än fyrtio år, men först härom dagen klev jag för första gången in på den där gatan, helt i avsaknad av något som skulle kunna locka besökare dit.

Trodde jag i alla fall. Men det var ju då jag fick se konstverket! Flickan och fågeln på en hög betongvägg! Har aldrig hört talas om den här muralmålningens existens. Det visar sig att den gjordes för tio år sedan av Linus "Yash" Lundin och den är relativt intakt, även om väder och vind gett den viss patina. Fortfarande är både flickan och fågeln vackra, skönt att ingen klottrare har klämt dit en massa "taggar".

Snömodden runt fötterna gjorde inte promenaden särskild angenäm, morr! Men ändå tycker jag att jag (med konstnärens benägna bistånd) fick Veckans bild, den där som Åke vill se på söndagarna! Och det blir faktiskt ett kvinnoporträtt till.

För jag har nyss mött ännu en intressant dam i avbildat skick. Hon brukar kallas La Gioconda, Mona-Lisa, skapad av Leonardo da Vinci på tidiga 1500-talet. Inte för att det är särskilt ovanligt att stöta på henne i någon reproduktion, hon finns på allt från shoppingkassar till slipsar, kuddar och t-tröjor, så varför inte på en tallrik? Men just den version jag stötte på har fått ett litet stänk av humor och det mår hon inte dåligt av!

Copyright Klimateriehäxan