Har du läst en av 1900-talets mest omdebatterade och uppmärksammade romaner? Det hade inte jag. Inte förrän nu, när boken hunnit bli nästan hundra år gammal. Och jag hade verkligen inga som helst insikter i storyn!
Jag tänker på "Lady Chatterleys älskare" (Lady Chatterley´s Lover) av D. H. Lawrence. Den kom ut 1928 och samtiden var nog inte riktigt beredd på erotik i så klara ordalag, helt utan omskrivningar och symbolbilder. Dessutom en del resonemang om "upstairs, downstairs" eftersom Lady C, Connie, kommer från en framstående intellektuell familj och gifter sig med aristokraten Clifford Chatterley, med stort lantgods där lydigt tjänstefolk alltid finns till hands.
Det börjar bra: de unga tu blir ett äkta par och är klart förälskade. Men mannen tvingas ut i kriget och kommer hem invalidiserad. Hela hans underkropp är förlamad och därmed är också hans manlighet det. Connie accepterar faktum, arbetar med maken, sköter om honom, ställer upp som värdinna när godset bjuder in till kalas, håller god min.
Att Connie vill ha ett sexliv begriper hennes handikappade make också, så hon får carte blanche om äventyret lockar, om tillfälle ges. Men den man hon faller för är ingen jämlike utan skogvaktaren, Oliver Mellors, och det blir en rad eldiga kärleksstunder i hans stuga och på en filt i en koja i skogen. När relationen kommer i dagen blir Chatterley galen av ilska – Mellors är ju bara "en vanlig karl". Connie blir förstås gravid, men Clifford vägrar henne skilsmässa ...
Det var de där heta kärleksmötena som blev för mycket för bokläsarna. I den svenska översättningen (av Ingmar Forsström), som jag lyssnat på i inläsning av Sven Wollter, finns förstås alla de kroppsliga detaljerna, de runda orden, de lidelsefulla omfamningarna, frågan om vem som ska rida vem, kampen för samtidig klimax, de eldiga smekningarna över naken hud och så vidare. Pang på rödbetan skulle man kunna säga sammanfattningsvis, lite vanvördigt ... språket uppfattades hur som helst som djupt chockerande, obscent, hämtat direkt i drängstugan. Var det pornografi rent av?
Samtidigt finns här en bit om kvinnlig frigörelse: Connie är bildad och smart, hennes syster kör bil, båda hävdar sin rätt att välja hur de vill leva – det har de fått med sig i sin fria uppfostran. Enkelt folk, de där "downstairs", ska hållas i schack, det är Clifford noga med, även om han finner sig i omsorgerna från den kvinna som anställs när Connie definitivt tröttnat på att vara hans vårdarinna, men Mrs Bolton, även hon en stark kvinna, är undantaget som bekräftar regeln.
Om D. H. Lawrence ansåg det vara en typiskt kvinnlig egenskap att skvallra, så hade han i alla fall besvärat sig med att skaffa god insikt i hur det kan låta när några tanter kommer samman och utbyter "nyheter". Här finns ett lysande litet avsnitt med skvaller som låter helt tidlöst och skildras på pricken, samtalet hade kunnat spelas in igår!
Historien har ett öppet slut. Det förvånar mig att ingen valt att skriva en fortsättning – det har ju Bengt Ohlsson gjort på Hjalmar Söderbergs svenska klassiker "Doktor Glas" och Gun-Britt Sundström om samme författares Lydia, i "Den allvarsamma leken", t ex. Storyn om Chatterleys bjuder inte på färre ingredienser att bygga vidare på! Här finns så många trådar att dra i!
Nu tog det alltså mig nästan hundra år att få uppleva de laddade kärleksscenerna i den engelska skogen. Jag tålde språket utan problem och tycker faktiskt att det var en intressant läsupplevelse! En liten kul poäng i kanten var för mig valet av röst, Sven Wollter utsågs ju faktiskt till Sveriges sexigaste man en gång! Men även det är ju ganska länge sedan ...
Copyright Klimakteriehäxan
Men det var ett grönt äpple som gjorde att jag läste min första bok av Annie Ernaux, "Sinnenas tid" (Passion simple). 
Inlägg
