I närheten av snille och smak

Veckans tisdagstrio är det dags för, förstås. Temat, som Skriv-Robert bestämt, är denna gång Svenska Akademien (associera fritt!). Jag får alltså närma mig det där gänget som sägs representera snille och smak, även om det periodvis funnits anledning att starkt ifrågasätta det.

Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är ett språkligt rättesnöre som ibland verkligen kan överraska. Den boken tar sig lätt in på pallen denna gång. För oss som är roade av lek med ord och bokstäver som Alfapet/Wordfeud är den Lagen. Inte sällan blir man förvånad: somliga ord som man skulle vilja svära på att de inte existerar finns minsann. Medan andra som känns naturliga inte dyker upp ... 

Akademien ger också ut böcker på sitt eget förlag, deras lista över publicerade verk är lång och fylls ständigt på. Bland titlarna finns svenska klassiker, både poesi och fiktion (Lagerlöf. Boye, Moberg, Ekelöf). Men också lite nyare titlar som exempelvis "Fjärilen i min hjärna", en mycket berörande bok av Anders Paulrud som han skrev när han fått sin cancerdiagnos. Det här blev hans sista roman.

Det blev en oändligt sorgsen historia när en kvinna för första gången utsågs till akademiens ständiga sekreterare. Sara Danius, litteraturvetare, tillträdde jobbet 2015. Då hade hon varit ledamot i sju år, på stol nummer sju. 2019 avgick hon efter en lång rad konflikter. En faktor var oenighet om hanteringen av den s k Kulturprofilen som spelade en knepig och olämplig roll i akademiens utkant. Eftersom han var gift med en av ledamöterna (Katarina Frostenson) hade han fått tillgång till hemlig information bl a, samtidigt som han anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt. (Han hamnade i fängelse.)

Danius i en av de fyra klänningarna på omslaget
till hennes egen bok "Sidenkatedralen", en 
 samlingsvolym med essäer och artiklar hon skrivit.

Ett arv som Danius lämnade efter sig till sina medsystrar kan man kanske kalla det faktum att hon med sitt val av uppseendeväckande kreationer till Nobelfesten gav modeintresset ett seriöst erkännande. Innan klänningarna syntes hade hon gett ett ansikte till knytblusen som fick en renässans, hon gick till och med mannekäng på NK iklädd en modell hon själv designat. Jag satt i publiken!

De fyra fantastiska aftonklänningarna, skapade av Per Engsheden, fick kungligheternas outfits på Nobelfesten att hamna i (medie)skuggan. De har också visats på utställning och ingår nu i Nationalmuseums samlingar. Och så finns det förstås en bok! I "Danius och modet" utforskar Marie Ledendal och Philip Warkander Danius relation till mode – med fokus på just de där klänningarna. Får man kalla dem kaxiga utan att verka vanvördig?

I morgon är det fest i Stockholms stadshus igen. Jag har genom jobbet fått ungefär så mycket Nobel som jag tål (snarare kanske lite i överkant) men jag ser ändå till att kolla klänningarna när hela gänget glider nerför den breda trappan i Gyllene salen. Sedan ägnar jag mig åt annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blir mitt liv aska!

Det blev nästan en full Ica-kasse. Full av mitt liv, så att säga. Insåg att jag har sparat mina kalendrar ända sedan 70-talet. Varför? Vet inte. Faktum är att ju längre tiden led, ju äldre jag blev, desto mindre skrev jag i de där små böckerna med diskret guldtryck på plastpärm.

Tar upp en liten svart sak från sent 60-tal. Bläddrar på måfå. Kan läsa att jag jonglerade med flera pojkvänner, hur det nu kan ha gått till? Har skrivit in enstaka saker om jobbet, om högtidsdagar, såväl egna som andras. Särskilt intressant är det inte, även om det möjligen var viktigt då.

Som tur är vet jag att jag definitivt inte kommer att drabbas av att försöka ge ut skildringen av mitt liv i dagboksform. Har ännu inte stött på någon annans som fått mig att läsa med nöje (med ett undantag: Selma Lagerlöfs "Dagbok"). Senast var det Marianne Lindberg de Geer jag gav chansen, men avbröt. Hennes liv är inte mer spännande än mitt och någon stor stilist tycker jag inte heller att hon är.

Nu har jag förpassat dessa dokument över mitt liv – påsen var tung! – till miljörummet. Vilken dag som helst är de förvandlade till aska. Alla spår utsuddade. Ack ja, så förgängligt är livet även i dagboksform!

Copyright Klimakteriehäxan

På gång

Rätt som det är hittar man något att fira Skyltsöndag med! Som nu! Håll med om att det här är en rätt så oväntad "trafikreglering"! Det är Professor Deutsch som inte låter projektet Skyltsöndag dö. Han tog över när BP la ner sitt "chefsskap".

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 171

STÅTTS

-Smaka på den! En motspelare la ordet i Wordfeud (datoriserat Alfapet) och fick det godkänt. Jag stirrade förundrat på displayen. Vad är detta? Allt som kan användas i spelet måste gå att hitta i SAOL. Rent kunskapsmässigt kan jag förstå att detta skulle kunna vara en böjning av verbet stå. Men jag kan hur gärna jag än skulle vilja inte få in det i en mening! Analogt med "förståtts" och "utståtts"? Nej jag klarar det inte. Om nu du som ser detta kan ge mig en fungerande svensk mening som innehåller detta ord skulle jag sova lite lugnare i natt. Det är f ö inte första gången jag häpnat över vad SAOL tillåter, och jag vet att jag inte är ensam om det ...

Veckans mening – om språk och kön

Har jag i veckan läst någon mening som stannat kvar lite extra i min skalle? Det är Skriv-Robert som undrar, på ständig lördagsjakt efter Veckans mening. Jag har dålig fart på min bokkonsumtion för närvarande, men under en av mina många (men inte tillräckligt många) utgrävningar av lådor, hyllor och skåp återfann jag en bild som länge satt på min vägg. Det är en enspaltare av Henrik Tikkanen,  finlandssvensk tecknare och författare. Han publicerades återkommande i Dagens Nyheter från 1977 med teckningar åtföljda av en mening, ofta med satirisk udd. Hans alster kallades "pojkstreck". Här ett exempel, nu vald till Veckans mening av mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Hem, ljuva hem!

Grått och ganska trist att titta ut genom fönstret denna fredagsmorgon. Borde man inte flytta till ett varmare klimat? Tror att det är såna funderingar som dök upp hos Elisa Matilda när hon bestämde sig för denna fredags fem frågor. Men nog är åtminstone jag rätt nöjd med att bo där jag bor. Så praktiskt! Hem, ljuva hem!

1. Vart utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till? Vill inte flytta alls faktiskt. Men visst finns det stunder när jag önskar att jag kunde kalla en varmare och soligare plats för "hemma".
2. Var låg ditt första boende? Mina föräldrar hyrde en stuga på landet när jag föddes. Min första egna bostad var ett inackorderingsrum.
3. Vad kan du inte kompromissa med gällande standard? Det ska inte finnas kackerlackor. (Har drabbats av dessa odjur!) Badrum och kök ska vara i gott skick.
4. Vilken typ av område trivs du bäst i? Tror att jag hamnat rätt: lägenhet i stort hus nära vatten och grönt och med centrum ganska enkelt åtkomligt. Någon annan sköter blomrabatter, skottar snö, sandar på ishalkan ...
5. Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag? Är rätt nöjd med den jag har, men med mer vatten skulle den nog bli ännu bättre. 

Trevlig helg alla! Snart är det jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

98500

-Så många barn föddes i Sverige under fjolåret. Fast egentligen bör man säga "så få". För antalet bebisar sjunker och fjolårets siffra är den lägsta på 22 år. En slutsiffra för 2025 finns ännu inte, men inget tyder på någon uppgång. Och inte sedan 1751 har barnafödandet varit så lågt som nu: 1,43 barn per kvinna. Man kan spekulera i orsakerna men någon glasklar förklaring står inte att finna. Rättare sagt: jag har inte hittat den ...

Just nu i december

Månadsskifte, igen. Viss kommer de oftare nu än förr? Det må vara hur som helst med den saken, jag fortsätter med det jag tänkt ska bli en vana; en uppdatering på fem punkter – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag Mikael Yvesands "Våran pojke". Var nominerad till August-priset (men fick det inte).

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en deckare av Karin Wahlgren i uppläsning av Torsten Wahlund. Lite omständlig men inte så tokig ändå. Man märker att författaren är läkare i botten! 

Just nu tittar jag på  "Skiftet", svensk serie på Netflix som faktiskt är riktigt bra. Om de första kvinnorna som blev poliser och vad de mötte, både ute på gatan och på polisstationen ... Kollar åtminstone de första avsnitten av årets julkalender i SvT.  

Just nu njuter jag av en slurk glögg. Kan inte dricka särskilt mycket av den varan, för då får jag garanterat ont i huvudet.

Just nu längtar jag efter att Dottern kommer hem till jul. Då köper vi gran och klär den tillsammans, på kvällen den 23. Sedan äter vi risgrynsgröt och tar julens första skinkmacka!

Copyright Klimakteriehäxan

Beige – är det ens en färg?

Stig Lindbergs bilder till Lennart Hellsings
berättelser om Krakel Spektakel sänder
helt rätt signaler!

Har aldrig varit förtjust i beige. Tvekar t o m att kalla det en färg. Men rätt som det är har trendnissarna  hittat in i denna färglösa återvändsgränd. Heminredning, mode, offentliga miljöer – överallt finns de neutrala tonerna.

Den så kallade "beige home-estetiken", hyllad för sina rena linjer och någon sorts lugn, har blivit en global designtrend. Men nu höjer pedagoger och utvecklingsexperter varnande  rösten: kan ett färglöst hem påverka hur barn växer och lär sig?

Ja, med största sannolikhet. Ny forskning pekar på att miljöer som domineras av beige, grått och andra dämpade toner ger färre visuella och taktila intryck, vilket kan minska barnets nyfikenhet och möjligheter till aktiv utforskning av närmiljön. De blir mindre kreativa och tappar åtminstone delvis sin empatiska förmåga.

Vill man ha gladare och lyckligare och i framtiden mer framgångsrika barn ska man inte snåla med färg medan de växer upp!

Naturligtvis ska våra ungar omges av färg, och då inte bara på Lego-bitarna. Nej, klä dem i rött och grönt och blått och orange. In med hela regnbågen! Inte bara barnen mår bra av det utan deras omgivning också! Och vad säger ni: kan man ens kalla beige för en färg? 

 

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: vidaXL 

CITAT om kulturpolitik

Jag blir deprimerad av att man inte förstår att ett rikt kulturutbud, såväl utövande som nyttjande, är grunden för en levande demokrati. Det kanske t o m är det som gör oss till människor. Om jag fick bestämma skulle vi göra en mångmiljardsatsning på public service där vi bygger upp nyhetsredaktioner lokalt runt om i hela vårt land, både radio och tv. Som jag ser det är public service ingen utgift, det är en investering vi måste göra för att få vår demokrati att överleva.

-Håkan Juholt, f d riksdagsman (S), tillika partiets ordförande i nio månader (från mars 2011 till januari 2012) , intervjuas i tidningen Dagens ETC. Han verkar nöjd när han ser tillbaka på sin tid både som politiker och som ambassdör (vilket han blev när han fått sparken som partiledare). Nu konstaterar han dels att han har gott om politiska tankar och idéer, dels att socialdemokraterna över huvud taget inte vill ha med honom att göra. Där tror jag att Magdalena Andersson & Co tänker fel. Kan hon vara skrämd av ordet "juholtare" som togs in i Språkrådets lista över nya svenska ord 2011? (En "juholtare" är ett förhastat uttalande som man snart tvingas backa på.)

Högt uppe på berget ...

Kort och koncist är påbudet som gäller för denna upplaga av Tisdagstrion. Skriv-Robert har bestämt att nyckelordet är berg. Och det öppnar förvisso många vägar, kanske inte bara uppåt ... Dramatiska berg kan jag möjligen njuta av om de kan ses från långt håll. I övrigt nöjer jag mig absolut med att läsa om dem och försöken att betvinga dem.

"Sju år i Tibet" (Sieben Jahre in Tibet) av Heinrich Harrer läste jag redan som barn och blev helt fascinerad. Har läst om den och också sett filmen när Brad Pitt spelar huvudrollen som tysken som kommer till det lilla bergslandet där ingenting liknar det han redan känner till. Stundtals riktigt läskigt men oavbrutet fängslande. Bygger på en sann historia.

 "Tunn luft" (Into Thin Air) är ingen roman men snarare ett resereportage av den amerikanske journalisten Jon Krakauer. Expeditionen han deltar i med målet att nå toppen av Mount Everest stöter på många och svåra problem. Värst av allt en häftig storm. Flera i gruppen dör. Otäckt men bra läsning när man sitter trygg hemma i värmen ...

"Ormens väg på hälleberget" är en av Torgny Lindgrens tidiga romaner (kom ut 1982). Hjärtskärande bitvis, om slavliknande förhållanden i det gamla svenska bondesamhället för dem som inget har. Utspelar sig (förstås) i Västerbotten!

Copyright Klimakteriehäxan

Full fart framåt i alfabetet med F

Det är Enligt O som vill skapa ett litteraturens eget ABC, baserat på hennes frågor. Det har blivit dags för F!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på F!

Jag väljer två; båda kvinnor som verkar ha fallit lite i glömska, en svensk och en amerikansk: först Marianne Fredriksson. Vad beträffar henne så är trilogin bestående av "Evas bok", "Kains bok" och "Noreas saga" i mitt tycke helt överlägsen resten av hennes (stora) produktion (har dock inte läst allt, förstås).

Marilyn French gjorde djupt intryck på mig med "Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) och "Kvinnorummet" (Women´s Room). Det var måste-läsning på 80-talet (båda kom ut 1977) och jag tror att böckerna håller jättebra ännu!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på F!

Törs jag dra ännu en lans för "Fvonk" skriven av Norges roligaste man, Erlend Loe? Det här är en historia som, precis som titeln, inte liknar något annat. Två män blir goda vänner, en av dem är Jens Stoltenberg. Det där är bara en gnutta av alltihop! Grymt underhållande!

Tipsa om en riktigt bra feelgood-bok!

Tyvärr är det ju så att feelgood-författarna ofta verkar koka soppa på samma spikar. Ett oväntat arv dimper ner, en affärsrörelse medföljer men står på ruinens brant. Arvingen kommer, förälskar sig i platsen, företaget och (minst en av) medhjälparna och – simsalabim! – det går att få fart på resebyrån/bokhandeln/restaurangen/bageriet/butiken, stryk det som ej önskas.

Rekommenderar i stället en härlig, burlesk favorit: "Harens år" av Arto Paasilinna. Här blir man både road och överraskad!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

10 000 

-Så många skott avlossar en skidskytt i elitklassen under en tävlingssäsong. Det kan i och för sig handla om ännu fler, kanske upp till 15 000, säger Björn Ferry, expertkommentator när Sveriges Television sänder direkt och vi i soffan spänt följer händelserna både på "vallen"och i spåret.  Nu har säsongen startat, och den började bra för di svenske!

Här är det en triss!

Det har blivit dags att ta upp diskussionen om den svenska kulturkanonen igen, tycker jag. Vad är egentligen god litteratur? Eller, för att göra frågan en aning enklare att besvara, vad är egentligen litteratur? 

Att jag börjat fundera i såna banor beror på att jag varit ombord på ett flygplan på första gången på länge. Och mitt framför mina ögon ser jag skylten ni ser på bilden. Har aldrig mött den förut. Den som alltså förbjuder mig från att stoppa in något annat än just litteratur i den där fickan! 

Jag förstår att vilken pocketbok som helst, av vilken sort det vara må, är godkänd för att petas ner där. Men korsordstidningen? Min banan? Ett paket pappersnäsdukar? En tunn scarf? Nähä, se det går naturligtvis inte an. Och hur ska man tänka om man medför en roman i tegelstensformat, de blir ju bara fler? Kan man trycka ner de första hundra sidorna? För utrymmet är snålt tilltaget.

Återstår en undran: hur kan det vara OK att klämma ner katalogen med erbjudanden om shopping ombord där? Ingen kan väl kalla det för litteratur! Fast jag bläddrade förstås och hittade en sak jag ville köpa (det var ju ändå min födelsedag). Vad hände? Jo jag somnade och märkte aldrig när den där vagnen rullade förbi min plats. Så jag fick tji. 

Och inte hade jag nån pocketbok att stoppa i den där fickan heller. Hade ingen pappersbok alls med mig på semestern, för första gången, och det var ett dåligt beslut: det gick inte att läsa problemfritt på surfplatta i solljus, så där fick jag tji en gång till.

Skyltsöndagar kan man alltid ha, det tycker åtminstone Professor Deutsch. När det kommer till Veckans bild är det Åke som styr och ställer. Fullbordar en triss med en knoppig amaryllis till LillaSysters  Färgsprakande NOVEMBER! Sista dagen i dag!

Första advent! Elljusstakarna syns i snart sagt alla fönster (det är bara jag
som är lite sen). Det här är den originellaste. Flaskproppar i kristall är
"ljuslågorna" på metallskapelse från konstnärskollektivet LOD i Stockholm. 

Jag har numera helst amaryllis som snittblommor, i stället för att köpa lökar
som man får vänta länge på – och när de äntligen blommar blir
stjälkarna hysteriskt långa medan bladen uteblir helt  ...

Copyright Klimakteriehäxan

Näst sista dagen!

 Färgsprakande NOVEMBER går mot sitt absoluta slut. Bara en dag kvar av LillaSysters enträgna kampanj för att lätta upp en traditionellt grå och tråkig månad. En kort utflykt på stan gav mig material till dagens bidrag!

Konstnärskollektivet LOD på Norra Agnegatan har inte en vakthund, men väl en julbock i granris som noga inspekterar besökarna. 

Den här fasadbiten på ett hus på Kronobergsgatan på Kungsholmen blev så gott som världsberömd när Carolina Falkholt hade målat en jättestor penis på den. Dagens motiv rör upp färre känslor, men färgglatt är det om än inte knallblått (som den där snoppen var)!

Copyright Klimakteriehäxan