Levande kulturpersonligheter

Vilka kulturella personer har funnits med dig länge? undrar Enligt O i Veckans kulturfråga och fortsätter: "det handlar om kulturskapare som fortfarande är aktiva  och som du följt i många år och vars verk du alltid tar del av. Sådana som är extra viktiga för dig."

Det där tillägget till själva grundfrågan ställer till det för mig. För jag tvingas inse att de flesta kulturpersonligheter och som jag "levt med" länge som jag kommer på sorgligt nog inte längre finns ibland oss. Där finns Povel Ramel, Evert och Sven-Bertil Taube, Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk, Jan Johansson, Sven-Erik Magnusson, Hasse&Tage för att ta några svenska exempel. Eller förstås Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding. Min kärlek till dem väcktes redan i skolan.

Svårare blir det att bestämma sig för några andra, några som oförtrutet knegar vidare. Men det finns ju obegripligt produktiva och väldigt levande författare som jag läst i åratal, förstås: Joyce Carol Oates och Margaret Atwood, mina ständiga Nobelpris-kandidater, är två av dem. Och sedan jag fick Chimamanda Ngozi Adichies "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) i mina händer har jag inte missat något hon kommit ut med, ny roman på väg i dagarna! Kanske ska jag peta hit Håkan Nesser också? Väldigt produktiv, förvisso, men också ganska ojämn.

Musik då? Jo, om Robyn kommer med nytt album vill jag gärna höra hur det låter – hon har ju funnits med ända sedan hon sjöng vinjettlåten till Lilla Sportspegeln på tidiga 90-talet. Minns ni den? "Du kan alltid bli nummer ett" sjunger hon, peppigt och härligt och ett budskap alla kan få ta åt sig av! Sedan dess har hon radat upp fenomenala hits som hon mestadels skrivit själv. Så beundransvärd!

En svensk megastjärna som det verkligen låter bra om är förstås Benny Andersson. Honom såg jag för första gången i Arvika Folkets Park 1965 med Hep Stars och vi vet alla hur det gick efter det. Björn Ulvaeus´ texter är också oftast fenomenala, världssuccén ABBA som de två skapade lever ju faktiskt fortfarande (på sätt och vis)!

Copyright Klimakteriehäxan

Färgglad och bärbar

Tror att ni håller med mig när jag påstår att den här väskan passar jättebra till höstlöv! Väskan, tillverkad av skinnbitar och stor som en mindre kasse, är uppenbarligen handgjord. En humörhöjare så här års. På en etikett inuti står "INGELA." men jag hittar ingen designer med det namnet. 

Jag gläds hur som helst åt detta fynd som jag hittade i en second hand-butik på Hornsgatan, numera internationellt berömd som en av världens främsta gator, inte minst när det gäller handel med andrahandsvaror. Det var Time Magazine som i somras satte Hornsgatan på listan över World´s Greatest Places! De menar att shopping i second hand-butikerna står för miljövänlig "slow fashion" och applåderna ekade ända från Slussen till Zinkensdamm. 

I viss mån håller jag med. Ett tjugotal butiker ligger tätt, ibland sida vid sida. Det går att hitta kul prylar, ibland riktiga fynd som man inte visste att man villhövde. Som den här skinnväskan i så pass glada färger att den kommer med i LillaSysters bloggutmaning Färgsprakande NOVEMBER! Kanske har du också något som sprakar av färg trots att det är en grå månad?

Copyright Klimakteriehäxan

Alltid lär man sig något

Idag har jag lärt mig att Alice Babs skulle ha fyllt 100 år i år.

Med jurister i stora roller

Domstolar och rättsväsende (Domsöndagen på söndag) är vad vi är ute efter för att få ihop en boklig tisdagstrio denna vecka, allt enligt Skriv-Roberts instruktioner. Alltså dags att leta upp böcker där jurister tilldelats stora roller!

Det vimlar av "rättvisans representanter" i "Florence Stephens förlorade värld" av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Här handlar det om något som måste vara en av de värsta rättsskandalerna någonsin i Sverige. Stackars Florence blir grundlurad, förlorar allt – och ingen hjälper henne att försvara sig och sitt. Allt utspelade sig på 50-talet och blev känt som "Husebyaffären", ett begrepp på allas läppar på den tiden. Jag kan minnas att min mamma var upprörd – och då hade hon garanterat inte alls hela den eländiga sanningen klar för sig.

Thomas Bodström, f d justitieminister (S), är advokat i botten och det yrket verkar han ha återgått till, med ett och annat avhopp för medverkan i mer eller mindre kvalificerade underhållningsprogem. Som jurist ägnar han sig mest åt brottmål, och det gör han också i sina böcker. Senast kom "Dubbelmordet i Vallentuna" (2023). Jag har nog bara läst (men också gillat!) hans tidiga serie deckare, "Rymmaren", "Idealisten", "Lobbyisten" och "Populisten". Här är det gott om advokater och åklagare, och Bodström har utnyttjat sina politiska erfarenheter så även den vinkeln finns, vilket är ett plus.

"Där kräftorna sjunger" (Where the Crawdads Sing) blev en stormande internationell succé för Delia Owens, också på  bioduken. Historien om flickan som växer upp i princip ensam i träsket i södra USA är fascinerande. Hon grips och åtalas för ett mord, och läsaren får följa rättsprocessen fram till domen. Hennes försvarsadvokat upphör inte att fascinera mig: hur mycket visste han egentligen?

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärtligt, rött och gott

Klart man blir glad över att få ett sådant fint hjärta, i den självklara färgen rött! Asken innehöll ett hjärta av choklad också, men det försvann visst med blixtens hastighet tror jag?! Godiset följde med min fina födelsedagsbukett som Dottern skickade. Och därmed bidrog hon också till LillaSysters kampanj Färgsprakande NOVEMBER! 

Copyright Klimakteriehäxan

Musik och kärlek blir äkta dramatik

Om jag inte redan hade varit det skulle jag vid det här laget ha blivit det. 

Blivit vad då? undrar du. Jo det ska jag berätta! Jag hade blivit Stort Fan av Leonard Cohen, kanadensaren med den raspiga sångrösten och de fantastiska texterna. (Hans böcker har jag dock inte läst.)

Vet inte vad det beror på, men just nu har han en ny storhetstid, oklart varför. Det har gått åtta år sedan han dog. 

Cohen är kanske lite extra intressant för oss nordbor tack vare sin mycket långa relation till en norsk kvinna, Marianne Ihlen. De gifte sig dock aldrig. Hennes historia är dramatisk och uppmärksammad i en av de allra längsta artiklar jag sett i Wikipedia. Hon hamnade i den internationella hetluften när hon följde med sin pojkvän, den lovande författaren Axel Jensen, till den grekiska ön Hydra där ett kollektiv av konstnärer, författare och artister samlats. Svenske Göran Tunström var en av dem. Där fanns en kille från Kanada, Leonard Cohen, okänd men charmig.  

För några år sedan kom en dokumentär på bio: "Marianne & Leonard: Words of Love" och den var klart sevärd. Ungefär samtidigt presenterades "Little Axel", en annan dokumentär men om den son som Marianne fick med den norske författaren (som hon en period var gift med). Pojkens historia är sorglig. Han mådde inte bra av det stormiga liv han tvingades leva och är i dag institutionaliserad i Norge.

Så för någon vecka sedan visades en musikdokumentär på SVT: "Hallelujah". Om en av Cohens absolut största låtar, insjungen av mängder av artister som haft chansen att variera sin versioner: det finns ungefär 180 verser skrivna ... Samtidigt får man förstås veta mycket om livet Cohen levde. Du kan se filmen på SVT Play. Klart sevärd!

Och så nu då! En strålande norsk-kanadensisk tv-serie: "So long, Marianne!" som går på SVT (och också finns på Play). Blandningen av kärlek och musik blir dramatik. Seriens titel är lånad från en av Cohens eviga hits, skriven till hans norska musa. Paret höll kontakt livet ut även om de gifte sig med andra. Rekommenderas, även för folk som inte redan är Leonard Cohens fans.

Copyright Klimakteriehäxan

Färgglad frukost

Så här ser det ut på köksbordet när jag slår mig ner för att äta frukost. Man blir glad av färg, oavsett årstid eller tid på dygnet eller hur? Tabletten kommer från Linum och är flera år gammal, flitigt använd. Matchar min begonia och mina kryddkvarnar perfekt! Och detta visar jag för att hänga på LillaSysters initiativ  Färgsprakande NOVEMBER! 

Copyright Klimakteriehäxan

På den "riktiga" Skyltsöndagen

Här är den törstige välkommen, det borgar väl skylten för?! Glas i former för alla olika drycker, mot en spegelbild av hus vid Hornsgatan. Riktigt snyggt om jag får säga det själv (och vem skulle kunna hindra mig ...)

Det är Skyltsöndag igen, faktiskt inte bara för oss bloggare idag, det ser jag i tidningen. Det Stora Varuhuset lovar att man i dag avtäcker årets julskyltning. Men jag har inte för avsikt att ta mig ner till NK för att trängas framför deras fönster. Förr i världen kunde det vara väl värt besväret, på senare år tycker jag att deras ambitionsnivå sänkts påtagligt. Samarbetet med kreatören JoAnn Tan verkar ha upphört, hon stod för de djärvaste skyltningarna, undantagslöst sevärda konstverk.

Fast i bloggarnas skyltande är ambitionsnivån alltid hög, eller hur? Även om vi inte varje gång lyckas prestera i topp ... Ni vet att det är BP som är projektets fostermor, flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke.  

Den här skylten förmedlar en sanning som jag tror att vi ofta glömmer bort.
Generöst nog finns den i skylten till en modebutik!

Förstår inte riktigt vad det är jag ser. Världens minsta polisstation? Knappast. Men
på ett gathörn i Gamla Stan står den, skylten. Ingen polis inom synhåll dock.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 152

UPPMÄRKSAMHETSEKONOMI

-Ett uttryck som har sitt upphov i den informationsexplosion som vi dagligen utsätts för genom alla medier, de "gamla vanliga"  förvisso, men än mer alla de nya på olika digitala plattformar. Det handlar om klickjakt, om vilka länkar vi väljer att följa, om alla skärmar i olika storlekar som lockar med sina budskap, och om hur vår uppmärksamhet ständigt riskerar att splittras mer och mer i den multimediala världen. Snart kan vi kanske inte fokusera ordentligt på något ...?

Inomhus grönskar det!

Ni har väl märkt att det pågår en bloggkampanj för att tvätta bort tråkighetsstämpeln på den månad vi just är inne i?

 Färgsprakande NOVEMBER! är ett initiativ från LillaSyster och det är ett nöje att hänga på. Idag vill jag dra en lans för den underbara färgen grön. För även om grönskan där ute inte är på topp så kan det faktiskt grönska härligt inomhus. 

Eller vad säger ni om min poinsettia (julstjärna) som i dagarna fyller ett år? (bilden ovan) Köpte den förstås med de röda toppbladen, och oftast brukar växten åka ut med soporna någon gång i januari, men denna ville annorlunda. Ser väldans frisk ut om ni frågar mig! Fast några nya röda blad blir det inte till jul, det räcker inte ljuset i Stockholm till.

En "grön" växt till vill jag "skryta" med i dag: palettblad heter den, och visst pryder den sin plats! Verkar inte kräva mycket mer än en skvätt vatten någon gång ibland. Har förstått att den kan blomma också, men jag nöjer mig gärna med bladen.

Copyright Klimakteriehäxan

Alltid lär man sig nåt 10

Idag har jag lärt mig att norska fotbollsvänner kastar fiskbullar i stället för smällare in på planen för att visa sitt missnöje när det är dags för match. Tänka sig att kasta fiskbullar som är så gott!

När språket talar till mig

Dags för en helgfråga igen, den står ju för dörren, den där helgen! Mia i bokhörnan kommer i dag med följande undran: Kan du ge exempel på böcker där språket har haft en särskilt stark inverkan på din läsupplevelse?

Först kom jag inte på ett endaste lämpligt svar. Visst händer det att språket talar till mig på ett speciellt sätt! Man stannar till inför en fantastisk formulering, en mening i vilken orden kommer som äkta pärlor på ett band – och då ska man veta att äkta pärlor inte är helrunda utan lite ojämna, och att tråden de sitter på ska ha knutar för att inte pärlorna ska skava på varandra – exakt så är också en välskriven mening funtad!

Men plötsligt minns jag när jag läste Zadie Smiths debutroman "Vita tänder" (White Teeth). Och hur jag var tvungen att läsa vissa ord högt för att med örats hjälp förstå vad där egentligen stod. Jag läste den alltså på engelska, och har verkligen undrat hur bokens svenska översättare lyckats hantera de väldigt "obrittiska" uttrycken som var vanliga i de invandrartäta kvarteren i London där bokens huvudpersoner lever, kvarter där alla möjliga kulturer, religioner och -ismer blandas. Häftig bok som fick massor av beröm. Nu har den fått nytt omslag dessutom!

Lite liknande upplevelse fick jag när jag läste den fantastiska "Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes. Om mentalt funktionsnedsatte Charlie som i ett experiment plötsligt utvecklas mirakulöst och bland annat får ett bländande språk. Författaren lyckas ge sin läsare en klar uppfattning om hur det går till i Charlies skadade hjärna och här har jag än en gång tänkt och undrat: hur har man klarat att översätta detta till svenska? Jag tycker historien är fenomenal och den kan dessutom få en att känna en extra släng av tacksamhet över att man faktiskt kan både läsa och skriva ...

Synnerligen välskriven är också "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg som jag äntligen läser, efter år av tvekan. Rosenberg har ett lysande språk, men ändå går läsningen otroligt sakta, fast jag har bestämt att jag ska ta mig igenom. Sedan tror jag att jag med råge fyllt min kvot av litteratur om vedervärdigheterna under Förintelsen. Klarar inte mer, vet bara att det aldrig får hända igen. Men orkar inte en bok till i ämnet. Gör för ont att läsa. 

Copyright Klimakteriehäxan 

Alltid lär man sig nåt 9

Idag har jag lärt mig att på forntiden, när böcker var handskrivna, gjorde man aldrig mellanrum mellan orden i texten ("Escritura continua").

När det blir dags att fly verkligheten

Nog är det väl så idag att man emellanåt – och inte ens sällan – känner ett visst behov av att fly undan världens eländen och bara uppleva positiva känslor? Kunna dra på smilbandet, känna lite glädje, avnjuta något hjärtevärmande? Tror att det är så Enligt O tänkt när hon levererat veckans kulturfråga: Vilken kultur fungerar som verklighetsflykt för dig?

I mitt fall tror jag att en mysig film eller tv-serie fungerar allra bäst, eftersom de tar relativt kort tid att konsumera (jag jämför med en tjock bok som definitivt tar tid att peta i sig vare sig man läser, på papper eller platta, eller lyssnar).

Om du vill ha tips så föreslår jag än en gång två amerikanska serier som fått mig att skratta, fast med eftertanke: "Hacks" och "Grace and Frankie", båda på Netflix, båda (häpp!) med äldre damer i huvudrollerna, och strålande skådespeleri dessutom! Sedan kan man hitta väldigt många pärlor (både gammalt och nytt) på SVT Play, alla har förvisso inte Netflix. "I vår herres hage" är en sån snällis man kan ta in utan att överhetta hjärnan. Det kommer faktiskt en julspecial av den serien också!

Handlar det om film så har jag mer än en gång redan bekänt, att jag kan titta på allt med Julia Roberts och jag blir undantagslöst road, kan glömma alla krig, alla som svälter, alla sjukdomar. För en stund i alla fall. Sedan tvingas man troligen tillbaka till vardagen och nutiden och får hantera det bäst man kan.

Copyright Klimakteriehäxan

Men lite gladare kunde man vara ...

Färgsprakande NOVEMBER!

Visst är de färgglada, påsarna med halstabletter som jag och Maken nu nyttjar sedan hösthostan slagit klorna i oss och inte verkar vilja släppa taget. Roligare än så kunde det vara, livet, även om det då finge levas utan isbjörnar som sällskap. Hos LillaSyster färgsprakar det mera i denna gråa tid, rent av dagligen!

Copyright Klimakteriehäxan