D som i Drama

Hittar en uppmaning hos Enligt O att fortsätta med nästa bokstav i det hon kallas Litteraturens ABC. Det är dags för bokstaven D. Hon skriver: "Som vanligt vill jag att du väljer ut en författare och en bok som kan kopplas till bokstaven. Sedan vill jag också att du tänker kring dramatik. Det kan vara dramatik i form av pjäser eller något som innehåller dramatik."

Ernst Didring har nog i stort sett fallit glömska. Men hans historiska trilogi "Malm", som handlar om hur man byggde järnväg i Norrlands inland, är läsvärd ännu. Där finns många spännande figurer, bl a "Svarta Björn", en kvinna som var en legend redan i livet. Romanerna har över hundra på nacken, och Didring hyllades flitigt på sin tid för sina skildringar av Sverige kring förra sekelskiftet. 

Therese Bohmans "Den andra kvinnan" läste jag nyligen, fast den visst är tio år gammal. Huvudperson är en ung kvinna som jobbar i personalmatsalen på ett sjukhus. Hon inleder en het relation med en betydligt äldre läkare, en som redan har en familj, men det handlar inte enbart om den jobbiga rollen som älskarinna utan också om hur hon vill skapa sin egen framtid, helst som en oberoende skrivande människa. Här ryms också tankar om vänskap och klassmotsättningar. Om hon lyckas? Vill du veta får du väl läsa!

"The Diplomat" på Netflix är inte bara dramatisk, den börjar på D också så där har vi en dubbelträff! Sög lite på karamellen och började inte titta så snart den tredje säsongen släpptes, men nu tar det nog snart slut för man vill verkligen veta hur det ska gå ... 

Om jag tänker på annan dramatik som gjort intryck finns den oförglömliga "Sju flickor" som spelades på Dramaten för över femtio år sedan. Lena Nyman spelade den knarkberoende flickan och när pjäsen var över och ljuset tändes i salongen satt jag med tårarna strömmande. Oförglömlig, skrev jag, och det var precis vad den var. Eller är.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om klädkod

Det räcker med att ta en promenad i vilken svensk stad som helst för att omedelbart se att nästan ingen svensk, oavsett kön och härkomst, är mogen att klä sig själv. Förr i tiden kunde följderna av det begränsas genom att det fanns uttalade och outtalade klädkoder, som medborgarna följde, eftersom tanken aldrig slog dem att inte göra det. Ingen vuxen man skulle på den tiden ha gått runt i staden iklädd shorts, kvinnor skulle aldrig ha gått ut endast iklädda kroppsnära kalasbyxor på underkroppen och tanken att klä sig i sportkläder sju dagar i veckan, trots att ingen sådan aktivitet var planerad, var lika absurd som att man opåkallat skulle klä sig som sotare, eller bagare. Nu är den sortens klädregler sedan länge bortrensade. Resultatet talar för sig självt.

-Den ständige provokatören Johan Hakelius, politisk chefredaktör på tidningen Fokus, funderar i sin "dagbok" över förslaget om svenskt burka-förbud som kristdemokraternas ledare Ebba Busch lanserat. Hon har fått mothugg av en imam som påstår att alla vuxna klarar av att själva bestämma hur de ska klä sig, en mognad som inte Hakelius tycker sig se när han tittar på folk runt omkring sig. Till saken hör kanske att Hakelius själv är mycket klädmedveten, vilket resulterar i att han ofta ses i rutig tweed med väst och fluga ...

Veckans bild

God morgon!  

Kom ni ihåg det? Att ställa klockan på vintertid, eller normaltid som det kanske egentligen heter? Bakåt en timme var det som gällde, och våra digitala apparater klarar av omställningen utan hjälp. De andra tidtagarna får vi ta hand om manuellt. Historierna om hur folk glömt och kommit på fel klockslag är många. Mindre plågsamt att komma en timme för tidigt än en för sent, så där har oktober-ändringen en fördel.

Två gånger om året flammar debatten upp om det vettiga i att hålla på med den här tidsomställningen, som förefaller rätt onödig. Vissa människor säger sig lida av den, både fysiskt och psykiskt, andra märker den knappt (jag hör nog till den senare kategorin).

Den här tidsregeln infördes i Sverige 1980, och meningarna om fenomenet har varit delade hela tiden. En prominent brittisk politiker, Winston Churchill, sammanfattade fenomenet med ett kallt konstaterande: "En extra gäspning en morgon på våren, en extra snarkning en natt på hösten." Det gällde rimligen inte bara i England!

Kanske kan EU en vacker dag enas om att avskaffa den här ordningen. Man kan ju tycka att det borde kunna klaras av med ett enkelt klubbslag i Bryssel, men så lätt går det förstås inte! 29 mars 2026 är det dags nästa gång, dessförinnan lär det inte bli nån ändring.

Veckans bild ska vi visa på söndagar, det vill i alla fall Åke. "Min" klockvägg finns i en restaurang i centrala Stockholm, ett ställe där jag ätit lunch några gånger och alltid fascinerats av anhopningen av ur med gyllene inramning.

Copyright Klimakteriehäxan

Utan påsar vore livet svårt

Det finns en bloggutmaning som gäller på lördagar, en utmaning från Åke som jag av någon underlig anledning oftast lyckas glömma bort, såväl att kolla som att hörsamma. Idag är ett undantag! Man ska "hoppa på tåget" och det gör jag här och nu. 

Nyckelordet denna gång är påse, och en sak är klar: hur skulle vi klara oss utan påsar? Tänk bara på alla gånger (senast i går i mitt fall) man släpat smutstvätt till tvättstugan i en blå Ikea-påse? Den har fått ett passande namn, "Frakta" heter den! (Jag hyllade den här för tretton år sedan, priset har gått upp från fem till nio kronor sedan dess, sex spänn för en mindre modell). Tror att möbeljätten var först med en kasse i det stora formatet, nu har "alla" andra följt efter, bland dem till och med modehuset Balenciaga som 2017 gjorde en snarlik väska fast i skinn och med blixtlås.

Sedan har vi de olika kassarna i papper och plast som förr var en självklarhet att bara ta i butiken när man skulle bära hem matvarorna eller den nya koftan. Men 2017 kom en ny lag. Plötsligt kostade de extra och visst blev vi väl lite försiktigare, såg till att återanvända dem både en och fyra gånger? Målet var att – och nu citerar jag en text jag skrev på News 55 samma år – "ingen ska använda mer än 40 plastbärkassar om året när vi är framme vid år 2025." 

Där är vi ju nu. Användandet har faktiskt gått ner, även om jag inte räknat mina. Den där skatten på plastpåsar togs bort för ett år sedan. Idag är jag av den uppfattningen att folk faktiskt väldigt ofta har med sig egen kasse hemifrån när det är dags att gå till butiken. Ofta en sån där liten sak i tunn nylon som när den är tom kan vikas ihop och nästan inte ta nån plats alls i fickan eller handväskan. Eller en snygg i kraftigt tyg, kanske en souvenir från någonstans?

Hos mig finns en annan påse som jag blev förälskad i vid första ögonkastet. Den ser ut som nästan vilken brun papperspåse som helst, är gjord i porslin och kommer från tyska Rosenthal. Jag kunde inte köpa den just när jag upptäckte den, minns inte av vilken anledning. Däremot stod den rakt framför mig i en taxfree-shop på Barbados långt senare. Naturligtvis slog jag till. Och varje gång jag tänker på hur konstigt det är att jag köpte den där jag köpte den fnissar jag lite för mig själv ... det är ungefär fyrtio år sedan! Tapio Wirkkala har designat den och när jag googlar ser jag att min vas verkar ha blivit riktigt värdefull under åren den stått hos mig!

25/10: Pastans dag

Oavsett hur påsen/kassen ser ut är den en av alla dessa vardagsprylar som vi glömmer bort att vara tacksamma för. Nu tycker jag alltså att vi ska införa kassens dag i den alternativa kalendern, den med alla temadagarna inpetade, ibland i flerdubbla lager!

Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte visa min uppskattning av tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och så kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Sedan handlade det om min kära solfjäder och senast hamnade jag hos blomvasen.

En stöttande påse för oss som försöker undvika att handla på nätet.

Ramlade över dessa roliga kassar på nätet! De kostar under 200 kr och kommer från https://www.missyusabags.com/. Hade jag inte så gott om väskor redan så ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening

Denna vecka har jags läst Veckans mening på golvet i Näckrosens tunnelbanestation. Ett citat hämtat hos poeten Gunnar Ekelöf, som jag egentligen inte är närmare bekant med. Men det han konstaterar här, kort och koncist, det är ju sannerligen med verkigheten överensstämmande!
Det är Skriv-Robert som på lördagar efterlyser en mening man nyss läst och som fångade uppmärksamheten lite extra (om än aldrig så lite ...) Och nu får ni alltså veta var jag kan tänkas läsa lite poesi ... på golvet i Stockholms t-bana!

Copyright Klimakteriehäxan

På väg?

Det är en otroligt grå dag när jag som vanligt plockar upp Elisa Matildas fem fredagsfrågor och när jag ser datumraden i hennes blogg slås jag av ett enkelt faktum: Om två månader är det julafton! Så dit är vi definitivt på väg, allihop. Hinner förstås bli många gråa dagar innan dess ...

1. Vilken var den senaste platsen utanför din stad du reste till? Det jag kallar Barndomslandet.
2. Vart kommer du att åka härnäst? Barndomslandet.
3. Vad behöver du en paus från? Vardagen.
4. Om någon frågade vart du är på väg – vad skulle du svara utan att tänka? Framåt!
5. Hur flyr du vardagen? Med allehanda huvudbry, tv och böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

3 x August för mig

Kandidaterna till årets August-pris presenterades härom dagen.  Naturligtvis har jag inte läst någon av de nominerade, är ju bara i undantagsfall med på tåget när det handlar om nyss släppta titlar. Dock hade jag väntat mig att Lena Andersson skulle finnas med, med sin "Män och kvinnor" som jag tycker är riktigt bra (och som är tillräckligt ny för att kunna vara med). Men i klassen för skönlitteratur ska jag strax ge mig i kast med Lina Wolffs "Liken vi begravde", jag har höga förväntningar och är förstås lite orolig att de ska komma på skam.

En av Wolffs rivaler om denna August (hon har redan en sån gubbe hemma sedan 2016 då hon fick priset för "De polyglotta älskarna") är Mikael Yvesands "Våran pojke" som verkar vara lite annorlunda, att döma av någon intervju jag sett med författaren, som säger sig skriva böcker han tror att han hade velat läsa när han var yngre – samtidigt som han påstår att han numera läser väldigt lite. Klart ovanligt för en skrivande människa! 

Ännu en av årets möjliga pristagare kan kamma hem äran och berömmelsen för andra gången, och då handlar det om ytterligare en bok jag verkligen vill läsa, fast nu i fackklassen. Tänker på Bea Uusmas "Vitön", en uppföljare till hennes fantastiska "Expeditionen – en kärlekshistoria". Uusma har helt snöat in på ingenjör Andrée och hans ödesdigra ballongfärd och wow! som hon skriver om detta sorgliga äventyr, vars gåtor hon försöker lösa! 

Är det månne svårare att upprepa succén, det vill säga att få priset en andra gång? Fyra författare har vunnit dubbelt: Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Sven O. Paerson och Lars Sund. De två första har jag förstås läst, Sund också fast inte titlarna han fått priset för. Paerson är jag helt obekant med. Återstår att se om det här gänget utvidgas i år? Och om jag väljer att läsa pristagarna eller är ute och cyklar? Vilket i grund och botten är helt likgiltigt!

Copyright Klimakteriehäxan

 

Dagens ord 169

HOTELLFRUKOST

-Visst är det ett härligt ord! Det doftar nybakat, alla möjliga läckra pålägg, yoghurt med och utan smaktillsatser, marmelader, ost av olika typ, färsk frukt, kanske rent av en liten frasig croissant? Krispigt stekt bacon och äggröra! Tomater, paprika, gurka! Och för den hängivne ett varmt våffeljärn, bara att pytsa i lite smet och vänta tills våfflan är vackert guldbrun! Den mer hälsomedvetne kanske söker upp havregrynsgröten, den finns där också. Allt detta ljuvliga har sedan lång tid tillbaka ingått i rumspriset när man bott på hotell i Sverige och Norden. Men nu har Scandic, den största hotellkedjan i Sverige, Norge, Danmark och Finland, bestämt att det är slut med det. I framtiden får gästen betala extra för frukosten. Den nya regeln träder i kraft i juli. Naturligtvis inget att bråka om, ett glasklart lyxproblem, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte uppskattat den där förmånen, som blivit en liten guldkant på resan. Fast folk som reser i jobbet får kanske krångligare med reseräkningen? Scandic räknar med mindre matsvinn och färre snyltgäster i alla fall. Återstår att se om/när övriga hotellkedjor följer efter. 

Nummerbyrån

32

procent av alla svenskar, alltså nästan var tredje, lyssnar på poddar minst en gång i veckan, kvinnor oftare än män. Nästan tjugo år har gått sedan den första podcasten hördes i vårt land. Sedan dess har floran växt, men det är oklart hur många det faktiskt finns – en del produceras professionellt och med effektiv marknadsföring, andra görs mer amatörmässigt. För egen del kan jag inte ens räknas in i de 50 procent som lyssnar minst en gång i månaden. Är helt enkelt ingen poddmänniska, har på något vis aldrig känt behovet. Kanske missar jag mycket?

Blåryggar

När Skriv-Robert vill ha en tisdagstrio med blått omslag är det bara att gå till bokhyllan och leta. Eller? Nja så enkelt är det inte, i alla fall inte om man har valt att sortera sina böcker i alfabetisk ordning efter författarnas efternamn. Vilket vi har.

Det finns bevisligen bokläsare som av estetiska skäl sorterar in det lästa i hyllan efter färgen på ryggarna, men den genvägen kunde jag inte ta i dag. Bara att leta! För inte minns man väl en bok tack vare färgen på omslaget? Jag gör inte det i alla fall! Så vad kan jag tänkas hitta?

Min slutsats är att det är om inte vanligt så i alla fall inte ovanligt att en bok är blå på ryggen. Men när man vänder på den har en massa andra färger trängt sig in, det blå hamnar på undantag!

Alltså bjuder jag på tre blå bokryggar. Här finner ni "Bangs bästa", ett urval av den fenomenala Barbro Alvings texter gjort av hennes dotter Ruffa. Bangs penna var lysande: hon kunde vara skarp, hon kunde vara rolig, hon kunde vara synnerligen tänkvärd.

"Is och vatten, vatten och is" är väl inte Majgull Axelssons bästa roman, men förstås klart läsvärd. Ett familjedrama om två systrar som utspelar sig mot en fond bestående av en båtfärd i ett iskallt polarhav (som författaren gjorde som en del i researchen).

"Hur ska det går för Pinnebergs?" (Kleiner Mann – Was Nun?) skrevs av Hans Fallada för riktigt länge sedan (1932) och kallas väl i dag för en klassiker. I åratal har den stått i min bokhylla, och i precis lika många år har jag lyckats hoppa över den när det blivit dags att hämta ny läsning. Nu då? 

Copyright Klimakteriehäxan

När det är dags för kalas

Veckans kulturfråga dök upp i helgen, inspirerad av en familjemedlems födelsedagsfirande. Det fick Enligt O att undra: Vilken kultur som handlar om kalas vill du tipsa om?

Det är väl aldrig lika viktigt med kalas som när man är barn? Alltså lyfter jag fram "Kalas, Alfons Åberg!", en av Gunilla Bergströms många fina historier om grabben som blivit så otroligt många barns kompis. Och till kalas hör ballonger, presenter, tårta, kanske serpentiner också? Traditioner som man faktiskt kan hålla på rätt långt upp i åldrarna, och få uppskattning för det!

Ernest Hemingway fick efter sin död en memoar utgiven: "En fest för livet" (A Movable Feast). Den utspelar sig på 1920-talet i Paris och ja, Ernest och hans polare visste verkligen hur man festade, var de än befann sig. Det har man förstått även av hans tidigare böcker, som exempelvis "Och solen har sin gång" (The Sun Also Rises), även den baserad på saker som verkligen hänt författaren.

"Den store Gatsby" (The Great Gatsby) av F. Scott Fitzgerald utspelar sig också på det där 1920-talet som kanske gav utrymme åt ovanligt många storslagna fester? Gatsby bjöd generöst i sitt grandiosa hem där ingenting saknades. Blev också en häftig film där inte minst kläderna fastnade i minnet. Leonardo Di Caprio spelade den (oftast) vitklädde rikemannen som för det mesta hade ett champagneglas och en cigarr i handen.

Filmen "Brakfesten" som vid det här laget är femtio år gammal lät biobesökarna delta i ett hejdlöst frossande som var tänkt att mynna ut i ett kollektivt självmord. Ingen fest man känner längtan efter att delta i, trots att Marcello Mastroianni finns bland gästerna ... Den kallas för "svart dramakomedi" så nån feelgood blir det inte! Fast jag minns den som sevärd.

Snacka om bredd ... från Alfons Åberg till brakfest och Gatsbys flärd och överflöd ... bara att välja!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild är en vårblomma

Styvmorsviolen, omgiven av höstlöv, har just slagit ut i Barndomslandet. Föga anar väl den lilla sötnosen att minusgraderna står på kö runt husknuten. Och vi behövde inte vänta länge: strax sjönk kvicksilvret under nollan! Tur ändå att violer tål en liten köldknäpp. Den här tänker inte ge upp i första taget!

När sen solen gått upp och slukat frostspåren (de syns bättre om du klickar upp bilden i storlek) blir hösten i alla fall en fest för ögat, det tycker jag min tredje bild är bevis för. 

Om man klickar sig över till Åkes blogg hittar man garanterat mängder med fina bilder som kvalat in som Veckans foto hos en rad andra bloggare!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om män

Ester Nilsson är en kvinna som verkligen väckt mitt intresse. Hon är huvudperson i tre romaner, skrivna av Lena Andersson. Ett och annat av det som Ester är med om känner jag väldigt väl igen. Hon har praktiskt taget oavbrutet mina sympatier. "Män och kvinnor" kom ut tidigare i år och är en uppföljare till "Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek" (från 2012) och "Utan personligt ansvar" (2014). Alla tre handlar om Esters kamp för att finna och behålla Kärleken, vilket som bekant inte alltid är lätt ... men kanske finner hon den ändå, när nu tio år har gått sedan den andra boken i serien kom ut? Lena A har ett lysande språk och ideligen läser jag meningar som tål att sugas på, om och om igen. När jag nu ska leverera Veckans mening och därmed svara på Skriv-Roberts efterlysning väljer jag denna, som jag tycker känns som ett riktigt och väl underbyggt konstaterande:

Män tycker om att förklara saker för en – inte att få saker förklarade.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsfrågor om fredagar

Första nattfrosten gjorde marken vit medan mörker rådde. Och det hann nästan bli mörkt igen innan de sedvanliga fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda dök upp!

1. Är du mer ”nu börjar helgen”-pepp eller ”lugn och stilla” på fredagar? Hamnar i facket för lugnt och stilla.
2. Är du team pizza, tacos eller något helt annat? Fredagsräkor är ofta förekommande hos oss.
3. Vad är det första du gör när du kommer hem efter en lång fredag? Gastar "heeej jag är hemma nu" så att Maken hör.
4. Hur ser en typisk fredag i ditt liv ut just nu? Sover tills jag vaknar, kollar nyheter snabbt på mobilen, löser Ordjakten i Svenska Dagbladet. Sedan frukost, till den en sudoku i Dagens Nyheter och sedan har båda tidningarna ganska bra och utmanande stora korsord som jag åtminstone börjar på ... till räkorna avslutningsvis ett glas vitt vin. I bästa fall har jag tagit en promenad också. Innan jag hamnar mellan lakan brukar det bli lite tv.
5. Blir denna fredag tidig eller sen? Den blev rätt sen. Spännande pingis på tv. Sverige slogs ut ur Europamästerskapet för lag. Tyvärr.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om valmanskåren

Det är ett intressant faktum att Svenska Kennelklubben, med sina 300 000 medlemmar, har 50 000 fler betalande intressenter än samtliga riksdagspartier tillsammans. Kennelklubben är till och med tio gånger folkligare än Sverigedemokraterna, att döma av medlemsantalet. 
Därför är det frestande att leka med tanken att riksdagen skulle bli mer representativ för valmanskåren om Kennelklubben utsåg samtliga ledamöter.

-Johan Hakelius, politisk chefredaktör för tidningen Fokus, funderar kring svensk inrikespolitik i sin "dagbok".