Margaret Atwood, en av de författare som märkligt (läs skamligt) nog ännu inte fått ett Nobelpris i litteratur, har skrivit massor. Jag har läst mycket men långt ifrån allt. Fast när "Tjänstekvinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) kom i mina händer blev jag helt uppslukad. Vilka framtidsvyer! Vilken människosyn som man skulle i ha i Gilead, landet där alla normala hänsyn ställdes på ända och kvinnor fick fungera som avelsdjur. Det är USA som bytt ledarskap i en odemokratisk process.
Då hade vi redan sett tv-serien som byggde på den första boken, med Elisabeth Moss som tjänarinnan Offred, en ung kvinna som inte ger upp kampen för sina ideal, sin tro på demokrati, sin bortförda dotter och återföreningen med sin man (som lyckats fly). Det var faktiskt den serien som gjorde att vi blev prenumeranter på HBO, numera Max!
Nästa år har det utlovats en sjätte och sista säsong av serien, och jag kommer inte att missa den, jag lovar. Även om jag har en aning svårt att förstå hur det går att skapa en fortsättning. Visste jag det skulle jag väl för länge sedan ha producerat en lång rad bästsäljare alldeles själv ...
Men det händer annat med den här historien också. Atwoods berättelse har nu plockats bort från en rad amerikanska bibliotek, framför allt i skolor. Boken har försetts med bildlig dödskallestämpel under förevändningen att den innehåller för mycket sex. Visst förekommer det erotik, men i landet där den mäktigaste mannen rekommenderar att man bäst erövrar kvinnor genom att "grab them by the pussy" borde det inte vara särskilt upprörande.
Däremot påpekar Atwood nu att USA faktiskt närmar sig det fasansfulla fantasilandet Gilead, om än med små steg. Det blev väl ett nytt steg i den riktningen i natt. Vi är tveklöst många som sörjer valutgången, många miljoner amerikaner, absolut, de är ju de närmast drabbade, men också här i Europa och runt om i resten av världen. Banksy visar att Frihetsgudinnan gråter.
Copyright KlimakteriehäxanBild från Banksy art 2024.
.jfif)
.jfif)
Inlägg
